De senaste dagarna har jag fått tips från flera håll om något som händer på en anstalt i Gävle.
Intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt stickar barnmössor på stora påtramar, så kallad Quick Knit-ramar. Bild lånad från Gefle Dagblad.
Gefle Dagblad gjorde ett reportage med överskriften ”Här lär sig fångarna sticka på fängelset i Gävle — skänker glädje till sjuka barn”, och sedan har Aftonbladet också skrivit om arbetet som började i april i år.
Under två tretimmarspass varje dag kan de intagna på Gävle kriminalvårdsanstalt delta i den nya verksamheten antingen genom att sticka mössor eller genom att sy bandanas och väskor, allt i storlekar som passar barn. Resultatet skickas till barnavdelningarna på lasarettet i Gävle och till barnonkologen i Uppsala.
Kriminalvårdaren Kattis Olsson, som har tagit initiativet till arbetet och som själv har arbetat med textilhantverk tidigare, säger:
”Killarna uppskattar det och är otroligt duktiga. Det är så roligt när de ser att de klarar av det. Många kanske tror att killar inte kan sticka, men det kan de.”
Och sedan:
”Det kommer så mycket bra saker när vi är tillsammans i verkstaden. Vi pratar om behandling och saker som händer på utsidan. Det blir ett helt annat snack än när de är uppe på avdelningen.”
Att stickning och virkning kan vara en bra sysselsättning och gruppaktivitet för människor som sitter inlåsta är inte alldeles nytt — några av er minns kanske ett av världsrekorden i virkade filtar, det sydafrikanska, där intagna på flera anstalter var med och virkade och dessutom tog ansvaret för att virka ihop filtarna.
I USA finns det här och var entusiaster som volontärarbetar med handarbete på anstalter — här har Washington Post intervjuat en av dem, Lynn Zwerling. I hennes grupper börjar alla med att tillverka en mössa till någon som de känner att de vill säga förlåt till. Den skickas iväg tillsammans med ett brev. Sedan fortsätter stickaren in i det gemensamma projektet som är att sticka mössor till hjälporganisationer.
Den som har handarbetat i grupp och upplevt de positiva sidorna av det behöver inte bli ett dugg förvånad över att handarbete fungerar så bra på anstalter också, eller hur? Den största utmaningen för den som leder arbetet kan nog vara att slå an rätt ton i gruppen från början och att sedan vara exakt lagom noga med att se till att atmosfären blir en där alla kan trivas och känna sig hemma. Men poängen på alla ställena verkar vara möjligheten att göra något med händerna och koncentrera sig på hur andra människor har det och vad de behöver, att tänka på någon annan, alltså. I Gävle skriver mösstillverkarna också små hälsningar till de barn som ska få presenterna.
Hurra för modiga och uthålliga människor som ser till att sådana här saker händer!
