Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

Hjälpstickargrupp blev Årets Laholmare

Här tar Britt Gustafsson emot priset och berättar om sin stickgrupps arbete. Foto: Roland Höglund (lånat från Laholms Tidning)

Min väninna Jenni som bor nära Laholm skickade en länk till en artikel i Laholms Tidning häromdagen. Och vilken artikel!

Den handlar om utdelningen av priset Årets Laholmare, som har instiftats av Lions och som består av den klassiska jättechecken, ett offentligt firande och 7 500 kronor.

Årets Laholmare 2019 blev en hel grupp människor, minst 35 stycken — Sticka och skicka-gruppen!

Såhär står det i artikeln:

FÖR SEX ÅR SEDAN besökte [Britt Gustafsson] bokmässan i Göteborg. Hon gick till ett förlag på mässan med religiös litteratur hon brukar besöka då hon fick syn på boken ”Värma en liten” som handlar om att sticka och virka för bebisar. I samma veva hade hon läst ett reportage om fattiga kvinnor i fattiga länder som vira in sina nyfödda i tidningspapper eftersom de inte hade några kläder.

– Det grep mig hårt så jag tog mig hem och satte igång med mina stickor. När jag stickat 20 tröjor tänkte jag: Vad gör jag med dem? Skillnaden mellan liv och död för en nyfödd kan vara en mössa för huvudet så jag stickade 20 mössor också, säger Britt Gustafsson.

Det är så fint att få läsa om hur en bok har kunnat inspirera till något betydelsefullt.

Just den här boken är slut på förlaget sedan fem–sex år — det är den som flest frågar efter också … Men ibland dyker det upp något exemplar i en liten bokhandel på en mindre ort, och någon gång har jag fått veta att den finns på Bokbörsen eller i en second hand-butik också. Ser du den, så köp den — gärna åt mig om du inte själv vill ha den! Jag förmedlar den vidare till någon av alla som har frågat.

I slutet av artikeln står det såhär:

[Sticka och skicka-gruppens träff] är en social sammankomst. Det är många som inte haft så mycket annat annars som ser fram emot träffarna. Vi har väldigt roligt tillsammans och vi dricker också kaffe och har en kort andakt. Det fyller ett behov som alla har, att vara behövd. Man lyfter blicken från sitt eget och fokuserar på de som behöver oss. Det är roligt för många i gruppen har sagt att det gett dem en ny mening och det är det bästa betyg man kan få, säger Britt Gustafsson.

Påsarna har till exempel skickats till Tanzania, Ukraina, Sydafrika, Mocambique och Moldavien. Prispengarna på 7 500 kronor ska gå till sådant som föreningen inte kan framställa själva som två, säkerhetsnålar och garn.

Tänk vad mycket bra det blir av Lions pengainsats i år alltså!

Tack Jenni för länken! Och heja er, Britt och ni andra i gruppen!

Jane Austen och hjälpstickning

En av alla (och det finns många) utgåvor av Jane Austens roman Persuasion, i svensk översättning Övertalning.

Nu har jag hittat — eller snarare råkat upptäcka — ett avsnitt om hjälpstickning i en av Jane Austens romaner, Persuasion!

Jag har läst den flera gånger och lyssnat på den som ljudbok ännu fler — upptäckte den en gång när jag var tvungen att skanna mer än tusen sånger ur olika böcker en och en som en del av arbetet med ett stort sångboksprojekt. Jag arbetade till klockan två en av nätterna, men Anne Elliot och hennes familj och vänner höll mig sällskap!

Nu har jag lyssnat på den igen medan jag har hållit på med olika praktiska saker, och plötsligt slog det mig att det som Annes väninna Mrs. Smith, en ung kvinna som har blivit änka, förlorat alla sina pengar och blivit reumatiker samtidigt, och hennes sjuksköterska, en mycket företagsam och kommunikativ kvinna, håller på med är typisk och klassisk hjälpstickning. Här:

[Mrs. Smith] had seen too much of the world, to expect sudden or disinterested attachment anywhere, but her illness had proved to her that her landlady had a character to preserve, and would not use her ill; and she had been particularly fortunate in her nurse, as a sister of her landlady, a nurse by profession, and who had always a home in that house when unemployed, chanced to be at liberty just in time to attend her.

”And she,” said Mrs Smith, ”besides nursing me most admirably, has really proved an invaluable acquaintance. As soon as I could use my hands she taught me to knit, which has been a great amusement; and she put me in the way of making these little thread-cases, pin-cushions and card-racks, which you always find me so busy about, and which supply me with the means of doing a little good to one or two very poor families in this neighbourhood. She had a large acquaintance, of course professionally, among those who can afford to buy, and she disposes of my merchandise. She always takes the right time for applying. Everybody’s heart is open, you know, when they have recently escaped from severe pain, or are recovering the blessing of health, and Nurse Rooke thoroughly understands when to speak. She is a shrewd, intelligent, sensible woman. (…)”

En som är tvungen att sitta stilla får lära sig att sticka av en som rör sig desto mer. Det stickade ser den rörliga till att sälja till människor som har pengar och som just i det ögonblicket är tacksamma att vara friska, och pengarna förmedlar den rörliga sedan till andra människor som behöver dem. Perfekt!

(Detta äger rum i en tid när textilt handarbete tillmäts ett större värde än idag, såklart.)

Det finns många andra sorters hjälpstickning, men det här är definitivt en klassisk sort.

Fascinerande att Jane Austen kunde beskriva också detta så exakt, eller hur?

Förutsättningen

Av Posted on Inga taggar 0

Det är många som säger och skriver att de vill hylla ”alla starka kvinnor” idag.

Jag vill gärna hylla en som gjorde massor fastän hon inte alltid var så stark.

Marie Cederschiöld hette hon.

Hon var prästdotter och växte upp i Småland — på landet, i fattiga bygder, men i en halvadlig familj och nära Emelie Petersen som hade kommit till Herrestad och fått gården och Kärda socken att bli en central plats för den svenska väckelsen och för både samhällsinsatser och intellektuell utveckling.

När Sveriges första syförening skulle startas på Herrestad oroades Emelie därför (och detta finns bevarat i ett brev till en väninna) ”att ingen man vore med. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största gåvorna, skulle, utan att usurpera, få en övermakt som för de andra hade blivit obekväm”. Det löste sig genom att en blivande medlems man, komminister Engström, erbjöd sig att leda mötena och läsa högt. Men det är också ett av vittnesmålen om Maries stora begåvning.

Hon skulle gifta sig med en prästson från en grannsocken, men han gjorde ett allvarligt misstag under sin officersutbildning och tog livet av sig i militärarresten. Plötsligt hade hon inga framtidsplaner.

Det var då som några ledande personer i den svenska väckelsen kom på idén: Marie skulle skickas till diakonianstalten i Kaiserswerth i Tyskland för att utbildas till diakonissa och sjuksköterska, och sedan skulle hon komma hem och etablera det sättet att arbeta i Sverige.

Så blev det — men till priset av Maries hälsa. Hon trivdes inte på anstalten i Tyskland, och när arbetet på Ersta i Stockholm äntligen var igång drabbades hon av vad som nog nu skulle ha kallats en utmattningsdepression och blev tvungen att lämna allt och flytta hem till sin mamma i Växjö. Där levde hon resten av sitt liv, och där finns också hennes grav.

Jag önskar att det funnes en biografi över Marie — ungefär så som det finns biografier över Nathan Söderblom och många andra. I väntan på det skrev jag i alla fall en artikel för några år sedan. Den finns här.

Det är inte bara ”de starka” som gör avgörande insatser. Det är inte bara de som liksom avgår med segern som förtjänar vår beundran och vår uppmärksamhet.

Så många, många, många kvinnors historia som bara inte har blivit berättad. Mycket har gått förlorat för alltid.

Just idag skulle vi kunna tänka lite extra på det.

Vi skulle också kunna tänka extra mycket på att det arbete som hon la ner är förutsättningen för mycket av den trygghet vi har.

Jag har haft en ljudbok igång medan jag har arbetat med praktiska saker de senaste dagarna, och igår kväll hörde jag något som fick mig att tänka på Marie och många andra:

“I wish I were [interested in history] too. I read it a little as a duty, but it tells me nothing that does not either vex or weary me. The quarrels of popes and kings, with wars or pestilences, in every page; the men all so good for nothing, and hardly any women at all–it is very tiresome: and yet I often think it odd that it should be so dull, for a great deal of it must be invention. The speeches that are put into the heroes’ mouths, their thoughts and designs–the chief of all this must be invention, and invention is what delights me in other books.”

Det är ur Jane Austens bok Northanger Abbey — och det är den unga huvudpersonen, Catherine Morland, som får säga det. Är det inte mäktigt?

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!