Exotiskt

Igårkväll när jag höll på med ett recept till Glad i choklad och skulle skriva den lilla introberättelsen till det, en berättelse om hur barnen i Vale-området i Alagoinhas i Brasilien firar sina födelsedagar, blev jag tvungen att gå igenom en massa bilder, och då hittade jag den tårta som vi firade Ricardos födelsedag med när jag var där senast.

Ricardo är lika gammal som jag och uppväxt i närheten av den stiftsgård och fritidsgård där Taizébröderna bor. De flesta av våra jämnåriga där är mammor, mormödrar och farmödrar till stora familjer (kvinnorna) och missbrukare och/eller droghandlare (männen). Många vuxna kastar sig in i nya förhållanden hela tiden, många kvinnor har fem barn med fem olika män, många män vet inte ens hur många barn de har. Även om männen naturligtvis är pappor och farfäder och morfäder är det ganska få av dem som tar ansvar för sina familjer på det viset eller ens håller kontakten med alla sina barn. Och många av pojkarna blir aldrig äldre än tonåringar — den vecka när jag kom dit senast hade en av dem blivit skjuten på fältet utanför muren till fritidsgården, och ibland får jag nyhetsmeddelanden om att 30 unga män har blivit mördade i drogaffärsuppgörelser den senaste månaden.

Jag vet inte hur det kommer sig att Ricardo är som han är, för han har ju vuxit upp under samma förhållanden som alla de andra, men han arbetar som ett slags socialsekreterare och fritidsledare, håller koll på alla barn och leder också en del av volontärernas och de timanställda mammornas arbete. Jag tror att han är den enda stabila manliga förebild som de flesta av pojkarna har. Några gånger har jag försökt fråga broder Rudolf hur det har blivit så, och då har han sagt att det är ett mirakel och att Ricardo aldrig har försökt dra fördel av att han får ett så stort förtroende.

När barnens födelsedagar firas på fritidsgården är det en regel att de får bjuda fyra vänner var, men när vi firade Ricardos födelsedag var det fest med hans fru och dotter och ALLA barn och mammor. Vi sjöng och applåderade, och Ricardo höll tal och påminde alla om hur viktigt det är att gå i skolan och ta hand om sin familj. Broder Rudolf visste att Ricardo i många år hade önskat sig en cykel men inte kunnat köpa den därför att det är så dyrt att underhålla ett hus i Bahia (allting ramlar sönder väldigt snabbt i det klimatet). Så nu fick Ricardo en cykel i födelsedagspresent, och vi fick vara med och äta tårta allihop.

Det är nu det lustiga kommer. I Bahia äter alla bananer och apelsiner hela tiden, och passionsfrukt, och under en viss tid på året också mango. Men när det ska göras en riktigt, riktigt lyxig tårta ska det ju gärna vara något riktigt exotiskt och vackert på den, eller hur?

Så på Ricardos födelsedagstårta blev det … äppelklyftor!