Hälsningar från Mpongwe

Mpongwe-sjukhuset i Zambia har en stor plats i många hjälpstickares hjärtan, det vet jag. Så när jag fick reda på att min tidigare rumsgranne på Olaigatan i Örebro befann sig just där bad jag henne att berätta lite. Varsågoda, här kommer Elin Kullingsjös rapport från sjukhuset! Hon har redigerat ihop den för Kyrkkaffebloggens läsare ur Bernth-Åke Ottossons text i boken I ord och handling.

***

Anton och Signe Johansson. Bild hämtad ur boken Mission i ord och handling.Pionjärtiden (1930–1937)

Redan 1914 hade Clement Doke från South African Baptist Missionary Soc­iety (SABMS) etablerat missionsarbete i Kafulafuta i den nordvästra delen av vad som nu är Zambia. SABMS ansåg dock att arbetet med att betjäna lamba- och limafolken på egen hand var för stort för att kunna ske på ett effektivt sätt. SABMS hade kontakt med en svensk missionär som arbetade med Fribaptistsamfundet (FB)- vilket är nuvarande Evangeliska Frikyrkan, Interact – i Sydafrika, David Eriksson. De tillfrågade honom om den svenska missionen som han arbetade med skulle vara villiga att hjälpa till med arbetet på Kafulafuta. Frågan om hjälp skickades vidare till FBs missionsstyrelse i Sverige som i sin tur bad David Eriksson och Anton Johansson, FB-missionär i Moçambique, att år 1930 resa till Kafulafuta i Zambia för att undersöka området.

Väl framme vid Kafulafuta i nordvästra Zambia gjorde Eriksson och Johansson flera undersökningsresor. Bland annat till Mpongweområdet. Här blev de inbjudna av områdets största hövding Chief Lesa och några av hans underhövdingar att etablera sig i deras område. Eriksson och
Johansson återvände så småningom till Sydafrika och skrev en rapport till missionsstyrelsen i Sverige. I rapporten föreslog de att FB öppnade ett nytt missionsfält i Zambia.

Vid FBs årskonferens i Sverige i Lindesberg 1930 fattades beslutet. Det beslöts också att Anton och Signe Johansson skulle flytta från Moçambique och bli de första FB-missionärerna i Zambia.

Den 14 augusti 1931 anlände makarna Johansson med sina tre barn samt Elsa Borg till landet. Bortsett från enstaka besök av svenska handelsmän och jägare var detta den första länken mellan norra nuvarande Zambia och Sverige.

De bosatte sig tillsammans med de sydafrikanska missionärerna på Kafulafuta medan Anton Johansson gjorde resor till Mpongwe. Han satte upp sitt tält cirka två kilometer från Mpongwefloden och började planera för det som skulle bli FBs första missionsstation i Zambia. En dag kom en man och fann Anton där och frågade hur han kunde sova där eftersom lejon och leoparder ofta tog sitt byte dit för att äta.

— Du är en riktig man, sa han till honom, och vi kommer att ge dig namnet Kalalampanga, ”den som sover i bushen”.

Detta blev det namn som Anton sedan kallades under alla sina år på Mpongwe.

Mpongwe kyrka. Bild hämtad ur boken Mission i ord och handling.
Mpongwe kyrka. Bild hämtad ur boken I ord och handling.

Mpongwe Mission Hospital

Med en rivstart lades grunden till det omfattande hälso- och sjukvårdsarbetet i Mpongwe. 1931 bosatte sig de tre svenska FB-missionärerna Anton och Signe Johansson samt Elsa Borg på Mpongwe.

På tredje dagen blev de ombedda att hjälpa en människa som blivit illa skadad av en leopard. Lyckligtvis överlevde den första patienten. Detta var den ringa begynnelsen till det som så småning­om skulle komma att bli Mpongwe Mission Hospital (MMH).

Missionärernas medicinska utbildning var i stort sett obefintlig. Under språkutbildningen i England hade Anton Johansson gått en kurs vid Livingstone Medical College i London för att lära sig några enkla medicinska behandlingar.

Det första sjukvårdsarbetet skedde under ett träd tills missionärerna kunde bygga en liten lerhydda som fungerade som en klinik.

En av de första noteringarna visar att under 1942 tog de emot 14 000 patienter.

Utveckling av medicinskt arbete

Den första medicinskt utbildade arbetaren var barnmorskan Ingrid Dagman som kom till Mpongwe 1948. Efter en tid av träning på Svenska kyrkans missionssjukhus i Mnene, Zimbabwe, kom Sonja Wilzén (senare Johansson) under 1951 till Mpo­ngwe och blev den första sjuksköterskan som var godkänd av den zambiska staten.

Nästa steg mot ett missionssjukhus var när man under 1958 kunde bygga en större klinik. Nu kom ytterligare två sjuksköterskor från Sverige, nämligen Barbro Wennberg och Valborg Wikström. Då uppgraderades kliniken till ett hälsocenter med 40 bäddar. Patienterna fick även filtar och kuddar, vilket sågs som en oerhörd lyx vid den här tiden.

År 1973 blev ett väldigt viktigt år i processen för ett missionssjukhus i Mpongwe. Då fick Mpongwe för första gången en fast bosatt läkare. Det var Gunnar Holmgren, född och uppvuxen i Zambia och son till missionärerna Anna och Enar Holmgren, som då efter färdig utbildning som läkare flyttade till Mpongwe.

Det började som en lerhydda ... och växte en hel del! Bild hämtad ur boken Mission i ord och handling.Byggnation av nytt sjukhus

Nu gick utvecklingen snabbt, och den 2 april 1975 började återigen en ny era i Mpongwe när bygget av ett nytt sjukhus påbörjades. Det nya sjukhuset var inte bara finansierat av de svenska församlingarna inom Fribaptistsamfundet (FB), utan även den svenska regeringen bidrog genom biståndsorganet Sida.

Det nya sjukhuset invigdes i maj 1978 av Zambias premiärminister, och två veckor senare kom presidenten, Dr Kenneth Kaunda, för att se det nya stora sjukhuset. Senare etablerades en mycket bra relation mellan sjukhuset i Mpongwe och den svenska ambassaden i Lusaka med dess Sidakontor. Ambassaden och Sida uppmuntrade många grupper att besöka Mpongwe som en del i deras studie av utvecklingsbiståndet till Zambia. Bland annat var grupper från riksdagen, Landsorganisationen (LO) och svenska regeringen på besök.

På det nya sjukhuset inrättades vårdavdelningar för män, kvinnor och barn. Dessutom tillkom mödravård, en poliklinisk avdelning, en akutavdelning, större och mindre operationssalar, steriliseringsenhet, förlossningsenhet, laboratorium och röntgen. Det byggdes också anläggningar för kök och tvättstuga samt en kostenhet. Under senare år har en sjukgymnastik- och hiv/aidsenhet också upprättats.

För att klara av allt underhållsarbete vid den stora anläggningen bygg­des en verkstad. Här fanns resurser för att kunna klara både snickeri, VVS och elarbeten. Från början producerades all el genom en dieselgenerator och en turbin placerad i den närbelägna floden. Idag är hela sjukhuset anslutet till det statliga elnätet.

Från förlossningsavdelningen.
Från förlossningsavdelningen.

I mitten av 1980-talet fanns det 60 000 patienter i öppenvården per år, med 5 500 mottagningar, över 800 förlossningar och ofta över 100 % i genomsnittlig beläggning av de 140 sängplatserna.

I början av 1990-talet, när Graham O’Byrne arbetade som specialistkirurg vid sjukhuset och An­tony Webb som allmänläkare, genomfördes ungefär 260 större operationer och 760 mindre ingrepp varje år. Vid denna tid uppgick antalet förlossning­ar till nästan 1 000 per år med cirka 3-4 % som kejsarsnitt.

När verksamheten ute i byarna var som störst gjordes ungefär 16 000 patientbesök till de 23 byklinikerna och de sju vårdcentralerna. Över 6 000 besök av kvinnor som skulle föda. Ett väldigt omfattande vaccinationsprogram resulterade i en tydlig nedgång av mässling, polio, kikhosta och andra sjukdomar.

Nya samverkansparter

Idag ägs sjukhuset av Mpongwe Baptist Accosiation och drivs i ett nära samarbete med den zambiska staten. Det medicinska arbetet leds av en Chief Medical Officer, som är en zambisk läkare.

Mpongwe har också en distriktsläkare som är den statligt ansvarige läkaren för all sjukvård i Mpongwe distriktet.

Alla sjuksköterskor och barnmorskor samt all administrativ personal är idag zambisk och ungefär två tredjedelar är avlönade av den zambiska staten och en tredjedel av MBA.

Doktor Karin, som arbetade på Mpongwe-sjukhuset tidigare i år och delade ut Sticka & skicka-kläder. Foto: Skandinaviska Läkarbanken/Erikshjälpen
Doktor Karin, som arbetade på Mpongwe-sjukhuset tidigare i år och delade ut Sticka & skicka-kläder. Foto: Skandinaviska Läkarbanken/Erikshjälpen

Samarbetet med Sverige och EFK finns kvar. Idag består samarbetet exempelvis av att Läkarbanken i Sverige förser sjukhuset med stafettläkare (en ny var sjätte vecka — och det var på detta vis som doktor Brott och doktor Karin kom dit, Annas anm), EFK ger ett omfattande ekonomiskt stöd och föreningen Friends of Mpongwe (FoM) bistår med bland annat stöd till underhåll av fastigheter och andra inventarier.

För att verksamheten ska ha en så bra ledning och styrning som möjligt har styrelsen för MBA tillsatt en Hospital Advicery Committee (HAC). Den har representation från MBA, Churches Health Association of Zambia (CHAZ) och hälsovårdsministeriet samt lokala ledare och företrädare för några stora jordbruksfarmer i området.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.