En intervju i Kvällsstunden

En journalist som heter Bitte Assarmo hörde av sig för några månader sedan och ville prata om Tillsammansmat och Kyrkkaffe. För ett par veckor sedan publicerades hennes text i en tidning som heter Kvällsstunden och som inte har någon webupplaga. Så här kommer e-postintervjun i originalversion:

Först skulle jag gärna vilja veta hur du kommit på idén att mixa mat och tro; hur kom du på idén till boken om kyrkkaffe, om bjudmat osv?

Vi hade ett idémöte på Libris när jag var ganska ny och begreppet kokboksboomen också var ganska nytt. Vi sa att om vi någonsin skulle börja arbeta med matböcker så skulle det vara för att det kändes angeläget för Libris, inte för att alla andra gjorde kokböcker. Och då sa jag ”kyrkkaffe” utan att riktigt ha tänkt det först. Det var väldigt konstigt och överraskande just då, men efter bara en liten stund kändes det helt rätt.

Det tog ett bra tag att komma fram till hur en sådan bok skulle göras, men det var ju självklart att de som gör kyrkkaffe måste hjälpa till om det skulle bli något, och när jag började få material tillbaka från formgivaren förstod jag att det måste vara precis så som det blev: ett slags collage i bokform.

Vi tvekade också mycket inför första tryckningen och var osäkra på om vi kunde satsa på färg som är så dyrt, men vi tryckte 3000 som tog slut, och nu är vi uppe i ungefär 40 000 sammanlagt, fyra olika utgåvor. Bonniers bokklubbar beställde 750 förra veckan – det händer inte så ofta med böcker som kom för sju år sedan! Så vi är väldigt glada.

Egentligen tycker jag nog inte att vi mixar mat och tro utan att många andra utan att märka det tar isär saker som egentligen hör ihop väldigt mycket.

Brödglädje var det en av mina chefer som hittade på. Det är ju ett ganska självklart ämne på ett kristet förlag, och det var tänkt att den skulle bli en helt annan sort, men när vi började sätta ihop den blev den väldigt lik Kyrkkaffe och vi insåg att vi kanske hade börjat på en serie. Tillsammansmat ville jag verkligen göra – och Påtår var så rolig därför att den bygger på en massa reaktioner och respons som vi hade fått på Kyrkkaffe, det var liksom en massa människor som fanns med oss i det arbetet och som jag har mer eller mindre lärt känna tack vare den första boken.

Förra hösten kom en bok om syföreningar, Kärlek, nål och tråd. Den är både lik och olik matböckerna men gjord på ungefär samma sätt. Och nu arbetar jag med Fester med rester. Det är alla de ”stora” – sedan har vi också gjort en serie med små, lite mer presentaktiga receptböcker på olika teman.

En del reagerar på att det är ”så många böcker”, men jag är ju redaktör och arbetar med böcker hela tiden, det är bara det att redaktörens namn inte brukar synas annars. Och varenda gång vi har satt igång ett nytt insamlingsprojekt har det varit därför att ämnet har känts så väldigt angeläget! Dessutom är det en sådan glädje och inspiration att ha och hålla kontakt med alla de här påhittiga och generösa människorna. Jag beundrar dem väldigt mycket.

Vad är det som får andligheten och maten att höra samman, tycker du?

En av basarna i en kör som jag sjöng i ett tag var så missnöjd med att nästan ingen i kören följde med in på kyrkkaffet. ”Att gå i kyrkan utan att gå på kyrkkaffet är som att bada utan att doppa huvudet!” sa han. Det är den bästa förklaringen jag har hört tror jag. Man kan tala om diakoni och församlingsgemenskap och relationer-kontra-rekrytering och mötesplatser och allt möjligt, men det kan nog vara så enkelt som att gudstjänsten blir verklig först när vi får (ibland med lite extra ansträngning och kanske till och med uppoffring!) ta hand om varandra också. Och inte bara varandra som i ”dem vi redan känner”, utan alla som har hamnat tillsammans just den stunden. På ett bra kyrkkaffe tar alla hand om, på olika sätt, och alla blir tagna hand om, på olika sätt (omhändertagna låter lite konstigt va?). Och det blir mycket bättre än någon projektbeskrivning kan beskriva.

(Här är en liten programförklaring i form av en text som jag skrev när Johan Hakelius bad mig att skriva en debattartikel om kyrkkaffe till Aftonbladet för några år sedan.)

Vad får du för respons på dina böcker om mat och kakor i den här andliga miljön?

Mycket och olika! Jag är ju ute och berättar på olika ställen ett par gånger i månaden, inte mer eftersom det är mycket som ska göras på redaktionen också, och i höstas var jag på en jättestor dagledigträff i en församling. När jag hade pratat klart och vi hade fikat (fantastiska tunnbrödssmörgåsar från någon församlingsbos bakugn) gick prästen fram, och vi sjöng en psalm. Sedan läste han ur Apostlagärningarna och höll en hel liten predikan om de första kristna och kyrkkaffet och om måltidsgemenskap överhuvudtaget. Jag blev jätteförvånad, men det var så sant alltihop, och framfört med en sådan glöd! När jag tackade sa han att han hade kommit på det under föredraget. ”Jag har aldrig tänkt på kyrkkaffe på det viset förut”, sa han.

Och jag tycker faktiskt att jag kan berätta om sådana reaktioner, för det jag gör när jag är ute är mest att läsa högt ur böckerna, texter som människor har skickat till mig. Det finns så många fantastiska människor som inte syns i vanliga fall!

Vad betyder din egen tro för arbetet du gör?

Man skulle säkert kunna göra böcker på det här viset om en massa olika ämnen, men jag tror inte att jag skulle ha vågat börja med den första om jag inte hade vetat sedan förut hur viktigt kyrkkaffet är. Sedan har jag tvekat inför varje ny eftersom jag vet hur mycket arbete det är och hur mycket saker kan krångla, men det har inte gått att låta bli. Med risk för att låta lite storvulen skulle jag vilja säga att det känns totalt meningsfullt att arbeta såhär. Och som sagt, kontakterna åt alla håll är enormt inspirerande. Jag träffar idel människor som lär mig nya saker genom att dela med sig.

Skulle också vilja veta lite om vad du sysslade med innan du kom in på detta.

Jag har varit på Libris i tio år nu och var reporter på Budbäraren en kort period innan dess. En del av dem som jag träffade när jag blev skickad uppåt landet på intervjuer har jag fortfarande lite kontakt med – särskilt Anna Norsten i Ursviken och Aina Nygren i Glommersträsk är fantastiska inspirationskällor för mig. Och Börje Andersson i Vidsel, en musiklärare som tog busskörkort för att hans församlingsblåsorkester skulle kunna åka ut och spela. Han är helt otrolig!