Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Lästips

Ett sommarnummer till

Av Posted on Inga taggar 0

I Kalmar pastorat, där jag vikarierar som kommunikatör, har vi i drygt en månad nu arbetat med ett sommarmagasin tillsammans med de andra pastoraten i Kalmar kommun. Nu har Lenanders, ett tryckeri i stan, tryckt det, och PostNord delar ut det till alla hushåll i kommunen. Det är lite darrigt — sådana upplagor har jag inte varit med om att beställa sedan jag gjorde de sista Kyrkkaffe-böckerna för sex år sedan. Men jag har fått arbeta tillsammans med Maria Mannberg igen, och det har varit så roligt och spännande!

Såhär ser framsidan ut — bilden är tagen i den ganska nyinvigda lekkyrkan i Rockneby, och det är en del av altartavlan man ser. Den är en kopia av Monica Strandbergs målning i den stora kyrkan, men barnen i församlingen har fått göra varsitt självporträtt att sätta dit.

Här i Kalmar skojas det ibland om att tävlingen ”årets sommarstad i Sverige” fick läggas ner när Kalmar hade vunnit flera år i rad. Det är alldeles sant att det är otroligt fint här såhär års, och vill man ägna sin semester åt coronasäkra saker kan man till exempel gå hela eller delar av Östra Sigfridsleden i södra delen av kommunen. Det blev ett reportage om den i magasinet:

Första uppslaget av reportaget om Östra Sigfridsleden.

Man kan läsa hela tidningen här, och man kan också hämta den i kyrkorna i kommunen när de är öppna. Skulle det vara så att du vill ha ett tryckt exemplar eller flera och inte kan ta dig till någon kyrka, hör av dig så lovar jag att posta!

Sommarnumret

Av Posted on Inga taggar 0

Det blev ett sommarnummer också! Nästan lite overkligt — det gick ju inte att åka iväg och träffa någon alls. Ibland får man vara extra glad för fina vänner, tidigare kolleger, tidigare elever och gamla frilanskontakter. Och nu kanske det låter som om jag har tagit till en massa nödlösningar, men faktum är att det inte blev en enda, för allt tog tid, men allt fungerade.

Och ämnet har jag drömt om länge. Att få arbeta som lärare i Svenska för invandrare och Svenska som andraspråk är något av det mest spännande jag har varit med om, och mina elever gav mig så många nya infallsvinklar på språk och språkstudier. En del av dem dyker upp här. Numrets titel kommer från en terminsreflektion som Zina skrev. Sedan berättade Imad (som inte är en av mina elever) att det är ett arabiskt talesätt.

Nästan allt materialet finns på Uppdrag Missions webbplats nu, och där finns också en blädderfil som är hela tidningen (klicka på Tidskriftsarkiv), och du som vill ha en tryckt tidning att bläddra i kan skicka din adress i ett meddelande till mig.

Ett nummer om mentormammor

Oj, det är som om jag går på snedden både inne i min hjärna och ute i världen den här våren. Jag har tydligen helt glömt att berätta att det blev ett nummer tre av Uppdrag Mission, tidskriften som jag är redaktör för, i år också. Det har nog aldrig varit så svårt att bli klar någon gång förut — den sista stora intervjun skulle jag ha gjort i Malmö, och den morgonen hostade jag och ställde in, och det var en av de sista dagarna det överhuvudtaget gick att göra icke-nödvändiga resor, men det visste ju inte jag …

Hursomhelst, nu finns tidningen, och temat är ju hur angeläget som helst, och allt finns på www.uppdragmission.se, både alla artiklar som ett slags blogginlägg och hela tidningen som en pdf att bläddra i. Berätta gärna för vänner om det! Och vill du ha den tryckta tidningen, och/eller vill du att någon vän ska få den, så kan du bara skicka adressen eller adresserna till annabraw[snabel-a]gmail.com, så postar jag. Det kostar inget.

Nu arbetar jag för fullt med nästa nummer som också är spännande och som faktiskt är nästan ännu svårare att få till. Små konsekvenser av något stort som pågår. Vad många sådana det blir.

Överleva och lite till

Av Posted on Inga taggar 0

The Endless Steppe är en mycket, mycket speciell bok.

Det är lika förfärligt som fantastiskt att den finns överhuvudtaget.

Författaren och huvudpersonen, Esther Hautzig (född Rudomin), är ett av de många barn som tillsammans med sin mamma och pappa deporteras till Sibirien under en av Sovjetunionens stora omflyttningskampanjer. Hennes föräldrar har inte gjort något särskilt för att straffas på det viset – de råkar bara tillhöra en grupp som ledningen bestämmer ska flyttas, nämligen ”kapitalister”. Och snabbt ska det gå. Det är krig i Europa sedan två år, östra Polen är under Sovjetunionens kontroll, 1941 vet förstås ingen hur länge kriget kommer att fortsätta, och Esther är tio år.

En skolutgåva av boken.

Inget hade kunnat förbereda en välbeställd judisk klockmakarfamilj från Vilnius (vid den här tiden är Vilnius inte Litauens huvudstad utan heter Wilna och ligger alltså i Polen) på den två månader långa tågresan i boskapsvagnar eller på livet i Sibirien, där de vuxna till en början blir gruvarbetare och där livet bara blir något lite enklare och friare efter ett par år när familjen tillåts flytta till en sibirisk by.

Samtidigt fortsätter ju andra världskriget, och Esthers mamma inser sent omsider konsekvenserna av ett snabbt och desperat beslut. När familjen skulle föras bort dök hennes bror upp, och för att rädda honom ljög Esthers mamma och sa att han inte hörde till familjen. Det hon räddade honom till blev, förstår hon, något mycket värre.

För några år sedan var jag på Ockupationsmuseet i Riga och råkade höra delar av en guidad tur där. Guiden berättade om hur mammor, barn och åldringar från Lettland lämpades av mitt ute i ödemarken i Sibirien och fick gräva och bygga sig ett slags backstugor där – att bygga hela hus var inte att tänka på. En extra backstuga användes som förvaringsrum för alla de människor som dog under vintern och inte kunde begravas medan marken var frusen.

Den berättelse som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma är den om mamman som råkade skada sig och blödde ur ett sår på handen. Hon insåg snabbt att näring gick förlorad på det viset och lät ett av sina barn slicka i sig blodet. Efter det stack hon sig regelbundet i fingrarna och lät sina barn suga på dem för att de skulle få i sig åtminstone något.

Esther Hautzig. Bild lånad från The James C. Kirkpatrick Library, University of Central Missouri, http://guides.library.ucmo.edu/hautzige

Just det händer inte i Esther Hautzigs skildring, men hon gör verkligen den ändlösa stäppen verklig för sina läsare och berättar bland annat om sommarhettan, om den ständiga bristen på mat och om hur livsfarligt det kan vara att gå ut på bygatan ensam en vanlig vinterdag. Mörkret och kylan gör att vem som helst kan gå vilse på bara någon minut, frysa ihjäl och bli hittad först långt fram på våren. Det gäller att alltid gå tillsammans. Men stäppen drar också Esther till sig – trots dess brutala ogästvänlighet inser hon, när familjen till slut blir fri att ge sig av, att hon har haft sitt hem där och att hon alltid kommer att höra till den.

En ganska ny utgåva av boken.

Att jag har läst The Endless Steppe beror på att en agent gav mig den på Frankfurts bokmässa för ganska många år sedan. Kanske hade den just kommit i en nyutgåva på engelska då, för det gör den ibland – den räknas som en klassiker, och jag har till och med sett läsarrecensioner där det står att den är ”bättre än Anne Franks dagbok”, hur man nu kan jämföra sådant. Jag läste många självbiografiska historiska böcker och historiska romaner under en period och hoppades att jag skulle hitta sådana som vi kunde ge ut på förlaget där jag arbetade. Det tydligaste resultatet av det arbetet blev Gudrun Pausewangs dokumentärnovellsamling Jag var där, och den finns faktiskt fortfarande att få tag på – En bok för alla gav ut den i en ny utgåva för ett par år sedan.

The Endless Steppe kunde vi inte ge ut. När Esther Hautzig sammanfattar sina fem år i Sibirien och försöker förstå varför hon överlevde när så många andra dog blir hennes slutsats, så som jag tolkade den, att det gällde att satsa på sin egen överlevnad i varje ögonblick och inte låta sig påverkas av andras behov, av vänskaper eller av något slags medmänsklighet. Naturligtvis hade hon rätt att tolka och berätta som hon vill – det var ju hon som hade varit med om alltihop. Det fanns så mycket mer i hennes berättelse, men det allra sista var inte ett budskap som jag ville se till att översätta och sprida.

Den hade faktiskt kommit ut på svenska två gånger tidigare, på 1970-talet och 1980-talet: en gång som Flicka i Sibirien och en gång som Stäpp-barn. Så den borde gå att beställa från bibliotekens magasin eller som fjärrlån!

En pytteliten detalj som verkligen fångade mig i den utgåva som jag fick, och som nog egentligen är anledningen till att jag skriver om boken här, var tryckortssidan, kolofonen, en sida som oftast är nummer fyra och som innehåller en massa formell information om boken: när och var den är tryckt, vilka som har varit inblandade i produktionen, rättigheter och sådant. Om en författare har skrivit fler böcker nämns de ofta där. När jag har letat har jag hittat en hel rad, bland annat A Gift for Mama och Remember Who You Are, men i ”min” utgåva fanns det bara en titel utöver hennes barndomsbiografi: Let’s Make Presents – One-Hundred Gifts for Less Than One Dollar. Jag undrar om inte den titeln säger mer om orsakerna till att hon överlevde än de slutsatser som hon själv drar.

Bina har kommit tillbaka

Av Posted on Inga taggar 0

En lördag i maj förra året hälsade Agneta och jag på i Wolf Fields, ett slags öppen och gemensam trädgård i Londonförorten Southall. Där har en miljöorganisation som heter A Rocha UK förvandlat en tomt där det en gång i tiden låg en tegelfabrik till en plats där människor och växter och djur trivs. Det var så otroligt vackert! Och vi råkade komma dit samtidigt som en grupp från en liten engelsk stad — de hade kommit på besök för att se om det här med gemensam trädgård i stadsmiljö var något som de skulle kunna härma, och de bjöd oss på te från pumptermos (mjölken iblandad i förväg på klassiskt brittiskt vis!) och chokladdoppade kex. Det blev så personligt och charmigt alltihop.

Kailean Khongsai, en botaniker och teolog som för några år sedan kom flyttande till Southall för att arbeta med människorna och miljöfrågorna där, visade och berättade.

Nu under våren och under några av de varmaste sommardagarna har jag arbetat med att lägga ut det reportaget och många andra på den nya webbplatsen för Uppdrag Mission, tidningen som jag är redaktör för. Jag blir jätteglad om några av er vill läsa, och jag tror att det som Kailean berättar kan vara inspirerande på många sätt. Här finns reportaget!

Ett nytt nummer av Uppdrag Mission

Av Posted on Inga taggar 0

Nu har sommarnumret av Uppdrag Mission, tidningen som jag gör åt Lunds Missionssällskap, kommit. Temat är ”En framtid för vår jord” — mer miljöfrågor i allmänhet än enbart klimatfrågan skulle jag säga. Det innehåller Olof Jarlbros reportage från Smokey Mountain i Manila i Filippinerna, Linus Hermanssons recension av boken Profetisk diakoni, Agnetas och mitt reportage från miljöcentret Mwamba vid Watamu Beach i Kenya, Solveig Bernströms recension av boken När vi får ordet, Agnetas och mitt reportage från Minet Country Park i London … och ganska mycket mer, för det är det extratjocka sommarnumret, 48 sidor.

Sällskapets medlemmar och prenumeranterna har fått sina tidningar, och tryckeriet har skickat en låda med extraexemplar till mig. Är det någon som vill att jag ska posta ett? Det gör jag gärna. Man kan få en liten bunt till en grupp eller klass också om man vill. Tills de tar slut … Skriv ett meddelande här nedanför eller skicka det till annabraw[snabel-a]gmail.com så ordnar jag det när jag är hemma igen om två veckor!