Vi stickar och virkar och syr till bebisarna på Panzisjukhuset i Kongo — och det är delvis tack vare generösa svenskar som sjukhuset finns överhuvudtaget. Dr Denis Mukwege, som leder arbetet där, fick en gång i tiden själv hjälp från Sverige för att kunna skaffa sig den utbildning han behövde, och han har varit här och hälsat på flera gånger för att berätta om hur det går. Hans arbete har överhuvudtaget blivit mycket uppmärksammat — han har fått ta emot FN:s Mänskliga rättigheter-pris, Olof Palme-priset och Kung Baudouins stora pris, till exempel.
Men det förfärliga är att han och hans personal måste fortsätta. I maj rapporterades det att i genomsnitt 1100 kvinnor våldtas i inbördeskriget i Kongo — varje dag.
Det kan verka gulligt och kanske till och med aningen världsfrånvänt att sticka fina kläder till de här kvinnornas bebisar, även om en mössa verkligen kan skydda mot många av de saker som annars lätt blir farliga för dem — men kom ihåg att för de här kvinnorna kan redan vetskapen att någon tänker på dem och bryr sig om deras barn ge lite ny livsgnista. Och lyckas de ge sina barn en bra start i livet är chansen så mycket större att barnen inte själva växer upp till inbördeskrigare.
Den svenske journalisten Birger Thureson har varit i Bukavu i Kongo och intervjuat både personal och patienter på Panzisjukhuset. Resultatet blev boken De glömda kvinnornas röst, som också finns i pocketutgåva nu. Läs den!
PMU har också en del information om läget i Kongo och om Panzisjukhuset på sin hemsida. Läs till exempel här, här och här. Det finns filmade intervjuer med några av kvinnorna också.
Och fortsätt sticka, virka och sy — du gör en viktig och antagligen till och med avgörande insats!
Jag tror faktiskt att det kan vara bra viktigt att vi som inte kan stå för det rent medicinska också finns där, även om vi i detta fall är väldigt långt borta. Man kan ju bara gå till sig själv.
Även om ingen av oss har varit i den situation dessa kvinnor är så minns väl alla kanske någon som när man varit sjuk/skadad gjort något lite extra. Kanske bara en granne som köpt tidningen o en liter mjölk när man är förkyld.
Jag tycker också att så’na här kampanjer är viktiga för att påminna om att det inte är bara det ”tekniska” i sjukvården som hjälper t.ex., vare sig dessa kvinnor eller andra. Både det fysiska och psykiska måste ju vara med i allt.
(O gräla på mig om jag skriver för långt!)
Svar till Eva:
Så sant, så sant!
Pingback: Hälsning från Panzisjukhuset | Kyrkkaffe