Pippitröjan

Idag är det en gästskribent här på Kyrkkaffebloggen igen: min mammas kusin Anita. Tack, Anita, för att du delar med dig!

***

Pippitröjan eller Mårfint-tröjan eller Det finns inget ont som inte har något gott med sig

Avskedets stund, det var söndag eftermiddag och son med familj skulle åka hem. Vi stod i hallen och kramade den ena efter den andra. Det var något särskilt med kramarna denna gången. Det sas inte högt men jag tror alla kände att det kanske kunde vara sista gången, eller så var det bara jag som kände så? Veckan som följde skulle jag börja min behandling som sedan skulle leda till transplantation då jag skulle få benmärg av min bror för att om möjligt kunna häva, sinka eller helt bota min leukemi.

Du kramade mig hårt och så sa du:

— Farmor, min pippitröja har blivit för liten.

Jag stickade en pippitröja åt dig för något år sedan så det var ju logiskt, du har verkligen vuxit kan man lugnt säga.

— Jaha, och nu skulle du vilja ha en ny då, sa jag.

— Ja, sa du med lite viskande röst.

— OK, sa jag, få se om jag kan och orkar, men jag lovar ingenting.

Dagen därpå efter behandlingen på sjukhuset åkte jag till garnaffären och inhandlade garn till en ny pippitröja. Det är lustigt men materialet kostar mer än en
färdig maskinstickad tröja i affären! Men å andra sidan är det ju inte det som räknas eller …?

För säkerhets skull la jag upp maskorna på rundsticka hemma och stickade resåren också.

På fredagen skrevs jag in för en månads sjukhusvistelse med oviss utgång.

Hela veckan som gick behandlades jag med cellgifter för att sänka mitt immunförsvar inför transplantationen den 31 maj. Alla som upplevt detta vet att man mår ganska dåligt. Illamående, kräkningar, ont i kroppen, huvudet. Inte orkade jag så mycket precis. Mest låg jag i sängen och tittade på trädkronorna utanför och på molnen som gled fram över himlen. TV, läsa böcker och tidningar blev det inte så mycket av. Läkarna som kom och gick på ronderna och sjuksköterskorna sa att det var viktigt att jag satt upp under flera perioder under dagen för att inte lungorna skulle tappa kapacitet. Likaså var det viktigt att jag rörde på mig av samma anledning. Under tre av veckorna var jag isolerad och hade bara tillstånd att gå ute i korridoren då ingen annan var där.

Stunderna då jag satt stickade jag. Det var mycket bra för mig, och mina tankar gick väldigt ofta till dig, mitt barnbarn. Förutom illamående och ont i kroppen började det efter transplantationen klia alldeles förskräckligt. Det var en reaktion på min brors celler och för att inte riva sönder mig tvingade jag mina händer att vara upptagna med att sticka. Det var väldigt bra. Många Guds välsignelser är instickade i denna tröja! Visst fick jag salvor som så
småningom lindrade men gissa hur mycket jag tänkte på dig! Alla gånger jag har varit med om att smörja in dig och sett dina eksem och sett hur desperat du kliade dig och hur din hud tog skada av det. Jag såg ut som om jag hade fläcktyfus eller scharlakansfeber! Sedan fick jag röda och rinnande ögon som sved och värkte. Gissa vem jag tänkte på? På dig, mitt älskade barnbarn, och ditt skadade öga! Alla gånger du och din far åkte till Mölndal eller Östra på
behandling operation eller kontroll. Tårarna rann, jag stickade och tänkte på vilka erfarenheter du och jag har gemensamt. Jag, en 65-årig farmor med leukemi, och du, en ung pojke på sju år. Det gav mig ett nytt perspektiv som jag tänkte väldigt mycket på.

Det är inte så att jag är rädd för att dö, nej, det upplever jag inte alls att jag är. Jag känner mig mycket tacksam över mitt liv och vad jag hade fått vara med om. Jag har haft ett väldigt roligt arbete och jag har haft möjlighet att resa och se mig omkring i världen. Jag har fått två fantastiska barn och sex barnbarn. Jag är inte fattig och fram till för några år sedan har jag fått vara väldigt frisk och idrottat och skött min kropp och min hälsa. Både då jag stickade och då jag bara låg i sängen och tittade på moln och träd tänkte jag tillbaka på mitt liv och såg något intressant som jag gärna vill dela med mig till dig. Det finns ju alltid saker man gör som man är nöjd över och sådant som man skäms över.

Jag förstod att varje dag man får leva har man ett fritt val. Att göra bra eller goda saker eller att välja fel eller onda saker. Många gånger väljer man den enklaste vägen och den är inte alltid den allra bästa. En av dessa enkla vägar är att när det är något som blir fel tillsammans med andra så är det så lätt att skylla på andra och försvara sig själv.

Det är med livet som att gå på en stig med diken på bägge sidor. Varje gång man väljer fel på sin väg framåt så hamnar man i diket. Där klafsar man runt en stund tills man kommer rätt igen. Förhoppningsvis har man lärt sig något medan man kämpade sig framåt i diket. Så tyckte nu jag att jag varje gång jag kom upp och såg mig om hade lärt mig något som stärkte mig inför den fortsatta färden.

Detta är ju temat i alla sagor: kampen mellan gott och ont, Gud och djävulen, ljuset och mörkret. Vi klarar inte att vandra hela vägen och bara hålla oss till den smala stigen, alla trillar vi dit då och då. Då gäller det att fort ta sig upp igen och lära sig något av det vi gjorde.

Det jag låg där i min sjukhussäng och tänkte på var att jag faktiskt behövde alla mina dikeskörningar för att vara den jag är. Men det räcker inte riktigt för man måste lära sig något av varje gång också. Man måste passa på att reflektera också. Varje gång ser man ju sitt liv i ett nytt perspektiv.

Sedan kommer det allra viktigaste: Att förlåta sig själv för att man trillade dit!

Det var precis det jag kunde göra i mitt utsatta läge, jag kunde förlåta mig själv för allt dumt jag gjort och se både det onda och det goda och se att det onda vändes till något gott så småningom. Där stärktes min tro. Jesus var vägen för mig och min Gudstro stärktes.

Jag blev uppfostrad till misstänksamhet mot min omvärld. Det har sin alldeles naturliga förklaring eftersom min pappa var kriminalpolis och såg mycket av ondskan i världen. Sverige var ett ganska fattigt land efter andra världskriget och det fanns en hel del att röja upp efter hemskheterna som inträffat. Nya hemskheter begicks, och min pappa var rädd om sina barn. På något sätt gällde det att förstå andra människors avsikter, om det var onda eller goda, och stämde detta med vad de sa eller vad de gjorde? Allra bäst var det att vara försiktig i alla lägen. Din farfar har haft ett styvt jobb att under alla år sedan ingjuta tillförsikt och tro på andra där jag misstrott. I längden mår man faktiskt mycket bättre av att tro och tänka gott om andra än att misstro och tänka att de har onda avsikter med vad de gör. Det är ju inte alltid min sanning som är den enda sanna, det kan finnas ett annat sätt att se på samma sak som jag måste lära mig.

Kommer du ihåg vår lampett i vardagsrummet med elva olika spegelbitar? Varje spegelbit reflekterar en liten bit av vardagsrummet. När man flyttar sig ett steg åt
sidan ser man helt andra delar av rummet. Vi ser ju aldrig hela verkligheten utan bara en del, sedan lägger vår fantasi till resten. Det är där det kan bli så fel då vi jämför med vad någon annan ser. Detta är viktigt att lära sig. Vi måste vara ödmjuka inför varandras olika verkligheter.

Det jag så gärna skulle vilja då du har din pippitröja på dig är att du känner att du är BRA! Att du duger som du är! Att du är Guds välsignade och älskade barn!
Att du MÅR FINT då du har tröjan på dig. (Naturligtvis alltid annars också, men att du speciellt tänker att tröjan är en mårfint-tröja!) Din farmor hade mycket smärtlindring i form av morfin då tröjan stickades. En och annan maska tappades och plockades upp igen med stor möda. Det går att rätta till de flesta misstag man gör om man gör det i tid! Jag vill att du skall känna dig omsluten av kärlek och omtanke. Jag vill att du skall tro på dig själv och visa världen vem du är. Jag vill att du skall lita på andra människor och tänka gott om andra. Jag vill att du skall ta lärdom av dina jobbiga erfarenheter och vända det jobbiga till något som är bra för både dig och din omgivning. Det du varit med om är det få som erfarit, det gör dig unik.

Glöm inte att det inte finns något ont som inte har något gott med sig!

En stor kram och än en gång Guds rika välsignelse och ett långt friskt och ödmjukt liv från din farmor!

Anita Hjorth

Lerum den 28 november 2012