Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Taggarkiv Grekland

Tack från Suzanne och Hope Café i Aten

Det kom ett meddelande från Suzanne förra helgen:

Ville bara säga att det swishades över 5000 kronor från människor vars namn jag inte känner igen efter att du lade ut [inlägget om oss på] din blogg.

Det är väldigt mycket mjölkersättning och väldigt många blöjor!

Varje burk med ”baby milk” kostar strax under 9€.

Jag länsade hyllorna i affären på andra sidan gatan. Bilden är från en av mina tre inköpsrundor. Vi köpte både mjölk och blöjor för sammanlagt 8700 kronor.

De gula korten är kort som visar vad olika personer ska ha. Om de är nya i Aten har de särskilda kort. I vår databas står det hur länge vi kan hjälpa dem. Efter det får de komma på en ny intervju för att vi ska se om vi behöver fortsätta hjälpa dem eller om deras familj har fått hjälp av grekiska staten.

Vi har olika färger på korten beroende på vad respektive familj behöver: vanliga blöjor, blöjor av medicinska skäl, mjölkersättning … Vi har utdelning av olika saker olika dagar.
De kommer till oss och lämnar in sitt kort. Vi sätter dem i tur och ordning och fixar sedan kassar med vad var och en ska ha. Olika storlek på blöjorna, mjölkersättning för olika åldrar och så vidare. Varje familj måste ju få just det den behöver.
Vi kollar allt i vår databas där alla är registrerade så att det verkligen blir rätt.

Ofta står människor utanför och väntar redan tre timmar innan vi börjar utdelningen.

Det kommer att bli många tacksamma mammor nästa vecka när vi verkligen kan dela ut till dem som kommer.

Stort tack för hjälpen!

I Aten behövs det mjölkersättning — ett nödrop från volontärerna på Hope Café

Det är lätt att tro att allt mer eller mindre har ”lugnat ner sig” i världen eftersom det är ett par år sedan flyktingströmmarna till Sverige liksom stängdes av.

Så är det ju inte alls.

En av de platser där det finns massor av människor på flykt och där hjälpen inte alls räcker till är Aten. Suzanne Melville arbetar på Hope Café där och skrev såhär på Facebook häromdagen, på sidan Hopp för flyktingarna i Aten:

En flicka vars familj har kommit till Hope Café under en längre period. Eftersom en majoritet av de mammor som föder på sjukhusen i Aten får kejsarsnitt har volontärerna på Hope Café blivit tvungna att ordna extrainsamlingar så att de kan ordna barnvagnar.

Kalimera!

Jag känner att jag behöver skriva lite om hur situationen ser ut just nu på Hope Café. 

Det kommer väldigt många nya familjer till Aten. Alla dessa behöver mycket hjälp eftersom de ännu inte har hunnit få vare sig hjälp med bostad eller pengar. Behoven för de som varit här längre har också förändrats otroligt mycket bara det senaste året.

Som jag berättat tidigare är det väldigt många barn här som föds med kejsarsnitt. Jag kan absolut inte säga varför det är så, men min (och många andras) teori är att det är bekvämare för sjukhusen att planera sitt arbete om de vet när barnen kommer födas. Man sätter bekvämligheten före mammornas och barnens bästa. Mammor som tidigare fött sju, åtta eller nio barn snittas helt plötsligt. Många av mammorna får problem med amningen. Om det beror på stress över livssituationen eller någonting annat har jag ingen aning om, men det är fruktansvärt många barn som matas med mjölkersättning.

För tillfället är det väldigt lite mjölkersättning som skänks till de olika organisationerna. Vi letar alla efter sätt att få tag i välling för de yngsta. Mammorna är desperata, och deras barn är hungriga. Det känns förfärligt när man har en gråtande mamma framför sig som inte kan amma sitt barn och man inte har någon välling att ge henne eftersom hyllorna i caféet är tomma.

Volontärer klara för registreringsintervju. Några människor som kan flera språk och som själva är på flykt ställer upp som tolkar så att det går att fråga alla som söker hjälp om deras situation och behov.

Nästan varje registreringsintervju jag har så är det blöjor och välling familjen behöver. Och kläder. Och behoven bara växer!

Eftersom vi inte får servera mat på caféet som det är nu så har vi beslutat oss för att helt lägga det åt sidan och arbeta mer för att kunna hjälpa familjerna med vad de verkligen ber oss om hjälp med. För tillfället är det just blöjor, mjölkersättning, kläder och medicin de ber oss om. Ofta har de redan varit hos de större NGO:erna och frågat om hjälp men blivit nekade.

De dagar vi har intervjuer för registreringar är helt galna. Vi är så få men våra gäster är så många.

En liten kvinna satt igår i fyra timmar och väntade på att det skulle bli hennes tur. Hon har just fått en knöl bortopererad från det ena bröstet så hon kan inte amma fullt ut. Hon behövde hjälp med mjölkersättning och blöjor till sin nyfödde son men också blöjor till sina två njursjuka döttrar 8 och 11 år gamla. Vi registrerade henne och lovade henne mjölkersättning, men jag pratade länge länge med henne om att hon när hon läkt ordentligt måste gå och få hjälp hos organisationen Amurtel. Amurtel hjälper kvinnor komma igång med amning. Det är en fantastisk organisation som verkligen gör allt för att hjälpa mammor och deras barn. 

Det är så hemskt att tänka sig tanken att vara en nybliven mamma och se sitt barn vara hungrigt. Tänk dig att veta att du egentligen borde ha barnets mat i kroppen men inte vara förmögen att ge den. Att springa omkring en otroligt stor stad, till organisation efter organisation för att försöka få hjälp så ditt barn inte ska behöva vara hungrigt. Tänk dig att nekas på det ena stället efter det andra. Tänk dig den förtvivlan du skulle känna. Det är en så självklar och primitiv instinkt att vilja se våra barn mätta och belåtna. 
Hur som helst så har jag lovat den lilla mamman att jag ska skicka henne kontaktuppgifter till Amurtel och hon har lovat att gå dit.

Eftersom hon hade väntat så länge och intervjun tagit ganska lång tid hade volontären som jobbar i vårt förråd hunnit gå för dagen. Jag kunde inte bara gå och hämta mjölkersättningen och blöjorna till de äldre döttrarna och ge till henne. Jag tog henne i handen och tog med henne till affären.

Först sa hon att jag absolut inte fick använda mina pengar för att handla till henne, men jag förklarade att jag har många riktigt fina vänner i Sverige som skickar pengar så att jag kan hjälpa henne och andra flyktingar. Hon var så tacksam och så glad. Så lättad. Jag lovade henne att jag skulle tacka alla i Sverige från henne så nu gör jag det. Tack för er hjälp!

Detta var bara en av alla människor som behövde något, men just henne kunde vi hjälpa.

Tack alla för att ni år så fantastiska medkännande och omtänksamma medmänniskor. 

Suzanne Melville (Swish 0708-256277)

***

När jag såg det här brevet på Facebook igår skrev jag till Suzanne och frågade om hon ville att jag skulle publicera det här så att det sprids till ytterligare några. Jag fick ett röstmeddelande tillbaka — hon sa ja tack flera gånger och upprepade också att all hjälp som Hope Café kan få behövs så mycket. Hoppas att ni som läser det här vill vara med och hjälpa till!

Volontär i ett flyktingläger i Grekland

Strax efter nyår åkte Carolina Johansson iväg för att arbeta som volontär på en flyktingförläggning. När jag hade läst om det på hennes blogg och på Facebook i ett par veckor frågade jag om hon kunde tänka sig att bli intervjuad här också. Varsågoda:

Carolina bemannar Camp Verias ”supermarket”. Foto: Bridge2Refugees

Hej Carolina! Du har ju varit volontär på en flyktingförläggning i Grekland i ett par veckor. Hur kom det sig?

Det var en sista-minuten-grej att jag åkte. Jag satt i soffan och kollade på Facebook och såg att en av mina vänner var i lägret, och hon uppmanade människor att ge pengar. Jag blev nyfiken och frågade henne om det också behövdes folk på plats, och det gjorde det. Sedan bestämde jag mig ganska snabbt och åkte några dagar senare. I bakgrunden låg att det var jullov så att jag kunde åka, och att jag var nyfiken.

Vad var det för plats du hamnade på?

Jag var i Veria, som ligger i norra Grekland nära Thessaloniki. Själva flyktinglägret var på en militärförläggning en liten bit utanför staden. Lägret drivs i militärens regi och har plats för ungefär 300 flyktingar. En majoritet av dem som är där kommer från Syrien, och det var mest familjer. Ungefär hälften är barn.

Lägret har öppnats för familjer med någon form av utmaning — utöver att vara på flykt då. Det kan vara att någon i familjen har någon form av funktionsnedsättning — barn med Downs syndrom eller ett barn som var blint, till exempel.

Jag tror att om man jämför med en del andra läger hade det här ganska bra standard. Familjerna bodde i hus med centralvärme, och så vidare, det var inga tält eller liknande. Det var väldigt trångt, och det var dålig ventilation, men det var i alla fall riktiga hus.

Carolina, hennes väninna Tove (i rött) och ytterligare en volontär förbereder dagens ”supermarket”. Foto: Bridge2Volunteers

Vem var din ”arbetsgivare”?

Den grekiska militären driver alltså förläggningen, men flera NGO:s (i det här sammanhanget betyder det biståndsorganisationer — Annas anm) och andra organisationer fanns på plats. Min arbetsgivare var Bridge2Refugees, en biståndsorganisation som har startats och drivs av Sarah Griffith och hennes son Sam James. De arbetar själva på förläggningen, bland annat med utdelning av kläder och mat. De hade fått en stor lagerlokal att arbeta i. Förutom kläder och mat har Bridge2Refugees finansierat en tandläkare och hjälper till med transporter och liknande. Dessutom anordnar de en del sociala aktiviteter, till exempel filmvisningar, hårklippning, kvinnosalong och nyårsfirande.

Vad fick du arbeta med?

Vi kom dit vid nio varje morgon, och arbetsuppgifterna varierade. Jag sorterade kläder. Det är en sak som man inte tänker på: det fanns mängder av lådor med skänkta kläder, men det behövs folk på plats för att packa ur, sortera och så vidare. De första dagarna gick vi igenom alla kläder för att få fram vinterkläder eftersom det skulle bli väldigt kallt.

Sedan stod jag i ”affären” dit flyktingarna kunde komma och få en viss ranson av grönsaker, frukt, ägg och yoghurt. Militären kom med färdiga matlådor dagligen, men genom Bridge2Refugees kompletteras menyn med färskvaror.

Under tiden jag var där hade vi Winter Warmer två gånger – en inomhussamlingsplats i ett klassrum där vi serverade varm choklad och barnen kunde leka inomhus.

Jag fixade också i lagret, packade upp saker och ställde i ordning. På det stora hela var det mycket fysiskt arbete.

Snöovädret i början av januari gjorde levnadsförhållandena på förläggningen svårare. Foto: Bridge2Refugees

Var det här något som du hade funderat på länge?

Nej, jag hade inte funderat på det länge, men situationen med flyktingströmmarna ligger ju som en ständig påminnelse, inte minst med alla bilder och rapporter från Syrien. Det är ju en av vår tids stora utmaningar.

Jag tror inte att jag skulle ha åkt ned ensam, men i och med att jag kände en som var på plats så var det enklare för mig att bestämma mig. Jag var nyfiken på att se hur det är på plats.

Blev det som du hade trott?

Eftersom jag bestämde mig så snabbt hade jag inte byggt upp en massa förväntningar. Jag åkte ner och var ganska nollställd inför hur det skulle bli, såg det som en möjlighet att göra något annorlunda.

Men jag skulle nog säga att det var mer givande än jag hade trott – och fantastiskt att få vara del av ett team med så underbara och generösa människor. Dessutom möttes vi av stor tacksamhet från flyktingarna. Det var rörande och ofta omedelbart.

Att ta sällskap en bit. Foto: Bridge2Refugees

Var det något som blev enklare eller mer självklart än du hade vågat hoppas?

Det var enklare än jag hade trott att komma in i arbetet och lägret. På det stora hela är Camp Veria välskött, och det fanns bra rutiner för arbetet, så det gick väldigt smidigt att komma in i det.

Var det några situationer som du skulle ha velat förbereda dig för på ett annat sätt?

Inte direkt. Jag tycker inte heller att jag hamnade direkt i svåra situationer. Man får i förväg en Volunteer Handbook som ger en viss vägledning i hur man ska bete sig, men det är mycket ”common sense” i den.

Det fanns människor som innan jag åkte tyckte att jag skulle vara försiktig, och så vidare, men det var aldrig några hotfulla situationer som jag hamnade i.

Den stora utmaningen var kylan! Det snöade och var riktigt kallt under några dagar, och det hade jag inte förväntat mig eftersom jag åkte till Grekland. Jag borde ha haft varmare kläder med mig!

Dags för varma kläder! Volontären Nadja hälsar välkommen till Camp Verias klädförråd. Foto: Bridge2Refugees

Hann du lära känna några av de människor som bor på förläggningen?

Lära känna är kanske att ta i, men när jag stod i affären och delade ut mat och kläder var det ju samma människor som kom flera gånger, så lite kontakt hann vi få, och man kände igen en del av dem. Många var väldigt vänliga och hjälpsamma.

Nu har jag anmält mig till en nybörjarkurs i arabiska – det var en sak som jag saknade, bara några meningar skulle ha varit roligt. Bland de vuxna var det få som pratade engelska, så det var en viss språkförbistring.

Har du något ögonblick som värmer ditt hjärta extra mycket nu när du har kommit hem?

Ja, flera. Kanske främst de stora kontrasterna när man tänker på vad de har gått igenom för att komma till Grekland och den ovisshet de lever i.

Jag kan lämna lägret, resa hem. Det är ett privilegium.

Men det är flera ögonblick som dröjer sig kvar. Bland annat en dag när en ung man kom in för att hämta mat. Vi bockade av rummen på listor, och gravida och ammande kvinnor hade till exempel ett extra ägg per hämtning. När jag tittade på listan sa jag: ”Familj, fyra personer, en gravid.” Mannen sken upp och sa: ”No, we are five now!” Han halade fram sin mobil och visade bilder på den son som hade fötts dagen före. Det var ett sådant där väldigt varmt ögonblick, glädjen över det nya barnet, stoltheten — det fanns kvar trots omständigheterna.

Och en dag när jag gick och bar på något kom en ung trebarnsmamma fram till mig med tårar i ögonen och viskade ”Tack!” och gav mig en stor kram. Det är också ett sådant där varmt ögonblick som stannar kvar.

På det stora hela slogs jag av den tacksamhet som strömmade mot mig.

Färska grönskarer och frukt som komplement till de matlådor som militären delar ut till förläggningens invånare. Foto: Bridge2Refugees

Skulle du göra det här igen? Skulle du rekommendera andra att göra det?

Ja, definitivt. Och jag skulle rekommendera andra att göra det om de funderar på det. Med Bridge2Refugees finansierar man som volontär sin resa och uppehälle på plats, så det krävs ju att man har pengarna för det.

Jag funderade lite på sådant också -– det finns ju de som liksom rynkar på näsan åt ”välgörenhetssemester”, och före jul var ju detta med att vilja vara god, egenintresset i det, på tapeten -– och man kan ju fundera på om jag hade stannat hemma och istället skickat de pengar som jag lade ut på resa och boende, om jag gjort mer nytta så. Men det behövs verkligen folk på plats, arbetsuppgifterna var många och arbetsdagarna rätt långa, och dessutom märkte jag hur mycket det betyder att volontärer är där.

Dessutom tror jag det förändrar en själv, man får syn på saker, och i mitt fall kommer det leda till att jag engagerar mig mer på hemmaplan också. Att jag fick möjlighet att arbeta med Sarah och Sam var också en enorm inspiration, detta att en människa kan göra enorm skillnad blev tydligt. Man behöver ta ett första steg. Kanske är det som en liten droppe i vattnet att jag var där, en bagatell i det stora hela, men ringar på vattnet kan bli till vågor!

Om man inte har möjlighet att åka iväg och arbeta som du gjorde, vad kan man göra då?

Jag har bara varit hemma en vecka men funderar på det nu och kommer att försöka hitta sammanhang att volontärarbeta i på hemmaplan. Dessutom kommer jag att försöka fortsätta att uppmana människor att ge pengar till Bridge2Refugees -– jag tyckte mycket om deras sätt att arbeta, och dessutom går insamlade medel direkt till de människor som behöver hjälp. Det finns ingen administrativ organisation att finansiera.

När man väl har varit på plats och fått ta del av dessa människors öden så går det inte att inte vilja bidra. Man kan inte låta bli att tänka att ”det hade kunnat vara jag”.

Det andra är ju att jag också –- väl hemma –- känner en stor tacksamhet över mitt eget liv och de förutsättningar som jag har fått och som jag oftast tar för givna.

***

Tusen tack, Carolina!

Ni som vill läsa ännu mer om Carolinas veckor på Camp Veria kan göra det på hennes blogg.