”Du måste prata med Stig”, sa flera av dem som var med när jag berättade om syföreningshistoria i Fridhemskyrkan i Zinkgruvan förra året.
De hade rätt — att prata med Stig var inspirerande. Han kommer från Zinkgruvan och hade en mamma och en mormor som virkade, så han lärde sig och har fortsatt och fortsatt och fortsatt.
När jag var i sockenstugan i Hammar, som är den församling där Zinkgruvan ligger, kom Stig dit också.
”Jag har en pärm med mig”, sa han.
Aha, bilder och tidningsklipp, tänkte jag.
Men det var en hel gaffelpärm full av plastfickor med små, superintrikata dukar, de flesta runda, men några virkade i olika sorters rutor också. Medan vi bläddrade samlades fler och fler runt bordet och sa ”ooo”.
Stig berättade att han hade virkat en hel del åt sina arbetskamrater när han arbetade på ABB i Västerås — och att de flesta av dukarna kräver förstoringsglas.
När jag skulle gå kom han med en liten pappersrulle. I den fanns den här duken som han ville ge mig. Vad sägs?
Efter föredraget fick jag smyga in i Hammars kyrka och se altarduksspetsen som Stig har virkat. Minst tio centimeter bred tror jag, och sex eller sju meter lång, i ett gallermönster med vinrankor och druvklasar. Vilket arbete!
Härligt! Fortsätt Stig!