Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kärlek nål och tråd

Mer om Selmas syförening

Inte alla syföreningar som har en Nobelpristagare till programförfattare. Bild lånad från Landskrona museum.

Inte alla syföreningar som har en Nobelpristagare till programförfattare. Bild lånad från Landskrona museum.

Den som letar i kyrkkaffe- och syföreningsarkiven kan bli överraskad. Världsutställningen i Landskrona, vad var det? Med en guidebok av Selma Lagerlöf till?

Såhär var det: prosten Ahnfelt var en lärd man som flyttade runt med sin familj mellan olika prästtjänster i Skåne under mitten av 1800-talet. Två av hans döttrar, Josepha och Hedda, hamnade i Landskrona och grundade 1872 en syförening. Vad den fick heta? ”1872 års syförening” förstås!

Josepha hade blivit lärare vid Elementarläroverket för flickor i Landskrona 1869 och föreståndarinna (idag skulle vi säga rektor eller skolledare) 1871, så hon var en inflytelserik kvinna i staden. Bland medlemmarna fanns Josephas lärarkollega Selma Lagerlöf, bankkamreren Elise Malmros och Sofi Gullstrand, vars son Alvar nästan 40 år senare skulle få Nobelpriset.

1888 var det en stor industriutställning i Köpenhamn, och det gav syföreningsdamerna i Landskrona (några av dem hade rest en hel del) en idé: att ordna sin basar till förmån för stadens fattiga i form av en egen världsutställning!

Hela världsutställningen fick plats i ett rum, som i och för sig inte var litet. Men det som har gjort evenemanget till historia är att Selma Lagerlöf åtog sig att skriva en guidebok till alltihop. Hon tog sig an uppdraget med glöd och bjuder också sin läsare på en rundvandring i själva staden. Boken Officiel vägvisare till verldsutställningen i Landskrona 1888 är förstås en raritet. Och syföreningen, numera med namnet förkortat till 1872, finns fortfarande kvar.

***

Den här texten finns med i Kärlek, nål och tråd.

Räddningsaktion

Trasig vante.

Trasig vante.

Under en intensivt pågående hustömning (mina föräldrar flyttar efter 28 år i en stor prästgård) dyker det upp ett och annat.

När jag fick syn på de här naturvita vantarna förstod jag direkt att de borde slängas — och att jag inte ville veta vem som hade varit och ätit på dem och gjort så väldigt många hål.

Men det är ju också någon som har lagt ner minst ett par timmar på att sticka dem. Och även om det antagligen inte är någon som jag känner, fast det skulle det också kunna vara, så var det plötsligt omöjligt att inte visa dem och dess upphovskvinna (eller möjligen upphovsman) lite respekt genom att försöka laga dem så att de kan få komma till användning igen.

Påbörjat lagningsprojekt. (Det här är den andra vanten, så hålen sitter på andra ställen.)

Påbörjat lagningsprojekt. (Det här är den andra vanten, så hålen sitter på andra ställen.)

Jag funderade i ett par veckor och bestämde mig sedan för att inte försöka laga dem på något osynligt vis — det skulle ändå inte ha blivit osynligt eftersom de är trasiga på så många ställen — utan att i möjligaste mån göra runda stoppningar med kronblad runt i ett flerfärgat blått garn. Båda vantarna kommer att få MÅNGA blommor.

Vad tror ni om det?

Jessica har lanserat en alldeles underbar utmaning som hon kallar ”Återbruk för värme”. Där finns mycket inspiration för alla som vill vara med och göra något för utsatta människor och samtidigt ta vara på material som redan finns. Jag skickar med de här vantarna dit!

Samarbetsfilt

Trasigt här och var.
Trasigt här och var.

På mina föräldrars vind hittade jag i somras en spetsstickad spädbarnsfilt som var otroligt fin — och som hade blivit ganska illa åtgången av någon eller något som inte var ett spädbarn. Min mamma mindes att en av mina bröder hade fått den i födelsepresent av en vänlig dam i Lund när vi bodde där.

Blomma i närbild. En fastsydd från framsidan, en från baksidan.
Blomma i närbild. En fastsydd från framsidan, en från baksidan.

Hur lagar man en spetsstickning som har så många hål?

Jag vet inte, men jag tänkte att om jag fäster alla trådar runt hålen och syr fast virkade blommor på båda sidor borde det kunna bli mer än helt igen — kanske till och med fint!

Min mamma, som är specialist på att virka många små saker snabbt, ställde genast upp och virkade blommor (i ett enda flerfärgat garn men i många olika modeller — det är ju lite för tråkigt att virka samma sak om och om igen).

Nu är alla hål lagade och blomsterprydda. Filten har fått en lite annorlunda ”konsistens”, blommorna gör den betydligt tyngre, men jag tror inte att det ska behöva störa så mycket. Kanske blir det till och med extra roligt att peta på dem efter ett tag?

Färdig att använda igen!
Färdig att använda igen!

Och nu är vi alltså tre som har samarbetat om filten: den vänliga damen i Lund, min mamma som har gjort blommorna och jag som har lagat. Det tycker jag om.

(Lustigt nog fick jag för mig att titta på Barnmorskan i East End på SVT Play när jag gjorde det här, och den veckan var det det där hjälpstickningsavsnittet som man kunde titta på. Lämpligare går ju knappt att hitta, så det gick fort att bli klar!)

En superenkel idé

Igår såg jag något så bra:

SOMMARREA!

Det är sommarrea överallt. Köp några stora herrkalsonger och strumpor också när du ändå handlar kläder och lämna in eller skicka till Diakonicentralen Ugglan, Råbygatan 18, 223 61 Lund. De är jättebra på att distribuera till dem som behöver!

Ring RIA/Hela människan/diakonicentralen/räddningsmissionen/stadsmissionen/vad du har i närmaste stad och fråga om de också behöver. Passa på att handla lite nästa gång du ändå är ute. Eller klicka lite extra när du ändå beställer från någon postorderfirma. Lämna in eller posta. Hurra vad enkelt!

Har du stickat strumpor/mössa/halsduk/vantar i herrstorlek så passa på att lämna in dem också. Det blir ju antagligen vinter igen om mindre än ett halvår.

Tack Marta för tipset!

Min mormors sygrupp

Judith leder sygruppen på verandan i Kigarama. Foto: kanske Josef Imberg, kanske någon annan missionär

Judith leder sygruppen på verandan i Kigarama. Foto: kanske Josef Imberg, kanske någon annan missionär

De senaste veckorna har jag varit i mina föräldrars hem i Slätthög, en jättelik faluröd prästgård på en kulle. En gång när den var nymålad (jag tror att det var i början av 1990-talet) var målarna så nöjda att de kallade på fotograf, och huset hamnade på färgburkarnas etiketter ett tag!

Mina föräldrar håller på att flytta därifrån, och jag har suttit där och arbetat med Libris-saker på dagarna, och på kvällarna och en helg har jag och en av mina bröder gått igenom allt som fanns på vinden och i källaren och åkt många vändor till återvinningsstationen och packat kassar och lådor till Kupan i Växjö.

Något som hela tiden dyker upp är påminnelser om mina morföräldrars arbete — de bodde i Alvesta som pensionärer, och när min mormor hade dött och deras lägenhet skulle tömmas hamnade mycket hemma hos mina föräldrar. Så jag har bläddrat bland virkade dukar, sorterat handdukar och kaffeservis och bestick. Det är alldeles vanliga saker, inte mer intressanta än något annat begagnat utom för den som känner igen det och känner den som har använt och diskat eller tvättat och tagit hand om och i en del fall lagat eller kanske till och med tillverkat.

Judiths och Josefs hem på Kigarama missionsstation -- här bodde de när min mamma föddes. Foto: antagligen Josef Imberg

Judiths och Josefs hem på Kigarama missionsstation — här arbetade de under sin första tid i Tanzania. Foto: antagligen Josef Imberg

Men så är det det här med alla Afrika-sakerna.

Min mormor Judith och min morfar Josef reste ut som missionärer 1944, under kriget alltså. De hade väntat ett tag på att få åka, och plötsligt dök det upp en möjlighet: svenska missionärer kunde ta sig ner till Afrika med kryssningsfartyget Drottningholm, som skulle gå upplyst (för att signalera att det vore en dum idé att attackera det) ner till Sydafrika och hämta krigsfångar. Ungefär 30 missionärer var mer eller mindre klara att åka och kastade sig iväg till Göteborgs hamn. Kanske måste jag berätta mer om det någon annan gång, för det var ganska dramatiskt! Sedan fick de använda dagarna ombord till att förbereda sig på alla sätt de kunde — så mycket annat fanns väl inte att göra, för resan var lång, och de var bara just ungefär 30 passagerare ombord på ett fartyg som hade kapacitet för 1500 om jag har förstått saken rätt.

Judith, Gunnar och Josef i Kigarama. Foto: antagligen en av missionärskamraterna

Judith, Gunnar och Josef vid ett av missionsstationens hus. Foto: antagligen en av missionärskamraterna

Tanzania var målet för Judith och Josef, Kigarama hette missionsstationen där de arbetade under sin första Afrikatid. Ganska snart flyttade de vidare till en annan missionsstation, Ndolage. De lärde sig swahili, min morfar med en så djupgående energi att enbart de tre årens träning i Tanzania gjorde att han många år senare kunde skriva läroböcker i teologi på swahili, och min mormor födde min morbror Gunnar och min mamma Karin och arbetade mest runt missionsstationen medan min morfar arbetade både där och på andra platser dit han begav sig med små expeditioner och utan att lova min mormor att han skulle höra av sig och berätta om hur det gick, för det kunde han inte.

Dags att åka till Sydafrika! Min mormor Judith med min mamma Karin på armen och min morbror Gunnar i handen. Foto: antagligen Josef Imberg

Dags att åka till Sydafrika! Min mormor Judith med min mamma Karin på armen och min morbror Gunnar i handen. Foto: antagligen Josef Imberg

Det var i Tanzania som min mormor alltså blev mamma till två små barn som kunde bli sjuka i alla möjliga konstiga sjukdomar hela tiden (och ibland också blev det), det var där som hon ofta var ensam när min morfar var ute och reste, och det var där hon startade en sygrupp som samlades på verandan. Hon kom från Borås, och jag tror att hon kunde allt som man behöver kunna om kläder och textil, och dessutom var hon lärarinna, så på sätt och vis var det väl helt naturligt. Precis som så många andra visste hon säkert att kombinationen arbete och tillsammans kan föra mycket annat gott med sig — ytterligare en anledning. Men när jag tittar på bilden tänker jag också på hennes personlighet: utåtriktad, glad, alert, alltid beredd att ta itu med det som behövde göras. (Hon var familjens stora ormförgörare dessutom. Det finns bildbevis.)

Den som hade fått vara med i sygruppen på Kigarama! Eller bara tjuvlyssna på vad de talade om när de satt där på verandan!

(Efter några år i Tanganyika fick de reda på att de behövdes i Sydafrika. Också en historia!)

Stickinspiration

Av Posted on Inga taggar 0

När någon fotograferar en bok på köksgolvet gäller det att hålla sig framme.

När någon fotograferar en bok på köksgolvet gäller det att hålla sig framme.

När jag var hos min väninna Ita i Riga en helg i maj tog hon fram tre jättelika handarbetsböcker som hennes mormor och mamma hade haft och som hon hade fått ta över ganska nyligen. De var utgivna i Riga på 1950- eller 1960-talet och innehöll ganska lite text (på lettiska och ryska, förstås) och en osannolik mängd diagram. Bårder och geometriska mönster för stora ytor, blommor och annat för dukar, tröjor och koftor och kjolar — allt presenterades med vad jag uppfattade som stort allvar och ett slags ingenjörsprecision som inte precis tog med i beräkningarna att ett av de avgörande inslagen i handarbetsplaner är att man blir inspirerad. Fotomodellerna, där sådana förekom, såg ofta ganska sura ut, men det är ju svårt att gissa huruvida det var ett estetiskt ideal, ett resultat av arbetsmiljön eller bara brist på film att slösa med.

Passar överallt, eller hur?

Passar överallt, eller hur?

Men inspirerade blev vi ändå — inte minst av de helt oöverskådliga mängderna vantdiagram, sida upp och sida ner med färger som kanske hade blivit lite bruna med åren men som fortfarande visade att även om man tillverkar industriella mängder mönster kan vart och ett för sig bli som ett konstverk.

Jag har ännu inte stickat vantar på strumpstickor och ännu inte provat mönsterstickning på riktigt, inte ens med två färger, så jag tror inte att jag ska ge mig på någon av de här vantmodellerna i första taget. Men bara att veta att de tre böckerna finns gör mig glad.

Itas katt var mycket intresserad av böckerna, och jag vågar knappt tänka på vad som skulle hända om den fick chansen att ta sig an ett garnnystan …