Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Storbritannien

Lyssningstips: P3:s dokumentär om Florence Nightingale

Florence Nightingale som medelålders, kanske vid den tid när hon kunde börja arbeta som sjuksköterska. Målning efter ett fotografi. Hämtad från Wikimedia Commons.

Om man som jag har ramlat in i vår sjukvårdshistoria och tycker att den är hur spännande som helst — för mig började det med att jag upptäckte Marie Cederschiöld, Sveriges första sjuksköterska, diakonissa och sjuksköterskeutbildare, bland medlemmarna i Sveriges första syförening — kan man ju bli extra glad för att P3 Historia har en dokumentär om Florence Nightingale liggande på Sveriges Radios webbplats för lyssning precis närsomhelst. Hon var Storbritanniens första sjuksköterska, faktiskt utbildad på Kaiserswerth dit vännerna i väckelserörelsen skickade Marie Cederschiöld, och hon blev sjuksköterskeutbildare på en i stort sett egen skola liksom Marie. Dessutom läste hon in sig på vetenskapligt och sjukvårdspolitiskt material innan så många andra kvinnor var intresserade av det (eller, för all del, hade möjlighet att göra det), hon experimenterade med hygienregler, hon byggde en rationell sjukhusorganisation under mycket svåra förhållanden, hon införde god och närande mat som en sjukhusföreteelse, hon talade för utbildning och yrkesarbete för gifta kvinnor, hon beskrev en vision för något som liknar moderna förskolor … och hon förde statistik och uppfann tårtdiagrammet för att få allmänheten att förstå de siffror hon presenterade! Det sista skulle jag ha velat berätta för mina kära matematikelever på folkhögskolan där jag arbetade häromåret. Att kunna läsa ett diagram kan vara skillnaden mellan liv och död i vissa lägen, och vem är bättre lämpad som bevis för det än världens mest kända sjuksköterska?

Florence Nightingale som sjuksköterskeutbildare omgiven av sjuksköterskekandidater på St. Thomas Hospital. Fotografi hämtat på Wikimedia Commons.

Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld (och faktiskt också en annan svensk sjuksköterskepionjär, Emmy Rappe som utbildade sig hos Florence Nightingale och grundade Röda korsets sjuksköterskeskola i Uppsala) kom från privilegierade familjer och kunde använda sina kontakter i samhällets högre och rikare skikt för att finansiera delar av sitt arbete. Samtidigt blev de udda i sina egna kretsar genom att vara utbildade, ensamstående, yrkesarbetande kvinnor i chefs- och ledarroller. Samarbetet med manliga läkare blev delvis en maktkamp eftersom sjuksköterskans roll inte hade funnits tidigare och idéer som hygien och näringsrik mat kom från ett oväntat håll.

Bakgrunden — Marie Cederschiöld tillhörde en adelssläkt och var visserligen uppvuxen i prästgård men ändå van vid en viss nivå på livet — kunde också ställa till det. Det finns anteckningar efter studietiden i Tyskland där hon funderar över hur hon tvingades vara en bland alla studenter:

”Jag var ledsen att icke få något eget rum, att ligga bland så många (…). Jag till hvilken man aldrig sagt, ’det och det får du icke’, kände nu så svårt mitt beroende tillstånd”, skriver hon.

Det finns också anteckningar från Ersta där hon klagar över att de kvinnor som vill bli sjuksköterskor har så dåliga förutsättningar för det och så svårt att lära sig.

I P3-dokumentären får vi bland mycket annat höra om de nästan 40 kvinnor som Florence Nightingale rekryterade som militärsjuksköterskor till Krim och om hur de ibland gjorde henne mycket besviken. Rekryteringen och planeringen av resan gick väldigt snabbt, så de kan knappast ha riktigt förstått vad de gav sig in på, och någon formell utbildning hade de inte innan de åkte, för sjuksköterskeskolan startades först senare. Desto mer fick de lära sig på plats då, kan man tänka. Chock på chock på chock.

Florence Nightingale i sitt sovrum en kort tid före sin död. Hon är 90 år gammal och bor på South Street nära Park Lane och Hyde Park i London. Foto: Lizzie Caswall Smith 1910 (hämtat från Wikimedia Commons)

Både Florence Nightingale och Marie Cederschiöld verkar ha drabbats av något som nu skulle kallas utmattningssyndrom eller kanske till och med utmattningsdepression — Marie efter drygt tio år på sjuksköterskeutbildningen i Stockholm, Florence när hon kom hem från Krimkriget. Florence hade dessutom fått en sjukdom som skulle ha kunnat botas med antibiotika, men det fanns ju inte då, så den kom och gick i skov, och hon arbetade ofta från sin säng.

Jag måste antagligen vänja mig vid radiodokumentärsstilen innan jag kan säga något rättvist om den här dokumentären. Så mycket onödigt effektsökeri och ganska mycket spekulation — tycker jag precis nu. Men Åsa Moberg, som har skrivit en bok om Florence Nightingale, gör en fin insats när hon blir intervjuad. Så jag vill nog rekommendera den ändå! Här finns den alltså.

Och här finns en artikel som jag skrev för några år sedan när det var 200 år sedan Marie föddes.

Ett mål i tiden

Av Posted on Inga taggar 0

Tack Jennifer som tipsade mig om det här humoristiska och varma projektet!

Det är 79-åriga Eileen Johnson i Cardigan (jo, det är ju en plats, och det råkar vara där hon bor!) som har bestämt sig för att sitta i skyltfönstret på ett café och sticka.

Det är festligt, såklart, men inte bara — hon gör det för att inspirera andra människor i alla åldrar till stickning och hjälpstickning. Hennes mål är att kunna ge bort 2020 tröjor till barn på flykt nästa år. Och trots att nyhetsklippet om henne är kort hinner hon berätta varför: hon upplevde själv andra världskriget som barn. Det var faktiskt i ett skyddsrum hon lärde sig sticka av sin mamma.

Här kan man läsa lite mer, bland annat att koftorna och tröjorna kommer att delas ut av en organisation som arbetar bland människor som på sin flyktväg kommer till Calais, den franska stad som ligger närmast England och den plats där stora mängder människor på flykt har hamnat därför att Storbritannien är deras drömmars land.

Heja Eileen!

Om någon åker till London …

Dagen före midsommarafton var jag med om något helt osannolikt.

De senaste åren har jag varit i London många gånger, och jag tycker mycket om att träffa min familj och mina vänner där, men jag är ganska dålig på att ta vara på möjligheten att gå på teater och konserter.

I år har Katarina ändrat på den saken — två gånger! Hon har frågat om datum och tittat på priser och bokat biljetter.

Det som vi egentligen skulle se den här gången var en ny och lite experimentell uppsättning av Stephen Sondheims musikal Into the Woods på en liten teater som heter The Cockpit, och när vi skulle se om det fanns något att kombinera den med hittade jag The JungleThe Playhouse Theatre.

Det är en pjäs som skrevs när det stora flyktinglägret i Calais i Frankrike hade jämnats med marken och som har satts upp av en teaterproduktionsgrupp, Good Chance Theatre, som arbetar med människor på flykt. Bland annat har gruppen sett till att ordna en tillfällig scen i en Paris-förort för att ge nyanlända en plats.

Flyktinglägret i Calais uppstod spontant när fler och fler människor som var på väg genom Europa till Storbritannien fastnade. Att det kallades ”jungeln” verkar från början ha berott på en felöversättning, men nu heter pjäsen så.

Det finns massor av filmade reportage om produktionen. Här är ett där John Pfumojena, den unge zimbabwiske skådespelare som spelar rollen som Okot från Sudan, berättar om sitt och gruppens arbete:

Jag har aldrig varit med om någon teaterupplevelse som liknar den här — det närmaste jag kan associera till är Studioteaterns musikaluppsättningar i hangaren på Bulltofta i Malmö på 1990-talet. De som har gjort The Jungle vet precis hur teater fungerar, hur man får till allt det tekniska, hur man kan använda en teatersalong och hur man skriver ett manus som engagerar människor. Dessutom har de samlat människor med många olika erfarenheter i gruppen, och de har varit i Calais och håller fortfarande kontakten med människor som bor och arbetar i lägret (i slutet av pjäsen ser man en hälsning därifrån på videoskärmarna i salongen). Allt det som de vet och behärskar har de använt för att berätta om flyktingars situation på en plats i Europa, och naturligtvis blir det också något som kan hjälpa människor i publiken att tänka på flyktingars situation på andra platser i världen.

Om någon som läser det här åker till London före november: se till att boka biljett!

Här kan man läsa en av många recensioner — pjäsen spelades först på Young Vic.

Jacobs ryggsäckar

I Maldon i Storbritannien bor Jacob Rabi-Laleh som är sju år.

Foto: Stephanie Bannister (bild lånad från BBC)

När han var på besök i Brighton och såg att människor försökte sova bland byggnadsställningar vid en byggnad i staden bestämde han sig för att göra något.

Han kom på att han ville ge människor som bor på gatan en ryggsäck fylld med sådant som kan behövas, som mat och värme, och han gjorde en affisch där han bad om hjälp. Tio ryggsäckar tyckte han att han borde kunna få ihop.

Nu har han och hans familj packat 130 stycken!

Extra speciellt blir det här eftersom Jacobs föräldrar har haft problem med ekonomin och familjen höll på att bli hemlös för några år sedan. De kunde flytta runt hos släktingar ett tag, och sedan ordnade det sig för dem, men Jacobs mamma säger att hon förstår nu att den perioden påverkade honom mer än hon förstod.

Här är ett BBC-reportage om honom: