Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Storbritannien

Ett mål i tiden

Av Posted on Inga taggar 0

Tack Jennifer som tipsade mig om det här humoristiska och varma projektet!

Det är 79-åriga Eileen Johnson i Cardigan (jo, det är ju en plats, och det råkar vara där hon bor!) som har bestämt sig för att sitta i skyltfönstret på ett café och sticka.

Det är festligt, såklart, men inte bara — hon gör det för att inspirera andra människor i alla åldrar till stickning och hjälpstickning. Hennes mål är att kunna ge bort 2020 tröjor till barn på flykt nästa år. Och trots att nyhetsklippet om henne är kort hinner hon berätta varför: hon upplevde själv andra världskriget som barn. Det var faktiskt i ett skyddsrum hon lärde sig sticka av sin mamma.

Här kan man läsa lite mer, bland annat att koftorna och tröjorna kommer att delas ut av en organisation som arbetar bland människor som på sin flyktväg kommer till Calais, den franska stad som ligger närmast England och den plats där stora mängder människor på flykt har hamnat därför att Storbritannien är deras drömmars land.

Heja Eileen!

Om någon åker till London …

Dagen före midsommarafton var jag med om något helt osannolikt.

De senaste åren har jag varit i London många gånger, och jag tycker mycket om att träffa min familj och mina vänner där, men jag är ganska dålig på att ta vara på möjligheten att gå på teater och konserter.

I år har Katarina ändrat på den saken — två gånger! Hon har frågat om datum och tittat på priser och bokat biljetter.

Det som vi egentligen skulle se den här gången var en ny och lite experimentell uppsättning av Stephen Sondheims musikal Into the Woods på en liten teater som heter The Cockpit, och när vi skulle se om det fanns något att kombinera den med hittade jag The JungleThe Playhouse Theatre.

Det är en pjäs som skrevs när det stora flyktinglägret i Calais i Frankrike hade jämnats med marken och som har satts upp av en teaterproduktionsgrupp, Good Chance Theatre, som arbetar med människor på flykt. Bland annat har gruppen sett till att ordna en tillfällig scen i en Paris-förort för att ge nyanlända en plats.

Flyktinglägret i Calais uppstod spontant när fler och fler människor som var på väg genom Europa till Storbritannien fastnade. Att det kallades ”jungeln” verkar från början ha berott på en felöversättning, men nu heter pjäsen så.

Det finns massor av filmade reportage om produktionen. Här är ett där John Pfumojena, den unge zimbabwiske skådespelare som spelar rollen som Okot från Sudan, berättar om sitt och gruppens arbete:

Jag har aldrig varit med om någon teaterupplevelse som liknar den här — det närmaste jag kan associera till är Studioteaterns musikaluppsättningar i hangaren på Bulltofta i Malmö på 1990-talet. De som har gjort The Jungle vet precis hur teater fungerar, hur man får till allt det tekniska, hur man kan använda en teatersalong och hur man skriver ett manus som engagerar människor. Dessutom har de samlat människor med många olika erfarenheter i gruppen, och de har varit i Calais och håller fortfarande kontakten med människor som bor och arbetar i lägret (i slutet av pjäsen ser man en hälsning därifrån på videoskärmarna i salongen). Allt det som de vet och behärskar har de använt för att berätta om flyktingars situation på en plats i Europa, och naturligtvis blir det också något som kan hjälpa människor i publiken att tänka på flyktingars situation på andra platser i världen.

Om någon som läser det här åker till London före november: se till att boka biljett!

Här kan man läsa en av många recensioner — pjäsen spelades först på Young Vic.

Jacobs ryggsäckar

I Maldon i Storbritannien bor Jacob Rabi-Laleh som är sju år.

Foto: Stephanie Bannister (bild lånad från BBC)

När han var på besök i Brighton och såg att människor försökte sova bland byggnadsställningar vid en byggnad i staden bestämde han sig för att göra något.

Han kom på att han ville ge människor som bor på gatan en ryggsäck fylld med sådant som kan behövas, som mat och värme, och han gjorde en affisch där han bad om hjälp. Tio ryggsäckar tyckte han att han borde kunna få ihop.

Nu har han och hans familj packat 130 stycken!

Extra speciellt blir det här eftersom Jacobs föräldrar har haft problem med ekonomin och familjen höll på att bli hemlös för några år sedan. De kunde flytta runt hos släktingar ett tag, och sedan ordnade det sig för dem, men Jacobs mamma säger att hon förstår nu att den perioden påverkade honom mer än hon förstod.

Här är ett BBC-reportage om honom: