Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!

Svensk ull

Av Posted on Inga taggar 0

Ni som har läst den här bloggen ett tag har läst flera intervjuer med människor som arbetar med ull på olika sätt: Stina som säljer garn från egna får, Gunilla som har startat både djurpark och förmedling av småskaligt producerat ullgarn, Matilda som har garnbutiken Organic Knitters, Ioana som bestämde sig för att ta vara på rumänsk ull, Mats som har öppnat ett spinneri

När man ser hur stora postorderföretag startar garnförsäljning och hur många som beställer från stora utländska butiker som Yarn Paradise kan man undra hur det ska gå för småproducenterna.

Men nu uppmärksammar till och med tidningen Råd & rön utvecklingen i den svenska ullbranschen!

Elin Esperi och Claudia Dillman med två av Claudia Dillmans får. Foto: Margareta Bloom Sandebäck — lånat från Råd och rön

I ett stort reportage berättar fårbonden Claudia Dillman om sitt arbete, och fotografen och reportern är med när fåren lockas in och fårklipparen Elin Esperi tar sig an deras fällar.

Bakgrunden är att uppskattningsvis ungefär fyra femtedelar av all svensk ull bränns men att det flera initiativ för att ta vara på ullen istället är igång nu.

Reportaget handlar inte så mycket om garn för stickning och virkning utan mer om hur svensk ull kan användas i bland annat friluftskläder, men läs det! Och fundera på vilket lokalproducerat garn som kan passa till nästa drömprojekt — eller hur drömprojektslistan kan anpassas till de lokalproducerade garn som finns!

En ny tidning kommer snart

Nu har det nya numret av Uppdrag Mission åkt till tryckeriet!

Såhär ser det ut:

Den här bloggens läsare kanske är extra intresserade av några uppslag … till exempel:

* en intervju med Tant Kofta (Lotta Blom) om hennes insamling Den runda filten som i början av augusti hade resulterat i mer än 125 000 kronor till Plan International

* en artikel om Emelie Petersen och den allra första syföreningen

* en intervju med Cinna Ståhl Hallengren om hennes arbete som volontärläkare på rullande vårdcentraler i Östafrika (hon var den första som kom till Loki, och hon har varit där flera gånger sedan dess)

Snart kommer en länk till webbversionen av tidningen, och om man vill ha ett tryckt exemplar skickat till sig (eller kanske flera — till stickcaféets deltagare?) är det bara att höra av sig!

Alla borde ju veta

Av Posted on Inga taggar 0

I förra veckans nummer av tidningen Sändaren skrev jag en krönika om något som händer ganska ofta: när jag har berättat om den allra första svenska syföreningen kommer en eller flera som har lyssnar fram till mig efteråt och säger att det var så intressant — ”det här hade jag aldrig hört om förut”.

Det är klart att det är underbart med positiv respons, men det är inte klokt att en så viktig del av Sveriges historia är i stort sett okänd!

Här är hon, Emilie eller Emilia, kvinnan som med viss oro bestämde att en grupp kvinnor skulle få samlas i hennes hem för att ”läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med [sina] händer”.

Det går nästan inte att redogöra för alla följdverkningar som det initiativet fick. En som är mycket påtaglig och som vi borde vara tacksamma för varje dag är att Marie, en av de yngsta medlemmarna, ganska snart åkte till Tyskland för att utbilda sig och blev den första svenska sjuksköterskan och diakonissan. När kom kom hem startade hon Ersta, Sveriges första sjuksköterskeutbildning. Men det är alltså bara en av alla saker som hände …

Här kan man läsa krönikan!

Och här kan man läsa mycket, mycket mer om Emilie!

Massor om kvinnors hälsa

Det nya numret av tidningen som jag är redaktör för, Lunds Missionssällskaps tidskrift Uppdrag Mission, har kvinnors hälsa som tema!

Såhär ser den ut:

Det är Anneli Dennersten som har valt bilden och gjort omslaget.

En intervju som jag tror intresserar många hjälpstickningsvänner är den med Annika Ekholm FrödingHuman Bridge — hon berättar om babypaketen och om hur de räddar många mammors liv.

Läs tidningen här!

Och vill du ha ett pappersexemplar, så hör av dig till mig!

På Fabriken i Malmö

Av Posted on Inga taggar 0

Här förbereds en installation på Fabrikens tak. Min kusin är nummer två från vänster. Bild lånad från Tidningen Vision (foto: Jenny Leyman)

Här i Malmö finns det en daglig verksamhet — en arbetsplats för unga vuxna som har rätt till särskilt stöd (LSS) — som heter Fabriken.

En av mina kusiner arbetar där, så jag har varit där och hälsat på. Då var det adventsmarknad med saffransbullar som kom direkt från ugnen, keramik och annat att handla, och såklart massor av julpynt. En av de unga männen är helt otrolig på att teckna jugendbyggnader, och ett urval av hans teckningar hade förvandlats till en konstalmanacka som man också kunde köpa.

Tonya är en av min kusins arbetskamrater. Bild lånad från Tidningen Vision (foto: Jenny Leyman)

Nu kan man hälsa på på Fabriken oavsett om man prickar in en av dess Öppet hus-dagar eller inte — tidningen Vision har nämligen varit där och gjort ett reportage!

Jag blir så glad av att läsa om en plats där konsthantverk är viktigt. Visst är vi ganska många som hellre dricker vårt te ur en handgjord och handdekorerad keramikmugg än ur något som ingen människa har rört vid? Och konsthantverk från dagliga verksamheter håller ofta mycket låga priser — ibland så låga att jag skulle vilja lägga på det dubbla bara för att visa min respekt för dem som har tillverkat sakerna och för deras skicklighet.

Här är det Anette, Jonas och Paula som arbetar i en av verkstäderna. I bakgrunden syns Annika. Bild lånad från Tidningen Vision (foto: Jenny Leyman)

Min kusin växlar mellan olika uppgifter på Fabriken: hon har tillverkat ganska många armband av små, små glaspärlor, hon arbetar med keramiken ibland (jag önskar att det gick att beställa stora koppar som just hon har gjort …), hon syr väskor och kuddar och barnkläder ibland.

Det som tillverkas på Fabriken säljs i en butik som heter Torsten. Om den borde det också göras reportage! Här är ett som man kan läsa om man är prenumerant på Sydsvenskan.

Och det kanske bästa: i tisdags var min väninna Katarina på besök, och hon hittade ett café som jag inte hade hört talas om men som verkar vara hur fint som helst. Här!