Hallon

För ett litet tag sedan fick jag läsa några texter av Barbro Tjernström och kunde inte låta bli att fråga henne om det skulle vara möjligt att sprida ett par av dem till Kyrkkaffebloggens läsare. Hon sa ja, så varsågoda: idag blir det hallon!

***

Hallon

Ur frysen tar jag fram en ask med hallon. När jag öppnar locket slår högsommardoften emot mig. Jag stoppar några frysta hallon i munnen och tänker på mitt hallonhygge.

Hallon. Ett gott och saftigt bär. Men ganska svårplockat.  När jag går där och plockar tycker jag mig se att vi människor och hallon liknar varandra på något sätt.

En del syns på långt håll, lyser starkt, är lätta att nå.

Andra ser man inte förrän man kommit riktigt nära, ja, man kanske måste böja undan några grenar, sticka sig lite, få lite rispor.

En del är mörka och saftiga, mogna och färdiga och ramlar nästan ner i handen på mig. Andra behöver längre tid, mer sol för att mogna — fastän de växt på samma gren.

Några ser lysande och fina ut –- men inuti är de maskätna.

Man får inte ha bråttom när man plockar hallon. Man måste plocka dem ett och ett. En del ser man inte förrän man bytt perspektiv. Ibland måste man till och med ner på knäna.

Mitt hallonhygge ligger oländigt till, bland stenskravel och ris. Oftast får jag fotfäste och kan börja plocka. Men ibland rasar det, jag faller och känner bara besvikelse. Och jag tänker att man nog inte bara kan söka upp de hallon/människor som är lättillgängliga. Där det finns levande människor finns det ibland smärta, stickigheter. Olikheter.

Men också — lyskraft.

Om man betraktar en företeelse från ett nytt och oväntat håll vet man aldrig vad man kan få syn på. Något intressant om man har tur, något som inte ger sig tillkänna eller visar sitt rätta jag på annat sätt. Ibland måste man trotsa varje invändning och hålla fram människan som hon råkar vara. Människan som hon är.

Att vi är olika är det som vi har gemensamt. Unika. Lika olika allihop. Utan värdering av nytta, skönhet, lättillgänglighet, rikedom.