Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

Förutsättningen

Av Posted on Inga taggar 0

Det är många som säger och skriver att de vill hylla ”alla starka kvinnor” idag.

Jag vill gärna hylla en som gjorde massor fastän hon inte alltid var så stark.

Marie Cederschiöld hette hon.

Hon var prästdotter och växte upp i Småland — på landet, i fattiga bygder, men i en halvadlig familj och nära Emelie Petersen som hade kommit till Herrestad och fått gården och Kärda socken att bli en central plats för den svenska väckelsen och för både samhällsinsatser och intellektuell utveckling.

När Sveriges första syförening skulle startas på Herrestad oroades Emelie därför (och detta finns bevarat i ett brev till en väninna) ”att ingen man vore med. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största gåvorna, skulle, utan att usurpera, få en övermakt som för de andra hade blivit obekväm”. Det löste sig genom att en blivande medlems man, komminister Engström, erbjöd sig att leda mötena och läsa högt. Men det är också ett av vittnesmålen om Maries stora begåvning.

Hon skulle gifta sig med en prästson från en grannsocken, men han gjorde ett allvarligt misstag under sin officersutbildning och tog livet av sig i militärarresten. Plötsligt hade hon inga framtidsplaner.

Det var då som några ledande personer i den svenska väckelsen kom på idén: Marie skulle skickas till diakonianstalten i Kaiserswerth i Tyskland för att utbildas till diakonissa och sjuksköterska, och sedan skulle hon komma hem och etablera det sättet att arbeta i Sverige.

Så blev det — men till priset av Maries hälsa. Hon trivdes inte på anstalten i Tyskland, och när arbetet på Ersta i Stockholm äntligen var igång drabbades hon av vad som nog nu skulle ha kallats en utmattningsdepression och blev tvungen att lämna allt och flytta hem till sin mamma i Växjö. Där levde hon resten av sitt liv, och där finns också hennes grav.

Jag önskar att det funnes en biografi över Marie — ungefär så som det finns biografier över Nathan Söderblom och många andra. I väntan på det skrev jag i alla fall en artikel för några år sedan. Den finns här.

Det är inte bara ”de starka” som gör avgörande insatser. Det är inte bara de som liksom avgår med segern som förtjänar vår beundran och vår uppmärksamhet.

Så många, många, många kvinnors historia som bara inte har blivit berättad. Mycket har gått förlorat för alltid.

Just idag skulle vi kunna tänka lite extra på det.

Vi skulle också kunna tänka extra mycket på att det arbete som hon la ner är förutsättningen för mycket av den trygghet vi har.

Jag har haft en ljudbok igång medan jag har arbetat med praktiska saker de senaste dagarna, och igår kväll hörde jag något som fick mig att tänka på Marie och många andra:

“I wish I were [interested in history] too. I read it a little as a duty, but it tells me nothing that does not either vex or weary me. The quarrels of popes and kings, with wars or pestilences, in every page; the men all so good for nothing, and hardly any women at all–it is very tiresome: and yet I often think it odd that it should be so dull, for a great deal of it must be invention. The speeches that are put into the heroes’ mouths, their thoughts and designs–the chief of all this must be invention, and invention is what delights me in other books.”

Det är ur Jane Austens bok Northanger Abbey — och det är den unga huvudpersonen, Catherine Morland, som får säga det. Är det inte mäktigt?

100 år sedan en viktig, viktig dag

Idag, den 11:e november 2018, är en stor dag i bland annat Storbritannien.

Det är 100 år sedan första världskriget äntligen tog slut — Vapenstilleståndsdagen, på engelska Armistice Day.

När jag läste boken Robert Graves självbiografiska bok Goodbye to All That för kanske tio år sedan blev första världskriget plötsligt verkligt för mig. Inte så att jag någonsin kommer att förstå, såklart, men en av alla saker som han berättade om var den som kallades trench feet. Massor av unga män dog i striderna under kriget, men massor dog också därför att de inte kunde ta hand om sina fötter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev blöta, de fick skoskav — och de dog.

I somras läste jag om en annan sak som också gjorde första världskrigets helt enorma meningslöshet så tydlig för mig.

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask är nästan klar. Foto: American Red Cross arkiv

Under första världskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har läst siffran 20 000, men det stod att det är en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.

Dåtidens plastikkirurgi kunde inte göra mycket åt dem, men två konstnärer tog vid.

I London arbetade Francis Derwent Wood3rd London General Hospital, där han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop, alltså ”plåtnäsebutiken”).

När amerikanskan Anna Coleman Ladd fick höra om det tog hon tillsammans med Röda korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks i Paris.

Både Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker för att förse de skadade med naturtrogna masker som täckte skadorna. Ladds lösning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hjälp av en gipsmask som baserades på fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den täcktes med matt emalj och målades sedan.

Tack vare maskerna vågade soldaterna återvända hem till sina familjer.

Här finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.

Och här berättar konsthistorikern David Lubin om hennes initiativ. Han säger det att under det år studion var igång tillverkades 97 masker — jag har också sett siffran 195:

Här och här kan man också se många bilder och läsa mer om studion.

Det finns också mycket att läsa om The Tin Noses Shop, bland annat här.

Och nu? När i stort sett en hel generation unga människor i bland annat Irak, Syrien, Jemen, Afghanistan och DR Kongo växer upp nära eller mitt i krig och blir unga vuxna där om de överlever — vad blir 2020-talets motsvarigheter till de extremt resurskrävande metallmasker som tillverkades med stor skicklighet och i största välvilja men som naturligtvis aldrig kunde göra krigsskadorna ogjorda?

Uppdatering: Expressen uppmärksammar också de sönderskjutna ansiktena idag!

Svensk ull

Av Posted on Inga taggar 0

Ni som har läst den här bloggen ett tag har läst flera intervjuer med människor som arbetar med ull på olika sätt: Stina som säljer garn från egna får, Gunilla som har startat både djurpark och förmedling av småskaligt producerat ullgarn, Matilda som har garnbutiken Organic Knitters, Ioana som bestämde sig för att ta vara på rumänsk ull, Mats som har öppnat ett spinneri

När man ser hur stora postorderföretag startar garnförsäljning och hur många som beställer från stora utländska butiker som Yarn Paradise kan man undra hur det ska gå för småproducenterna.

Men nu uppmärksammar till och med tidningen Råd & rön utvecklingen i den svenska ullbranschen!

Elin Esperi och Claudia Dillman med två av Claudia Dillmans får. Foto: Margareta Bloom Sandebäck — lånat från Råd och rön

I ett stort reportage berättar fårbonden Claudia Dillman om sitt arbete, och fotografen och reportern är med när fåren lockas in och fårklipparen Elin Esperi tar sig an deras fällar.

Bakgrunden är att uppskattningsvis ungefär fyra femtedelar av all svensk ull bränns men att det flera initiativ för att ta vara på ullen istället är igång nu.

Reportaget handlar inte så mycket om garn för stickning och virkning utan mer om hur svensk ull kan användas i bland annat friluftskläder, men läs det! Och fundera på vilket lokalproducerat garn som kan passa till nästa drömprojekt — eller hur drömprojektslistan kan anpassas till de lokalproducerade garn som finns!

En ny tidning kommer snart

Nu har det nya numret av Uppdrag Mission åkt till tryckeriet!

Såhär ser det ut:

Den här bloggens läsare kanske är extra intresserade av några uppslag … till exempel:

* en intervju med Tant Kofta (Lotta Blom) om hennes insamling Den runda filten som i början av augusti hade resulterat i mer än 125 000 kronor till Plan International

* en artikel om Emelie Petersen och den allra första syföreningen

* en intervju med Cinna Ståhl Hallengren om hennes arbete som volontärläkare på rullande vårdcentraler i Östafrika (hon var den första som kom till Loki, och hon har varit där flera gånger sedan dess)

Snart kommer en länk till webbversionen av tidningen, och om man vill ha ett tryckt exemplar skickat till sig (eller kanske flera — till stickcaféets deltagare?) är det bara att höra av sig!