Jag kom att tänka på en bok som jag läste för ungefär tio år sedan och en artikel som jag skrev om den — Martin Luther King Jr.:s yngste sons, Dexter Scott Kings, självbiografi. Det var Dagen som publicerade artikeln. Boken kanske inte var så fantastiskt skriven, men jag minns att jag funderade mycket över det som Dexter Scott King berättade och undrade om den vilsenhet som han beskrev (och som boken utstrålade ännu mer) var det ovillkorliga priset för allt som hans pappa hade ”gjort rätt”.
Nu hittade jag artikeln igen. Varsågoda och läs, alla som är intresserade!
***
Att vara son till en kung
Martin Luther King har blivit nationalhelgon med egen helgdag i sitt hemland USA – men har det han levde och dog för blivit verklighet?
Sonen Dexter Scott King berättar i sin nyutkomna självbiografi om hur arvet efter pastorn och medborgarrättskämpen med den stora rösten har förvaltats.
Det är inte lätt att vara barn till kungen.
Det är ett återkommande tema i Dexter Scott Kings självbiografi, Growing Up King – An Intimate Memoir (tillsammans med Ralph Wiley, Warner Books), som kom ut lagom till Martin Luther King-dagen i januari i år.
Dexter blev det tredje barnet för Martin Luther King, Jr., och hans fru, sångerskan Coretta Scott King, som redan hade dottern Yolanda och sonen Martin. Lite senare kom Bernice.
De var en akademikerfamilj – båda föräldrarna hade studerat på högskolenivå – och en barnfamilj som, liksom de flesta andra, fick hålla noga reda på utgifterna. De var en utsatt familj, eftersom pappan vid flera tillfällen blivit arresterad och alltid riskerade att bli det igen.
Och så var de kungafamiljen.
”Om pappa hade morgonrocken på sig, då var vi glada. Då visste vi att han inte skulle försvinna, åtminstone inte än på ett tag”, skriver Dexter Scott King.
Redan från början fick han finna sig i att dela sin pappa med hela medborgarrättsrörelsen – ja, delvis med hela världen. Hans pappa var inte som andra pappor, som kom hem varje dag efter arbetet, för det var till hans pappa folk ringde när de behövde stöd för den stora saken. Det kunde gälla en marsch eller en sopåkarstrejk, men pappa behövdes, och han åkte.
Nu kände inte de fyra syskonen King till så mycket annat, och deras glädje över pappas morgonrocksmorgnar i Atlanta var ganska oreflekterad. Det som var svårast, skriver Dexter Scott King, var att känna sig bevakad hela tiden. Hans kusin, lika gammal och lika full av vilda idéer, kunde försvinna i mängden. Martin Luther King Jr.:s son hade alltid, alltid ögonen på sig, inte minst i pappas kyrka.
Förväntningarna var stora: Martin Luther King Sr. arbetade där med sin son som assisterande pastor, och vem skulle det bli i nästa generation?
Visst kunde Dexter och hans syskon leka med de andra barnen på gatan, men deras liv var annorlunda.
På omslaget till Growing Up King skymtar en känd bild: Martin Luther King med sin yngste son i knäet. Fotografen kom och hälsade på, Dexter var fascinerad av hans kamera – och bilderna spreds över världen.
Naturligtvis blev de fyra barnen påverkade av sin pappas patos också, även om de inte alltid förstod vad det var som var så viktigt.
Riktigt påtagligt blev det när Dexter och hans bror fått tag på leksakspistoler och lekte entusiastiskt med dem:
”Vet du vad det där är, Dexter? Det där är en kopia av ett vapen som har tillverkats bara för att man ska kunna skada och döda andra människor med det – det har ingen annan funktion. Jag tror inte att du vill döda. Jag tror att du vill leva.”
Vem kunde argumentera mot mannen som gått till historien bland annat som Den Store Talaren?
Dexter Scott King poängterar att han älskade sin pappas sätt att resonera med barnen – som om han talade med andra vuxna – och han återkommer i sin barndomsskildring ofta till hur fantastiskt det var när pappa talade med honom. Men resultatet var självklart: Martin och Dexter stoppade sina nya leksakspistoler i en sopbehållare, tände eld på dem så att de smälte till en plastklump och lovade att aldrig leka med vapen mer – trots att det nyss varit så roligt.
Sju år var han när telefonen ringde och mamma störtade iväg till Atlantas flygplats för att ta första bästa plan till Memphis. Pappa hade blivit skjuten i huvudet och var allvarligt skadad.
Efter några timmar kom hon hem från flygplatsen igen. Pappa hade dött innan hon ens hann ombord.
Det är kring detta som resten av Dexter Scott Kings bok rör sig, hela tiden, utan uppehåll. Han berättar om sin och sina syskons sorg, om sina förvirrade tonår, om sina försök att studera och arbeta, om familjens kamp för att fortsätta vara en familj, om de anspråk som medborgarrättsrörelsen, politiken och världen i stort gör – och Martin Luther Kings frånvaro är påtaglig hela tiden.
Ett litet befriat ögonblick öppnar sig när en chef inom poliskåren, där Dexter Scott King under en period arbetar, konfronterar honom:
”Du säger att din pappas död traumatiserat dig. Du har inte tänkt på att det finns fler som har förlorat sina pappor? Jag, till exempel, har aldrig ens träffat min!”
Men Dexter Scott King söker förklaringar, och han gör det varhelst en möjlighet dyker upp. Det gäller hans egen personlighet: mamma mådde inte bra när hon väntade honom, han har i vuxen ålder insett att hans problem beror på ADHD, han fick aldrig chansen i skolan. Det gäller pappas arv: Dexter Scott Kings arbete som ledare för Martin Luther King-stiftelsen slutade tumultartat efter bara några månader, och numera ägnar han sin tid åt att bevaka rättigheterna till Martin Luther Kings efterlämnade tal och skrifter och åt att stödja Dr. William Pepper, som tagit som sin livsuppgift att bevisa att mordet på Martin Luther King var en konspiration med trådar in i många av Nordamerikas maktcentra.
Hur bärs Martin Luther Kings vision vidare? Dexter Scott King har ärvt hans ansikte, men den som läser Growing Up King får läsa mer om arbetet för att skapa en Martin Luther King-helgdag, om rättighetsbevakning och om konspirationsteorier än om Martin Luther Kings tro, hopp och kärlek.
Det är inte lätt att vara barn till en kung – särskilt inte när kungen själv är borta.
Kanske finns Martin Luther Kings verkliga arvtagare någon annanstans än i hans egen familj. Men kommer något bokförlag att vilja marknadsföra det de har att säga?