Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

En symaskin och ett nytt liv

Nasira Haqjou, numera symaskinsägare och egenföretagare. Foto: Carla da Costa Bengtsson/SAK

Det nya numret av Svenska Afghanistankommitténs tidning Afghanistan-Nytt låg på min hallmatta häromdagen, och jag blev ännu gladare än vanligt — det händer ju förfärliga saker i Afghanistan hela tiden, men SAK:s arbete innebär också så många möjligheter för människor där, och personporträtten i tidningen är alltid intressanta.

Den här gången log en ung kvinna mot mig från omslaget — Nasira Haqjou. Hon drabbades av polio som treåring och har aldrig kunnat klara sig utan rullstol. Det afghanska samhället fungerar inte alltid så bra för människor med rörelsehinder, och Nasira blev illa behandlad i kvarteret där hon bor och i skolan. Men vid ett besök av en av SAK:s medarbetare berättade om hon sitt liv hittills och om sina drömmar, och några månader senare var hon färdig att bli hon egenföretagare! Hon fick gå en sömmerskeutbildning och har sedan också lärt sig att brodera och att göra hennamålningar. Nu är det hon som är inkomsttagaren i sin familj.

Jag blev så glad över intervjun att jag skrev till Afghanistan-Nytts redaktör, Carla da Costa Bengtsson, och frågade om hon inte kunde lägga ut den på kommitténs webbplats så att jag kunde tipsa fler om den. Hon svarade ja direkt, och nu kan man läsa Nasiras berättelse här! Gör det!

Boktips: Snitslad bana

Jo, det är sant: Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana kommer ut i nyutgåva nu i december!

Det är en historisk roman med sextonåriga Elisabet som berättare. Hon bor i en kuststad i Skåne, går på samrealskolan och ska snart få sitt första syskon (lite pinsamt). Sommarlovet 1943 slutar med kommenderad potatisplockning, och när höstterminen börjar har nästan alla skolans manliga lärare försvunnit iväg. Skyddsrum, gasmask och kondisbesök med ransoneringskakor är Elisabets vardag — men plötsligt har hon också en främmande flicka boende i sitt rum.

Jag läste Snitslad bana när den var ny — lite för tidigt egentligen, jag var ungefär tio år då — och har läst den många gånger sedan dess. När Annika Thors böcker i En ö i havet-serien kom läste jag dem också och tyckte att de var så lika den här fastän de vände på perspektivet. Jag har pratat med många förlagskolleger om att göra en nyutgåva eftersom den första inte riktigt fick någon chans i bokhandeln. I samband med att Kerstin Arthur-Nilson dog och jag skrev en artikel om henne i Dagen började Anna Ehde Malmberg och jag att tala om det, och eftersom Anna driver det förlag som Kerstin var med och startade ville hon göra verklighet av idén.

Det som jag har gjort är att jag har reviderat texten lite — det fanns en del skrivsätt som var någorlunda vanliga på 1980-talet men som inte hade något med 1943 års språkbruk att göra — och så har jag skrivit en artikel om Kerstin Arthur-Nilsons författarskap och korrekturläst. Kerstins syster har skrivit en hälsning. Och Vibeke Olsson har skrivit ett efterord som jag är mycket, mycket glad för.

Omslaget har jag inte alls varit inblandad i. Det har Anna och formgivaren Eva Lena Johansson, vän med Kerstin hon också, gjort med hjälp av Kerstins syskon som försåg dem med ett av Kerstins skolfoton.

Fråga efter boken på biblioteket och i bokhandeln, så att den ”aktiveras” på olika håll och fler kan få syn på den!

Här kan både bokhandlare och privatpersoner beställa den.

Gästfrihet — med en vacker bild

I Lund finns det något som heter Lunds Missionssällskap — en organisation som har sina rötter i 1800-talets väckelserörelser och som har inskrivet i sina stadgar att den ska ge ut en tidning som berättar om dess arbete.

I våras blev jag ny redaktör för den tidningen. Uppdrag Mission heter den. Jag hade gjort några frilansinsatser för den förra redaktören, Marie Bosund, och när hon ville gå i pension kom hon på att jag kunde ta över.

Det finns en redaktionskommitté som ses en gång inför varje nummer och bestämmer ungefär vad som ska vara med i tidningen och som sedan läser den innan den trycks. Ansvarig utgivare är sällskapets ordförande. En gång om året föreslår redaktionskommittén teman för de kommande fem numren till styrelsen.

Vi gjorde ett nummer om Europa tillsammans, och i början av hösten gjorde jag ”mitt” första, ett om samlevnad (i betydelsen leva tillsammans). Nu är nummer 1 för år 2018 klart — det kommer ut redan i december — och det handlar om gästfrihet.

En av de intervjuer jag har gjort är med Maria, som många av er känner eller känner till. Hon berättar om garnmorskornas arbete i Finland — de gör startpaket till en del av de barn som föds utanför den sociala tryggheten där och som inte får de fantastiska moderskapsförpackningarna.

Jag hade föreslagit flera olika omslagsmotiv, men Anneli som är formgivare gillade inte dem. Istället letade hon upp den här bilden. Och den är ju perfekt, eller hur?

Snart finns tidningen att läsa både i tryckt form och på tidningsläsningssidan Issuu. Jag återkommer med en länk då!

Att tänka på någon annan

De senaste dagarna har jag fått tips från flera håll om något som händer på en anstalt i Gävle.

Intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt stickar barnmössor på stora påtramar, så kallad Quick Knit-ramar. Bild lånad från Gefle Dagblad.

Gefle Dagblad gjorde ett reportage  med överskriften ”Här lär sig fångarna sticka på fängelset i Gävle — skänker glädje till sjuka barn”, och sedan har Aftonbladet också skrivit om arbetet som började i april i år.

Under två tretimmarspass varje dag kan de intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt delta i den nya verksamheten antingen genom att sticka mössor eller genom att sy bandanas och väskor, allt i storlekar som passar barn. Resultatet skickas till barnavdelningarna på lasarettet i Gävle och till barnonkologen i Uppsala.

Kriminalvårdaren Kattis Olsson, som har tagit initiativet till arbetet och som själv har arbetat med textilhantverk tidigare, säger:

”Killarna uppskattar det och är otroligt duktiga. Det är så roligt när de ser att de klarar av det. Många kanske tror att killar inte kan sticka, men det kan de.”

Och sedan:

”Det kommer så mycket bra saker när vi är tillsammans i verkstaden. Vi pratar om behandling och saker som händer på utsidan. Det blir ett helt annat snack än när de är uppe på avdelningen.”

Att stickning och virkning kan vara en bra sysselsättning och gruppaktivitet för människor som sitter inlåsta är inte alldeles nytt — några av er minns kanske ett av världsrekorden i virkade filtar, det sydafrikanska, där intagna på flera anstalter var med och virkade och dessutom tog ansvaret för att virka ihop filtarna.

I USA finns det här och var entusiaster som volontärarbetar med handarbete på anstalter — här har Washington Post intervjuat en av dem, Lynn Zwerling. I hennes grupper börjar alla med att tillverka en mössa till någon som de känner att de vill säga förlåt till. Den skickas iväg tillsammans med ett brev. Sedan fortsätter stickaren in i det gemensamma projektet som är att sticka mössor till hjälporganisationer.

Den som har handarbetat i grupp och upplevt de positiva sidorna av det behöver inte bli ett dugg förvånad över att handarbete fungerar så bra på anstalter också, eller hur? Den största utmaningen för den som leder arbetet kan nog vara att slå an rätt ton i gruppen från början och att sedan vara exakt lagom noga med att se till att atmosfären blir en där alla kan trivas och känna sig hemma. Men poängen på alla ställena verkar vara möjligheten att göra något med händerna och koncentrera sig på hur andra människor har det och vad de behöver, att tänka på någon annan, alltså. I Gävle skriver mösstillverkarna också små hälsningar till de barn som ska få presenterna.

Hurra för modiga och uthålliga människor som ser till att sådana här saker händer!

Yrkesexamen i en favela i Alagoinhas

Frisörelever i arbete. Den unga kvinnan i knut, till höger om den högra fönsterluckan, är Marie-Valda, en av lärarna på kursen. Foto: Broder Christóvao, Taizé

I december var jag i Alagoinhas i Brasilien. Det var fjärde gången jag åkte dit som volontär, men fyra år hade gått sedan senast. Barn som gick i lågstadiet då hade blivit tonåringar. Såklart! Det var en stor upplevelse att träffa en del av dem igen. Andra fick jag bara höra om — en pojke som jag höll ett öga på då bor med sin pappa i Sao Paolo nu, långt långt bort från sina fem syskon (bara två bor med mamman), till exempel.

Den här gången fick jag vara med när ungdomarna på yrkeskurserna eller lärlingskurserna tog examen. Det var en stor dag! De har gått till sina lektioner kväll efter kväll under terminen, och nu fick de hämta ut sina diplom, bli fotograferade tillsammans med sina lärare och mingla med bubblande läsk i plastglas.

Svetsareleven Graciliano har fått i uppgift att laga en cykel. Foto: Broder Christóvao, Taizé

Vid mina tidigare besök i Alagoinhas har jag nästan inte skrivit något alls om det som händer där — alla som bor där lever farligt eftersom droghandlarnätverken är så starka i staden, och en artikel kan (eftersom Google finns där också …) i värsta fall försätta människor i livsfara på ytterligare ett sätt. Men den här gången pratade min ”chef” broder Rudolf och jag ganska mycket om det, och han sa att han ville att jag skulle berätta. Det har blivit ett reportage i tidningen Sändaren om yrkeskurserna — läs det här!

Nya intryck av Lina Sandell

Av Posted on Inga taggar 0

De flesta som har varit på några dop eller begravningar i en kristen kyrka i Sverige har stött på Lina Sandell, oavsett om de vet om det själva eller inte. Hennes psalm ”Tryggare kan ingen vara” sjungs ofta när barn döps, och hennes psalm ”Blott en dag” sjungs vid många begravningar.

Det är bara två av hennes ungefär 1700 psalmer — och en annan är ”Bred dina vida vingar”, som har blivit en av de mest älskade psalmerna i Sverige i flera undersökningar. Den sjungs på andra språk också.

Nu i vår har jag ägnat mig mycket åt Lina Sandell eftersom Gösta Imberg har hittat en samling med över 300 brev från henne till en av hennes bästa vänner och jag har intervjuat honom om det flera gånger. Det kommer fler artiklar framöver, men här är två att läsa:

Sändaren: Han fann ”Lina Sandell-forskningens Dödahavsrullar”

Dagen: Upphittade brev ger ny bild av psalmförfattaren Lina Sandell

Artikeln i Dagen resulterade i en TT-nyhet som har publicerats till exempel här. Tyvärr är det ett par fel i den — det som är upphittat är en brevsamling med enbart brev från Lina till Augusta (inte en brevväxling), och Staffan Björck som förvaltade breven i många år dog inte 1999, utan det var det året som de kom till Lunds Universitetsbibliotek.

Gösta Imberg har också blivit intervjuad i P4 Jönköping.

Roligt att veta för hjälpstickare: Lina var med i prinsessan Eugenies syförening på Kungliga slottet — prinsessan var en del av väckelserörelsen, och hon och hennes vänner var precis som syföreningar över hela landet med och arbetade för många av de förändringar som behövdes i samhället då. Lina arbetade också med basarerna i Betlehemskyrkan, där mycket pengar samlades in.