Mathjältarna i DC

Ikväll ska jag åka till Västerås och berätta om Fester med rester på ”Ska vi byta grejer?”. Innan dess är det fotografering med Magnus hela dagen — vi lånar Lundby prästgård i Viby igen och hoppas på en ljus dag.

Nu när jag samlade ihop bilder till Västerås kom jag på att alla borde få läsa om DC Central Kitchen. Vilka mathjältar!

***

Slösa inte

Robert Eggers drev en nattklubb i Washington, DC. När köket stängde under småtimmarna slängdes all mat som inte hade gått åt: kycklingbröst, rotsaker, sallad, fiskfiléer … Och ute på gatan såg han de människor som hade blivit över i samma stad: de som inte hade gått ut skolan utan hamnat vid sidan om systemen, börjat prova droger, fastnat och hamnat i en sovsäck eller en flyttkartong på trottoaren.

– Vår princip är att det är fel med slöseri, säger Michael Curtin. Det är fel att slänga bort mat, det är fel att slänga bort människor, det är fel att inte ta vara på det utrymme som finns.

Robert Eggers funderade ett tag, gjorde sig av med sin nattklubb och skaffade istället ett storkök, en kylbil och ett namn: DC Central Kitchen. Eftersom han var känd i branschen kunde han övertala de andra nattklubbsägarna och restaurangägarna i stan att öppna porten för kylbilen istället för att öppna luckan till containern, och de nattliga turerna runt i den amerikanska huvudstadens numrerade och bokstaverade gatsystem resulterade i stora mängder fina råvaror, halvlagade rätter och färdig men inte serverad mat.

I storköket togs de emot av ett par kockar – och en grupp hemlösa. I utbyte mot att de lovade att hålla sig borta från droger, komma varje morgon och arbeta hårt fick de en storköksutbildning och med den en chans att söka riktiga restaurangjobb.

– Robert började med en enda kylbil, men idén har varit precis densamma hela tiden, säger Michael Curtin. Vi skapar möjligheter med mat. Vårt samhälle slösar med allt, till och med med människor, men allt är värdefullt om vi behandlar det som värdefullt. Varje dag börjar med att våra kockar säger: »Vad har vi?« – och så lagar de bra mat av det som finns.

Michael Curtin har själv drivit restaurang, och det var så han kom i kontakt med DC Central Kitchen. Han skänkte köksutrustning och var med och samlade in pengar till verksamheten. När han hade sålt restaurangen och arbetat som konsult ett tag längtade han efter en arbetsgemenskap och blev en av Eggers närmaste medarbetare.

– Den första tiden lagade de 200 portioner mat om dagen av råvarorna som Robert samlade in. Nu har vi 115 anställda, och ungefär hälften av dem är folk som har börjat med att gå vår storkökskurs för hemlösa. Vi lagar 4500 portioner varje dag. 

Maten levereras till utdelningsställen i hela huvudstaden. Hemlösa, pensionärer, utsatta barnfamiljer och skolbarn äter upp den. 

I Michael Curtins arbetsuppgifter ingår att hålla kontakten med restauranger och storkök och få dem att anställa studenterna från kursen (»vi backar upp dem, det är ett samarbete«), men också att utveckla samarbetet med nya leverantörer. En amerikansk lag, Bill Emerson Good Samaritan Food Donation Act, friar givaren från ansvar för skänkt mat. Det underlättar. Att inte behöva lämna innehållsförteckning till utdelningsställena gör också arbetet enklare.

– Nu behöver vi ju så stora mängder att vi inte kan åka runt till mindre restauranger och hämta tio kycklingbröst eller så. Om en sådan restaurang hör av sig kopplar vi ihop den med till exempel en kyrka som har ett mindre kök. Vi jobbar mest med större ställen. Vi får in allt från köttbullar till pastasallad, och otroligt mycket fint grillat kött från en gård som har grillkök på somrarna. Men under de 22 år som vi har funnits har restaurangerna minskat sitt svinn ordentligt, så dessutom hämtar vi på flera bondgårdar utanför stan – de kan inte sälja krokiga morötter eller tomater med fel färg till snabbköpskedjorna, men det är ju bra mat, och vi använder den gärna. En del restauranger köper hela djur och ger oss de delar som de inte har på menyn.

En typisk kursdeltagare på DC Central Kitchen har oftast fyllt 30 för några år sedan, har inte avslutat skolan, har suttit i fängelse vid något tillfälle, har kanske inte haft något vanligt jobb, har levt utan fast adress men inte nödvändigtvis på gatan, är amerikansk medborgare och har bestämt sig för att göra ett nytt försök.

– Robert hade ju restaurangbakgrund. Hade han varit i bilbranschen hade han kanske startat en bilmekanikerskola … Men restaurangbranschen är bra på det viset att restauranger anställer okvalificerad arbetskraft och alltid behöver folk, också i dåliga tider. Jobbar man hårt så kan man klättra. Alla som vi ser i kockprogrammen på tv har börjat med att diska. Jag började själv som servitör för 27 år sedan. Amerika är fullt av sådana berättelser.

120 dagar före kursstart ska deltagarna vara drogfria, och under utbildningen görs drogtester kontinuerligt. Åtta timmar om dagen i sexton veckor, praktiskt arbete varvat med klassrumsundervisning om bland annat råvaror och hygien. Sedan har livet förhoppningsvis redan börjat på nytt.

– Det är många som stöttar oss, och i påskas var det vi som kokade de 5000 äggen till Vita husets äggtävling, säger Michael Curtin. Men vi kommer aldrig att bli någon maskot för politikerna, för vi arbetar så annorlunda – så marknadsmässigt. Vi visar vilken styrka det finns i att ta vara på maten och människorna. Och vi försöker alltid få igång diskussioner.