Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

Vandrande korgar

För ett par veckor sedan började jag läsa Charlotte Brontës roman Shirley. Jag vet inte varför jag inte har gjort det tidigare, men det faktum att den ibland beskrivs som en ”tvilling” till Elizabeth Gaskells North and South gjorde ju att jag måste läsa den nu när jag vet det!

Den kom i en ny svensk översättning för två år sedan, på Modernista, den första sedan 1850-talet. Mäktigt eller hur? Fast jag läser den i en vanlig engelsk klassikerutgåva.

Charlotte Brontë målad av Evert A. Duyckinck efter en teckning av George Richmond. Bild lånad från Wikimedia Commons

När Charlotte Brontë (det ska vara hon på bilden, men den beskrivs som ett ”idealiserat porträtt”) skrev Shirley hade hon förlorat sina systrar Anne och Emily kort efter varandra — och innan dess sin bror Branwell.

Jag ska nog inte säga så mycket om handlingen än, för jag har mycket kvar att läsa, men jag hittade ett litet spår av hjälpstickningstraditionen och måste dela med mig av det:

It ought perhaps to be explained in passing, for the benefit of those who are not au fait to the mysteries of the ”Jew-basket” and ”missionary-basket,” that these meubles are willow repositories, of the capacity of a good-sized family clothes-basket, dedicated to the purpose of conveying from house to house a monster collection of pin-cushions, needle-books, card-racks, workbags, articles of infant wear, etc., etc., etc., made by the willing or reluctant hands of the Christian ladies of a parish, and sold perforce to the heathenish gentlemen thereof, at prices unblushingly exorbitant. The proceeds of such compulsory sales are applied to the conversion of the Jews, the seeking up of the ten missing tribes, or to the regeneration of the interesting coloured population of the globe. Each lady contributor takes it in her turn to keep the basket a month, to sew for it, and to foist off its contents on a shrinking male public. An exciting time it is when that turn comes round. Some active-minded woman, with a good trading spirit, like it, and enjoy exceedingly the fun of making hard-handed worsted-spinners cash up, to the tune of four or five hundred per cent. above cost price, for articles quite useless to them; other feebler souls object to it, and would rather see the prince of darkness himself at their door any morning than that phantom basket, brought with ”Mrs. Rouse’s compliments; and please, ma’am, she says it’s your turn now.”

Intressant eller hur? Ett initiativ som från början sannolikt var fint uttänkt och som blev en social press och en plåga för en del av dem som förväntades delta eller bidra. Man kan undra vad vi som hjälpstickar nu borde passa oss för. Och man kan också undra om det finns universallösningar som gör att det går att göra gott och bidra till det som är gott utan att riskera sådana här urspårningar. Det är ju alltid en stor förlust när rädslan för att göra fel eller göra något som kan missuppfattas gör att vi stelnar till och tvekar att göra saker för andra överhuvudtaget. Eller?

Inspiratör

Av Posted on Inga taggar 0

När jag hade skrivit om Edita Morris häromdagen kom jag på att jag måste tipsa er om Bertha von Suttner också.

Jag hittade hennes roman Ned med vapnen! (Sjösala förlags utgåva — det finns fler) i bokhandeln på Kosta Outlet förra året och läste ungefär halva innan jag kom på att jag måste skicka den till en vän som var sjuk. Nu i sommar har jag lånat min fasters exemplar, men en massa annan läsning har kommit emellan, så jag har inte läst ut den än.

Vad jag kan berätta är alltså inte hela handlingen i romanen, men det skulle jag kanske inte ha gjort ändå.

Bertha föddes som grevinnan Bertha Kinsky von Wchinitz und Tettau i Prag 1843. Hennes pappa dog innan hon föddes, och hon växte upp med bara sin mamma och fick som ett slags ersättare för honom en förmyndare, en man som var anställd vid det kejserliga hovet i Wien.

Trots den långa titeln hade hennes familj det inte så gott ställt, så när hon var 30 tackade hon ja till att bli guvernant hos familjen von Suttner som hade fyra döttrar och som bodde i Wien. Där träffade hon den 23-årige Arthur von Suttner, och de blev mycket förälskade, men på grund av åldersskillnaden och hennes ekonomiska situation kunde föräldrarna von Suttner inte tänka sig att deras son skulle få gifta sig med henne.

Allt det här låter kanske som saker som skulle ha kunnat hända väldigt många unga kvinnor. Att Bertha hade sett baksidorna av den österrikiska nationens krigsglorifiering och börjat sympatisera med pacifismen var i och för sig lite speciellt, men hon var ju kvinna och hade inte så mycket inflytande.

Nästa sak hände bara en enda person.

Bertha flyttade till Paris för att glömma Arthur, och hon såg en annons i en tidning. En något äldre herre sökte en husföreståndarinna och sekreterare. Det kunde kanske passa.

Mannen var inte alls särskilt gammal, och han hette Alfred Nobel. Att vara hans sekreterare var att befinna sig långt, långt fram i samhällsutvecklingen och se och höra helt andra saker än de unga kvinnorna i Wien.

Men ganska snart efter att Alfred Nobel hade anställt Bertha fick hon ett brev från Arthur, som skrev att han inte kunde leva utan henne.

Hon lämnade genast Paris men höll kontakten med Alfred Nobel, och de blev mycket nära vänner och talade mycket om sina tankar om utvecklingen i världen. Alfred Nobel trodde att hans dynamit skulle bli slutet på alla krig, Bertha von Suttner trodde att det behövdes mycket fredsarbete också. Det var Bertha som inspirerade honom till att instifta fredspriset, och 1905 var hennes eget arbete för fred i världen så stort och så allmänt känt att hon själv fick ta emot priset.

Sveriges Radio har ett tolv minuter långt biografiskt program som nog (jag har inte läst allt som finns att läsa …) är en bra presentation av Bertha von Suttner. Här kan man läsa om henne på Nobelstiftelsens webbplats.

Men läs hennes stora roman också! Den kom ut i en ny svensk översättning 2016 och finns fortfarande att köpa.

Den dagen

Av Posted on Inga taggar 0

Imorgon är det en dag som inte borde finnas — dagen när USA släppte den första atombomben över Hiroshima, en japansk stad med ungefär 300 000 invånare. Tre dagar senare släpptes en bomb över Nagasaki också.

I år är det 76 år sedan.

Min faster Monica kom till Japan som ung journalist i slutet av 1960-talet och har skrivit mycket om både Japans historia och det som har hänt där efter andra världskriget. Hon skrev också sin doktorsavhandling, i historia, om hur USA censurerade information om atombombernas verkningar efter Japans kapitulation. Om några veckor ska hon åka till Stockholm för att ta emot en medalj av kungen för sitt arbete som journalist och japanolog!

En av de första böckerna hon skrev om Japan var en roman som när den först kom ut hette Överlevarna. Och den finns som e-bok nu! Man kan köpa den i vilken webbokhandel som helst (den här bilden är från Adlibris), och den finns också gratis på bibliotekens app Biblio.

Saga som har gett ut e-boken har också sett till att romanen har blivit inläst som ljudbok. Av någon anledning har den fått en annan titel, samma som en senare utgåva av boken. Lite förvirrande, men det är ju väldigt fint att den finns, och den finns också på Biblio!

Jag läste Överlevarna när jag var tonåring, och på sommarlovet före sista året på gymnasiet fick jag en resa till Japan i present av min farmor. Min faster ordnade så att jag kunde tågluffa i en vecka där (ensam, som 17-åring — allt var nytt för mig!). Jag reste en slinga norrut i några dagar och en slinga söderut. I Hiroshima bodde jag på ett vandrarhem som också var ett fredscenter, och jag fick vara med på en träff med en grupp tonåringar som kom till centret regelbundet för att tala om stadens historia och om fredsarbete och för att träffa gäster från andra länder.

Bild: Caitlin James, Unsplash

Mitt i stadsmiljön står en ruin kvar som en påminnelse om den 6 augusti.

För ett par år sedan kom Monicas Edita Morris-biografi ut — den är också ett tips! Edita Morris var en svensk adelskvinna som blev författare, kom till Hiroshima, såg vad som hade hänt och ägnade resten av sitt liv åt fredsaktivism.

Hon skrev många romaner, och den allra mest kända (översatt till över 30 språk!) är Hiroshimas blommor.

Om du som läser det här tillhör ungefär samma generation som jag läste du kanske om Sadako och hennes tusen tranor i skolan. Att ägna en stund av den 6 augusti åt att vika en eller flera papperstranor är en fin och hoppfull tradition! Här är en instruktionsfilm:

Resan runt kriget — igen

Av Posted on Inga taggar 0

Inför Kristi himmelsfärdshelgen i år fick jag berätta om samma helg 1944 och mina morföräldrar och nästan 30 andra missionärer och ett stort kryssningsfartyg igen.

Den här gången var det tidningen Sändaren som ville att deras läsare skulle få ta del av berättelsen, och eftersom den tidningen ges ut av det samfund som består av bland annat tidigare Svenska Missionförbundet berättade jag mer ur de missionärernas vinkel den här gången.

En av dem var Göte Egfors från Madesjö nära Nybro i Småland. Han och hans fru Saida sändes ut av Svenska Missionsförbundet för att arbeta i Kongo — det var en stor verksamhet där, ungefär hundra svenska missionärer fördelade på många platser.

Men Saida dog några månader efter att de hade kommit fram, och barnet som hon precis höll på att föda dog också.

Här är uppslagets första sida.

Här är den andra, och här berättar också Mats Egfors, son till Göte, om sin pappa och om sin familjs missionshistoria.

På den svartvita bilden med människor runt ett bord sitter mina morföräldrar och dricker kaffe och äter något gott ombord på fartyget. Det blev deras hem i flera veckor — för att komma fram var det tvunget att ta dem liksom runt kriget, så de reste långt norrut och sedan utmed Brasiliens kust innan de kom fram till Sydafrika. Och de var bara ungefär 40 passagerare ombord på ett fartyg som före kriget hade haft 1500!

Du som vill veta mer om resan och tycker att det blir för smått här kan läsa en tidigare version som var med i tidskriften Uppdrag Mission förra året.

Till fots längs den underjordiska järnvägen

Av Posted on Inga taggar 0

Idag blir det både en kortkort biografi och ett filmtips, för jag vill berätta lite om Harriet Tubman!

Harriet Tubman i slutet av 1860-talet. Bild från Swann Auction Galleries via Wikimedia Commons

Jag tror att jag hade sett hennes ansikte och hört hennes namn några gånger, men jag visste inte så mycket om henne innan jag såg spelfilmen som hade premiär 2019 och som sedan (tror jag) aldrig kom upp på bio i Sverige på riktigt eftersom pandemin satte igång.

Det sorgliga och kanske typiska är att jag blev intresserad tack vare filmen — min svåger bestämde att vi skulle se den tillsammans — och att jag sedan, när jag läste mer om henne, insåg att filmmanuset innehöll många felaktigheter. Går det inte att göra en film om en verklig människa utan att möblera om och hitta på en massa nytt?

Harriet Tubman föddes i Maryland någon gång i början av 1820-talet. Då hette hon Araminta Ross och kallades oftast Minty. Eftersom hon tillhörde en slavfamilj blev hon redan som femåring uthyrd som tjänsteflicka till andra hushåll i närheten. 60 dollar om året kunde hennes ägare ta för hennes arbete.

När hon var tolv eller tretton år såg hon en ung slav på flykt i en butik där hon skulle handla. En man som var inne i butiken och fick syn på den flyende mannen tog en vikt från butiksvågen och kastade den mot honom, men Minty hamnade emellan och fick den i huvudet. Resten av sitt liv led hon ofta av svår huvudvärk, på något ställe har jag sett att hon kunde somna när som helst (de kallar det narkolepsi), någonstans har jag sett att skadan resulterade i epilepsi, och i filmen är den också orsaken till att hon hallucinerar eller ser syner som hon tror är Guds sätt att tala med henne och som påverkar hennes beslut.

Vid den här tiden hände det att slavar frigavs, bodde kvar nära sina tidigare hem och arbetade mer som anställda eller hantverkare med olika saker som behövdes. Minty, som alltså var slav, gifte sig med en man som var frigiven. Slavar fick inte gifta sig rent juridiskt, men själva räknade de sina äktenskap som giltiga.

Att hennes man inte var slav gjorde att riskerna för dem var olika, så när hon fick reda på att hon skulle säljas till en slavägare längre söderut och bestämde sig för att istället fly norrut gjorde hon det ensam. Det nätverk som kallas The Underground Railroad fungerade, och hon tog sig fram till friheten i Philadelphia och kunde ha stannat kvar. Hon kunde ha hittat en anställning som till exempel hembiträde i en familj och ett socialt sammanhang bland de många andra som hade lyckats fly och börjat nya liv som fria.

Istället tog hon sig tillbaka, mest till fots och ibland gömd i vagnar, för att hämta med sig andra. Med den underjordiska (alltså hemliga) järnvägens (alltså flyktvägens) begrepp blev hon konduktör. I filmen är det för sin mans skull hon återvänder, men när hon hittar honom inser hon att han har hört att hon dog under flykten och att han har gift om sig. Då erbjuder hon några andra att följa med istället. Gång på gång kommer hon tillbaka, tretton gånger, trots att hon är efterlyst och skulle kunna råka mer och mer illa ut — under en period finns det ett pris på 40 000 dollar från slavägarna i området till den som fångar henne. Hon börjar kallas ”sitt folks Moses” och ”the black she-Moses”, och inte en enda gång misslyckas hon med att föra alla i en grupp till friheten.

Harriet Tubman, Harriet efter mamman och Tubman efter mannen hon gifte sig med, var det namn hon tog sig som vuxen och det hon använde under resten av sitt liv.

Precis när jag hade sett filmen mötte jag Harriet igen. På Library of Congress!

Det fanns nämligen en stor utställning om kampen för kvinnlig rösträtt där, och i slutet av 1800-talet blev Harriet mycket engagerad i den — tillsammans med många societetskvinnor med europeiskt ursprung, kvinnor som sannolikt inte var så vana vid att samarbeta på lika villkor med en före detta slav. Men det var en period när mycket förändrades, och Harriet blev en viktig representant för en stor grupp amerikanska kvinnor och deras demokratiska rättigheter.

Harriet Tubman som gammal, antagligen vid sitt hem i Auburn i New York. Lägg märke till den rätstickade sjalen! Bild från Wikimedia Commons

Harriet Tubmans kännedom om terrängen i de områden där hon hade vandrat med slavar mot friheten, och hennes enorma kontaktnät, hade gjort att att hon blev en viktig person under det amerikanska inbördeskriget också. Hon tjänstgjorde som spanare, sjuksköterska, spion och guide, och hon planerade och genomförde en attack i South Carolina där 750 slavar befriades.

Allt det här är ju så imponerande att man inte kan förstå vidden av det. Men en sak som gör hennes arbete och hennes vision så påtagliga är det som hon gjorde när hon blev gammal (ett mirakel i sig eftersom vikten som skadade hennes huvud innan hon blev tonåring lika gärna kunde ha dödat henne). Hon fick hjälp att köpa mark — ett tidigare otänkbart steg för en mörkhyad kvinna — och byggde ett hus åt sig. Så startade hon ett ålderdomshem för före detta slavar och såg också till att göra ett slags tidig primärvård tillgänglig för människor i Auburn, där hon bodde. Inte bara för tidigare slavar, utan för alla som behövde den, oavsett vilken hudfärg de hade.

Filmen?

Ja, se den! Den finns till exempel som betalfilm på Youtube. Här är trailern:

Men läs också, till exempel här på Women’s History Museums webbplats, och lyssna på P3:s dokumentär (jag är inte så förtjust tonen i den, bara — men det problemet har jag haft med fler av P3:s historiska dokumentärer) och se också till exempel det här ganska långa reportaget från Harriet Tubman-museet:

Eller det här lite kortare biografiklippet, också från en nyhetssändning:

Eller varför inte den här:

I den rekommenderas på slutet Colson Whiteheads roman The Underground Railroad. Den köpte jag för ett tag sedan, och nu är det verkligen dags att läsa den!