Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kyrkkaffeprat

Klimatsmart mat

Av Posted on Inga taggar 0
Mormors rabarberkaka är ett av recepten i klimatsmart-häftet.

Mormors rabarberkaka är ett av recepten i klimatsmart-häftet. Rabarberbladet plockade jag i Elinnes trädgård i Garphyttan en lördagseftermiddag för ett par veckor sedan.

Hur gick det med recepttävlingen som jag skrev om i april?

Tack väldigt bra!

Jag var på prisutdelning i biskopsgården i Västerås för ett par veckor sedan, men det var så väldigt mycket annat som hände just då, så jag bestämde mig för att spara den rapporteringen ett litet tag. Det var intressant och trevligt — och gott, för vi blev bjudna på klimatsmart middag med vinnarrecepten som meny! Och som bordskamrater fick jag Västerås kommuns energiinformatör (som frågade om det var jag som hade gjort Fester med rester — återvinningscentralen i Västerås kommun köpte ju in ganska många exemplar av den när den var ny), en pastor som hade bytt yrke och blivit ansvarig för frukt och grönsaker i en matbutik, ett av Västerås stifts stora Mocambique-hjärtan (han heter Pelle och råkar dessutom vara vän med fotograf-Magnus) och så Margareta som har samordnat hela tävlingen. Gissa om det blev intensiva samtal runt bordet. Bland annat fick vi höra om en stor internationell middag som kyrkor i Västerås ordnar varje år — en fantastisk idé vad jag förstod.

Och vet ni vad? Margareta och en formgivningsbyrå har samlat ihop recepten i ett elektroniskt häfte som man kan hämta alldeles gratis här. Hoppas att många blir inspirerade!

 

På gröna ängar

Av Posted on Inga taggar 0

Ikväll klockan 18 sitter jag på andrafiolsstolen i Askersunds landskyrka och spelar tillsammans med Silvia och Niklas och Jennie och Mathias och Askersunds församlings kör. Det stora verket är Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons Förklädd gud, men programmet innehåller lite annat också, till exempel den här sången som jag gärna delar med mig av:

Önskar er alla en vacker sista majdag!

Den stora resan i Kyrkans Tidning

Av Posted on Inga taggar 0
Kyrkans Tidning i onsdags.

Kyrkans Tidning i onsdags.

I onsdags ägnade Kyrkans Tidning sitt mittuppslag åt Judiths och Josefs och de andra missionärernas utresa — det var ju just i Kristi himmelsfärds-helgen som båten la ut från Göteborgs hamn, så nu firade vi jubileet igen, på rätt kyrkoårsdag (tidigare har jag ju firat datumet här på Kyrkkaffebloggen).

Min kusin Markus, som leder resor i bland annat Kenya, har skrivit av Judiths minnesanteckningar om resan, nedtecknade många år senare. Varsågoda!

***

Från Göteborg till Kap, 18 maj – 15 juni 1944. Vad var det då för en båt som strax skulle lägga ut från hamnen, och vad var det för passagerare?

De krigförande länderna skulle göra en krigsfångeutväxling i Röda Korsets regi och med hjälp av Svenska Amerikalinjens Drottningholm. Denna båt var helt vitmålad, och på sidorna stod det målat i stora svarta bokstäver PROTECTED. För att det inte skulle bli något missförstånd, när det gällde ubåtar och annat sådant, skulle båten gå fullt upplyst om nätterna, förmodligen den enda upplysta båten på världshaven vid den tiden.

Besättningen på 250 man var knappast fulltalig vid resan.

Båten var bestämd att gå till Sydafrika för att hämta 1000 internerade personer som skulle föras till Lissabon i Portugal. Där skulle de utväxlas mot 1000 personer från den allierade sidan.

Men nu var vi i alla fall ombord på en stor, fin atlantångare. För att vi inte skulle se alltför mycket av kriget, hade det för vår resa lagts en västlig rutt: förbi Färöarna, upp mot Island, ung. två dagsresor från New York och sedan söderut, inte så långt från Sydamerika.

Vi skulle lägga till i Kapstaden, men eftersom japanska ubåtar opererade därutanför lades kursen 100 sjömil söder om Sydafrika och sedan upp till Port Elizabeth vid Indiska Oceanen.

Där landsteg vi den 15 juni 1944.

När vi passerade Norge kom tyska officerare ombord för kontroll. Alla pass samlades in, och vi ställdes upp på led. Det var en spänd tystnad som rådde. Endast de tyska officerarna gick kontrollerande efter leden. De jämförde oss med våra passfoton, och vi försökte ju undvika att väja undan med blicken, när de spände ögonen i oss.

Varje dag slog man på en stor klocka på däck kl. 12. Men en middag var den tyst. Inga onödiga ljud skulle sändas ut över havet. Långt bort i fjärran kunde vi se den ena fartygssilhuetten efter den andra. Alla var som gråa spökskepp. Josef räknade till 80 fartyg.

När vi längre fram läste på anslagstavlan om invasionen i Normandie, förstod vi att vi hade sett en liten, liten del av en stor armada.

För övrigt såg vi inte så mycket på haven. Däremot var det säkert många ögon som följde våra förehavanden genom ubåtstornen eller periskopen.

Vad blev då mitt första intryck av afrikanerna, när vi steg iland? De flesta bland dessa första var ju hamnarbetare. Jo, det var märkligt nog deras vackra, välformade och ganska små händer. Och när de pratade och gestikulerade, så hade de så mjuka handrörelser som en dirigent kan ha. Ett par år senare, när jag satt på ett möte i Tanzania, kom jag plötsligt på att människorna, som jag såg omkring mig, var dem som det hade stått om i skolböckerna.

Så måste det bli

Av Posted on Inga taggar 0
Chokladstart. Foto: Magnus Aronson, Form: Maria Mannberg

Chokladstart. Foto: Magnus Aronson, Form: Maria Mannberg

Formgivar-Maria och jag var i stort sett klara med inlagan till Glad i choklad — men så fick jag ett litet infall. Vi tycker båda att det är roligt att fylla på böckerna med ”bonusmaterial” när alla recept och andra större texter är inlagda, och jag samlar alltid ihop mer än vad jag vet kommer att behövas för att det alltid ska gå att matcha bilder och recept med något roligt och bra. Själva matchandet står Maria för, så på många vis är hon lika mycket redaktör som jag. Ofta blir jag glatt överraskad över vad hon har valt och över hur bra det passar.

Inledningen till boken är kanske inte det viktigaste av allt i längden, men den är trots allt ett första intryck för många, och jag hade funderat mycket på hur just Glad i choklad skulle starta. Vi hade en bild av färgglada grytlappar där. Det var fint men inte riktigt så bra som det skulle kunna vara …

Då hittade jag något som Desmond Tutu har sagt.

Det tog en stund att få till det på svenska, men nu ligger det där, på ett vitt fat som jag tror att vi lånade av Ingrid, ovanför en hög Eguale-kakao, allt sett genom Magnus kameralins.

Visst är det så en bok om choklad måste börja?

(Kanske lite svårt att läsa i bilden när den är så liten, så här kommer det: ”Gör det goda i form av små handlingar där du befinner dig. Det är de små godhetsbitarna som, när de sätts samman, förvandlar världen.”)

Förlåtelse i verkligheten

Av Posted on Inga taggar 0

Är det någon Kyrkkaffebloggen-läsare som har antagit Desmond och Mpho Tutus förlåtelseutmaning, som jag skrev om i början av månaden?

Det går fortfarande bra att anmäla sig och börja på de 30 dagarna!

Man kan förstås undra vad som är realistiska förväntningar på förlåtelse och försoning. Hur bra kan det bli?

För några dagar sedan kom jag att tänka på den här filmsnutten, som är en del av en konsert under en stor körtävling. Att jag hittade den från början beror på att en kör som jag var med i ett tag tävlade på den stora festivalen i Llangollen i Wales för, ja, vad kan det ha varit, sju år sedan. Stellenberg Girls Choir var där och vann alltihop, och jag blev helt fascinerad av dem. En gång när vi stod utanför det stora konserttältet och väntade vällde det fram en enorm massa tonåringar i två olika stilar — alla hade långkjol och svart tröja, men det var två olika färger på kjolarna, och de som hade den ena färgen hade dessutom avancerade frisyrer med pinnar i håret och prickar målade i snirkliga mönster i ansiktet.

”Vad är det?” frågade vi.

”It’s tribal”, sa en av dem.

Och sedan hörde vi dem sjunga.

Det är svårt att prata om hudfärger utan att det låter illa, men något av det mest fascinerande med tonåringarna från Stellenberg var naturligtvis att deras helt olika bakgrunder var så tydliga. Kören såg verkligen ut som det moderna Sydafrika — och finns det något bättre sätt att befästa att alla hör ihop än att sjunga tillsammans?

I Llangollen sjöng de både extremt avancerad nutida körmusik och traditionell sydafrikansk musik. Jag önskar att deras konserter därifrån hade funnits på Youtube, men de senaste dagarna har jag i alla fall titta på dem och lyssnat på dem i den här videon flera gånger. De sjunger tillsammans med en manskör vars medlemmar är i ungefär samma ålder som de och antagligen har lika vitt skilda familjeberättelser om hur det är att leva i Sydafrika:

Det här är alltså unga människor i ett land som fram till för inte så länge sedan hade ”raslagar”. Så nog måste väl förlåtelse och försoning kunna bli verklighet på fler håll?