På vägen mellan Alagoinhas och Itaborai, där jag är nu, började jag läsa en bok som heter Kisses from Katie. Den handlar om en amerikansk 19-åring som flyttar till Uganda för att arbeta på ett barnhem och som snart är adoptivmamma åt 14 flickor och ordnar mat varje dag åt flera hundra. Hon har varit där i ungefär fem år nu.
Boken bygger på hennes blogg, som man kan läsa här.
Mycket i boken är helt underbart, och ungefär lika mycket tycker jag är ganska störande — men vilka nittonåringar uttrycker sig helt nyanserat om allting, och vilka människor överhuvudtaget är beredda att göra det som Katie gör?
Det som jag vill dela med mig av är en liten bit av bokens förord. Jag tror att Åsa och Anita och Carol och Maja och Linda och Klockarbarn och många av er andra som har varit med och arbetat för olika insamlingar och fortsätter med det kan känna igen er i det här. Så varsågoda! Det är Beth Clark, Katies medförfattare, som skriver:
People who really want to make a difference in the world usually do it, in one way or another. And I’ve noticed something about people who make a difference in the world: They hold the unshakable conviction that individuals are extremely important, that every life matters. They get excited over one smile. They are willing to feed one stomach, educate one mind, and treat one wound. They aren’t determined to revolutionize the world all at once; they’re satisfied with small changes. Over time, though, the small changes add up. Sometimes they even transform cities and nations, and yes, the world.
People who want to make a difference get frustrated along the way. But if they have a particularly stressful day, they don’t quit. They keep going. Given their accomplishments, most of them are shockingly normal and the way they spend each day can be quite mundane. They don’t teach grand lessons that suddenly enlighten entire communities; they teach small lessons that can bring incremental improvement to one man or woman, boy or girl. They don’t do anything to call attention to themselves, they simply pay attention to the everyday needs of others, even if it’s only one person. They bring change in ways most people will never read about or applaud. And because of the way these world-changers are wired, they wouldn’t think of living their lives any other way.
Ja, det kanske låter lite bombastiskt, men vad säger ni? Om att förändra världen med en mössa i taget? Eller en skjorta? Visst är det just så?
I mycket tror jag att det är så det MÅSTE gå till.
Jag tänker, som vanligt…, på Panzi. Om vi genom att försöka hjälpa till med lite kläder och så kan få kvinnorna där att förstå att de inte är ensamma. Att det finns andra, även långt borta i ett samhälle bra olikt deras på många sätt, som håller med om att de blivit förfärligt illa behandlade/misshandlade och att de sannerligen inte förtjänat det – kanske, kanske kan det stärka några självförtroenden och ge en bättre syn på sig själv. (I all den skam deras omgivning ofta slänger över våldtäktsoffer menar jag.) Och kanske kan det självförtroendet ge tanken att ”Varför skulle inte mitt barn? Gå i skolan, utbilda sig, få ett annat liv än det jag haft?”
Vissa saker måste säkert ske mer övergripande, med lagar och riksdagsbeslut, men så oerhört mycket görs bättre och mer långsiktigt/hållbart genom ”steg-för-steg” människor emellan.
Tror jag i alla fall;)
(Ursäkta längden! Du får radera om det blev för mycket!)
Så underbart skrivet! <3 Både från boken, dej Anna och Eva H! Det är så stort att FÅ vara med och göra NÅGOT tycker jag! Att lätta någon börda för någon.Skicka omtanke och en konkret uppmuntran från andra sidan jordklotet till de som kämpar så för att gå vidare dag för dag. I feel honoured!
Jättefint skrivet!
Javisst är det såhär. Nu när jag ser det skrivet är det ännu tydligare. Tusen tack för ord och infallsvinklar som stärker tron på det lilla. Att det gör skillnad. Om vi är många. I längden.
Så vi fortsätter väl i samma stil, hela gänget, geografiskt utspridda, men enade i hjärtefrågan: Di små.
Heja heja!
Pingback: En svensk Katie | Kyrkkaffe