Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Sommarläsning 3: All Passion Spent

Av Posted on Inga taggar 0

Vita Sackville-Wests roman All Passion Spent fick jag på ett lite udda sätt.

Jag var i London på ett lite för kort besök och satt hemma hos min väninna Chris och hennes man Jeff och ville inte gå.

”Vad är det mer du måste hinna innan du åker?” sa Chris.

”Någon bokhandel”, sa jag.

För bokhandel är ett obligatoriskt inslag i alla resor, eller hur?

”Jag har en låda med böcker däruppe”, sa Chris. ”Du får tre för två!”

Från den lådan kommer en rad stora läsupplevelser, för Chris boksmak visade sig passa mig nästan osannolikt bra.

En av de böcker som jag gav mig på först var Diane Schoemperlens Our Lady of the Lost and Found, som jag sedan gav bort och blev tvungen att beställa för att få den igen, och som jag har beställt till flera vänner i hopp om att få någon att prata om den med.

En av dem som har fått vänta länge i bokhyllan — det är nog femton år sedan den resan nu — är alltså Vita Sackville-Wests.

Jag visste inte särskilt mycket om henne eller om romanen när jag började läsa, men den presenteras ibland som en skönlitterär släkting eller till och med parallell till Virginia Woolfs Ett eget rum (A Room of One’s Own). Den är en av Vita Sackville-Wests 13 romaner, och hon skrev också mycket lyrik, arbetade som journalist och var känd som trädgårdsarkitekt.

I All Passion Spent presenterar hon sex vuxna syskon och en riktigt gammal kvinna som är deras mor men som ingen av dem riktigt känner. När pappan, en känd brittisk statsman som inte lyckades samla ihop någon förmögenhet, dör, tror alla att hon ska göra som omvärlden och särskilt barnen har rätt att vänta sig att en änka gör. Istället ser hon sin chans att för första gången skapa något helt eget och strunta i att ta hänsyn till alla.

Perspektiven växlar berättelsen igenom, och jag undrade ibland om det inte skulle ha blivit mer engagerande och effektfullt om enbart huvudpersonen hade fått dela med sig av sina tankar. Men så mycket av hennes situation beror på att hennes barn inte förstår henne, och på sätt och vis blir den nog mer trovärdig av att man får reda på att det verkligen är så.

Min favoritsekvens är den där hon reser med lokaltrafiken i London och där en lång inre monolog bryts om och om igen av högtalarutropen om stationerna. Ett så enkelt grepp, och så snyggt!

Och naturligtvis är den stora poängen med romanen den att vem som helst som vi tror att vi känner, eller som vi bara är lojt ointresserade av, kan vara en helt annan person än den vi föreställer oss. Dessutom föreställer vi oss antagligen ofta olika. Något att komma ihåg.

Högsommartävling: Vinn Sagornas stickbok!

Av Posted on Inga taggar 0

Det mesta av min semester går åt till att bära och trava ved och till att rensa grusgångar. Men eftersom jag är i Kosta har jag tagit mig ett par turer till glasbruket och Kosta Outlet också, och i bokhandeln låg tre exemplar av den här boken i en stor realåda:

Så jag funderade bara en liten stund, och så bestämde jag mig för en sommartävling här på Ett varv till-bloggen.

Sagornas stickbok av Celia B Dackenberg alltså — och hela boken är ju som en saga. Så vacker!

Flera barntröjor och barnkoftor får man beskrivning till. För väldigt många sagobarn har ju tröjor och koftor på sig, särskilt när de ger sig ut på äventyr.

Det finns både lite enklare och ganska mycket krångligare modeller. Ingen är riktigt enkel vad jag kan se. Men sådana kan man ju hitta på andra håll.

Underbara illustrationer ur några klassiska barnböcker bjuder Sagornas stickbok också på.

En av bokens bästa hjälpstickningsmodeller är nog den klassiska spiralsockan, som man kan sticka till barn i alla åldrar och till vuxna också. Här tillskrivs den Pippi Långstrump, och varför inte?

En annan är de knäveckshöga tvåstickestrumporna från den gamla hjälpstickningsboken Vi syr, vi stickar, vi virkar.

Och så finns det en rad mössor. Hurra!

Kommentarsfälten här på bloggen har varit helt opålitliga de senaste månaderna. 60 tävlingssvar i den förra tävlingen försvann, dök upp igen (jag skyndade mig att utse vinnare och försöka komma i kontakt med dem) och försvann sedan igen. Så den här gången får alla som vill vara med skicka sina svar till annabraw[snabel-a]gmail.com för säkerhets skull.

Och frågan är väldigt lik den förra, för det blev så intressanta svar:

Vad har möjligheten att sticka (eller virka) betytt för dig hittills i år?

Senast den 1 augusti behöver jag ditt svar. Sedan drar en slumpvalsmaskin tre vinnare som får varsin bok.

Det här är ingen gilla-och-dela-tävling, men självklart blir jag jätteglad om fler hittar hit till bloggen, så sprid gärna länken på sociala medier, och berätta gärna om tävlingen för stickande och virkande vänner som du pratar med också!

Lästips till en som vill komma igång

Av Posted on Inga taggar 0

En av mina gamla deltagare (folkhögskolesvenska för elever) på folkhögskolan där jag arbetade förra läsåret skrev och frågade mig om lästips häromveckan. Han har lärt sig svenska som vuxen och studerat de senaste åren. I Svenska som andraspråk-kursen har han hunnit läsa bland annat Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, Jonas Helgessons Grabben i kuvösen bredvid och Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Vad kan vara bra att fortsätta med då?

Att rekommendera böcker till en som helt klart är vuxen men som inte har hunnit läsa så mycket tidigare är en speciell uppgift. När jag undervisade i Svenska som andraspråk funderade jag mycket på vad som kunde passa i undervisningen. Det mesta av den svenska nutidslitteratur som jag har läst kändes helt eller halvt omöjlig — jag vet att En man som heter Ove har varit populär bland en del lärare, till exempel, men vad ger den för intryck av det svenska samhället?

Gång på gång blev det så att det som kändes mest relevant var antingen äldre romaner eller historiska romaner (och ibland äldre historiska romaner). Vibeke Olssons Sågverksungen, till exempel, engagerade min klass något alldeles otroligt, och vi kunde tala om arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, rösträttsrörelsen och väckelserörelsen, industrialiseringen, sågverksepoken, barnarbete, arbetsförhållanden och levnadsförhållanden på 1870-talet. Många drog spontant paralleller till politiska situationer och arbetsrätt i de länder de hade flytt eller flyttat från, och många skrev i sina reflektioner om hur de hade förstått att det svenska samhället som de upplever och lever i nu inte alltid har varit som det är utan bygger på människors engagemang under många, många år. Det blev ett enormt spännande tema!

Så vad kan man mer rekommendera?

Vilhelm Mobergs Utvandrarna-serie, förstås. Många som läser Svenska som andraspråk har läst första och kanske andra delen på lätt svenska någon gång under sina första studieår. Att läsa hela alla fyra böckerna i original är en stor upplevelse.

En av mina bröder har just läst Raskens och skulle nog rekommendera den minst lika gärna. Den brukar räknas som Vilhelm Mobergs genombrottsroman och bygger delvis på hans egen familjs historia — hans pappa var också indelt soldat (vad det innebär får man alltså veta i boken) i Småland på 1800-talet.

Och jag misstänker att Soldat med brutet gevär kan vara lika viktig även om få svenskar i den här elevens generation har läst den. Delvis bygger den på självbiografiskt material — den handlar om att växa upp under mycket fattiga förhållanden vid förra sekelskiftet (här är backstuga ett begrepp man får lära sig) och börja engagera sig politiskt. Huvudpersonen, Vilhelm Mobergs alter ego, blir journalist.

Annika Thors En ö i havet-serie används också mycket i undervisning. Jag skulle säga till min mycket vuxne elev att helt och hållet strunta i att den är klassad som ungdomsbokserie och bara kasta sig över den. Så mycket av Europas och Sveriges andra världskriget-år och fredsår finns i de fyra böckerna, och så levande. Min mamma läser den första nu och säger att hon blir lika förvånad varje gång hon tittar upp och inser att hon är hemma i sitt eget hus. ”Jag var ju där på ön med dem!” säger hon.

Vill man ha ännu mer när man har läst ut dem kan man lyssna på den ”förberättelse” som Annika Thor har skrivit för Forum för levande historia.

Annika Thor har också skrivit en ungdomsroman om några dygn och några unga människor 1968. Den är kanske svårare att komma in i och förstå, men jag skulle rekommendera den ändå.

Gillar man En ö i havet så vill jag gärna tipsa om en bok som liknar den lite men som skrevs före den och som har en annan vinkel: Kerstin Arthur-Nilsons Snitslad bana. Huvudpersonen och berättaren i den är en tonåring som bor i en liten stad vid kusten i Skåne. Det är höst, och plötsligt kommer en massa båtar med flyktingar från Danmark. Pappa reagerar snabbt och lovar en av familjerna husrum. Plötsligt ska två tonårsflickor med helt olika bakgrund dela ett litet rum och gå i skolan tillsammans. (Här finns också en fantastiskt vacker skildring av ett chanukka-firande och en lika fin av ett luciafirande!)

Vibeke Olssons Sågverksungen läste vi alltså i en av mina klasser, och jag är så glad att vi gjorde det. Det kan hända att det är svårt att läsa den på egen hand — den innehåller många ord som var självklara i sågverksmiljön men som inte alls används längre. Jag skulle nog rekommendera alla som tycker om att läsa att prova men att vara förberedda på att det är många ord som inte går att hitta i en ordbok. Och så skulle jag rekommendera Molnfri bombnatt också, Vibeke Olssons absolut mest lästa roman. Den utspelar sig under samma period som Annika Thors och Kerstin Arthur-Nilsons, men i Tyskland, och har en parallellberättelse i Sverige på 1990-talet.

Nu ska jag inte fortsätta längre idag, för frågan är om någon orkar läsa ens den här listan — men hjälp mig gärna att tipsa den här eleven och andra läsare om fler bra böcker, och vill du själv ha boktips, hör av dig och berätta något om vad du har tyckt om att läsa tidigare!

Sommarläsning 2: The Skylarks’ War

Vad jag kan se finns några få böcker av Hilary McKay översatta till svenska, alla utgivna i början av 2000-talet, alla översatta av Ingrid Warne. På engelska finns det massor, och en av de senaste är The Skylarks’ War. Den låg framme på borden i varenda bokhandel när jag var i London förra våren, och just då hade jag bestämt mig för att prova att läsa några av de böcker som ”alla” läste, så jag köpte den.

Efter det har nog en del av mina vänner undrat om jag inte ska sluta tjata om den någon gång. Men jag blev verkligen tagen av den. Och fascinerad — Sverige har en fantastisk barnlitteraturtradition på många sätt, och det finns många temperament och stilar och genrer i den (tänk bara på alla genrer som Astrid Lindgren arbetade i!), men jag har aldrig läst något svenskt som liknar den här berättelsen.

Innan det hinner bli rörigt måste jag berätta att boken alltså heter The Skylarks’ War i Storbritannien och ser ut såhär där:

… men att den har fått en annan titel, Love to Everyone, och ett annat omslag i USA:

År 1902 börjar berättelsen, och till och med formen är ovan för mig: målgruppen är tydligt bokslukaråldern (kanske också sådana som jag — det verkar som om många vuxna har läst), men vi får vara med när Clarry föds, och i en enda bok får vi följa henne ända tills hon är vuxen. Den period när hon är lika gammal som sina läsare är i och för sig viktig, men det är inte alls bara en prolog och en lång huvudberättelse och en epilog.

Clarry föds, och hennes mamma dör, och hennes pappa orkar inte vara pappa — det är berättelsens utgångspunkt. Storebror Peter blir förvirrad av allt detta och orkar inte alltid vara en bra storebror men försöker bringa lite ordning i både sitt och lillasysters liv genom att tvinga henne att lära sig alla läxor tillsammans med honom. De kvinnor som anställs för att ta hand om det praktiska i familjen är olika och mer eller mindre olyckliga, men särskilt en av dem fastnar för Clarry och försöker också lära henne ett och annat. En äldre grannkvinna lägger sig i. Clarry sätts i en meningslös flickskola, mest för att ha något att göra.

Med andra berättare skulle det här temat ha kunnat resultera i alla möjliga varianter av hemsk-barndom-bok, och det skulle inte ha varit konstigt alls. Men Hilary McKay låter Clarry vara en mycket hoppfull person, får henne att beundra storebror, ser till att hon förlåter pappa och ger henne åtminstone lite stöd och lite uppmuntran av vuxna här och där.

Det var länge sedan jag läste en bok där huvudpersonerna — både Clarry och Peter måste nog räknas som huvudpersoner — utvecklas så mycket. Men Hilary McKay kommenterar det knappt. Det är en spännande teknik, och hon använder den på ett lite udda sätt. Jag har funderat mycket på den medan jag har läst, och jag har läst boken tre gånger — vad är det som gör att jag tycker så mycket om de här människorna?

Det kommer aldrig att vara roligt att läsa om första världskriget, och det är det inte i den här berättelsen heller. Men Clarrys sätt att hoppas och arbeta på gör att läsaren (åtminstone jag) hoppas med henne, och kriget tar ju slut till slut, och det visar sig att några nya dörrar har öppnats för en ung kvinna som inte står ut med att vara passiv.

The Skylarks’ War är säkert på sätt och vis en del av den brittiska barnlitteraturtraditionen med den romantiska bild av barndom och barns inneboende krafter som finns i bland annat The Secret Garden, de bilder av misär och oväntade framsteg som finns i flera av Charles Dickens romaner, internatskolelivet så som det gestaltas av alla från Enid Blyton till J K Rowlings — men jag undrar om den inte har något alldeles eget utöver allt det. Hoppas att många läser den här i Sverige också.

Här berättar Hilary McKay själv lite om bakgrunden till berättelsen.

Och här:

Här är en recensent som gång på gång säger att han inte riktigt kan förklara hur bra den är eller varför. Jag håller med!

Här är en annan recension som också innehåller en ganska utförlig sammanfattning av delar av berättelsen:

Sommarläsning 1: Elizabeth Gaskells roman North and South

Av Posted on Inga taggar 0

Är det någon som behöver något nytt att läsa i sommar?

Min nästan-dagliga-paus den här våren har varit att precis innan jag somnar läsa någon roman som inte utspelar sig under de senaste åren utan långt tidigare.

Det finns ju flera klassiska romaner där epidemier är med i handlingen — Elizabeth Gaskells Ruth och Charlotte Brontës Jane Eyre, till exempel — och det kan vara bra för perspektiven att läsa dem eller läsa dem igen, men jag har plockat favoriter och nya bekantskaper lite på måfå och på något sätt eller kanske många blivit lite tröstad av att människor är människor hur än omständigheterna ändras.

Elizabeth Gaskells North And South upptäckte jag för kanske 20 år sedan, fast jag hade köpt den ungefär tio år tidigare, när de billiga Wordsworth-klassikerna i pocketutgåva dök upp i bokhandeln i staden där jag gick i gymnasiet. Jag minns inte att jag hörde någon prata om henne i skolan eller i något annat sammanhang, och när jag började läsa gjorde jag det utan en aning om vad det var för bok.

Margaret Hale, Elizabeth Gaskells hjältinna, har vuxit upp som ett slags sällskapsflicka till sin kusin. Hennes egna föräldrar är prästpar i ett litet samhälle i södra England, Helstone. När kusinen gifter sig flyttar Margaret hem och förväntar sig att tillvaron ska bli betydligt stillsammare.

Men medan hon har varit borta har hennes pappa prästen drabbats av tvivel som har vuxit sig så starka att han inte tycker att han kan vara präst längre. Han meddelar sin dotter att familjen ska flytta till en industristad i norra England där han tror att han kan tjäna familjens uppehälle som privatlärare och föreläsare, och så ger han henne uppdraget att berätta detta för mamman och hennes sällskapsdam, för det klarar han inte själv.

Låter det dramatiskt? Det är det — Margaret Hale och hennes familj gråter och bönfaller varandra, och mamman och pappan försöker påverka varandra genom henne från varsitt håll, och ingenting är roligt alls.

Milton är en bullrig, smutsig stad full av människor som inte alls beter sig som människorna i Helstone. Många av dem arbetar i den ganska nya textilindustrin. Margaret är rädd för dem och upptäcker att hon har förlorat den pondus hon har haft — att komma till ”de fattiga” med en korg på armen eller dela ut några mynt fungerar inte alls här.

En av hennes pappas få elever är ägaren till en av fabrikerna, John Thornton. När det börjar talas om strejk bland arbetarna i staden blir det gång på gång uppenbart att Margaret och John Thornton har helt olika tankar om vad som är rätt och moraliskt riktigt, och flera missförstånd gör det också efter ett tag omöjligt för dem att fortsätta de samtal som de har påbörjat i Margarets fars sällskap.

När jag hade läst ut North And South första gången — de sista raderna är beviset för att Elizabeth Gaskell ändå hade humor — var den bästa beskrivningen jag kunde komma på en Pride And Prejudice i industriellarevolutionenmiljö och med ett enormt samhällspatos. Den är inte alls festlig som Jane Austens böcker, och komplikationerna är annorlunda, men personporträtten och det faktum att två huvudpersoner som mitt i berättelsen inte tål varandra ändrar sig och båda två inser att de har haft fördomar — det är gemensamma drag.

I vår, när jag har läst den för kanske femtonde eller tjugonde gången, har jag retat upp mig lite extra på några fåniga uttalanden som jag inte mindes men mest blivit så uppslukad av berättelsen igen och tagen av hur Elizabeth Gaskell lyckas bygga sin krångliga berättelse som är så full av människor och få mig att bry mig så mycket om allihop. Utom möjligen kusinen — men hon har en viktig roll ändå.

Elizabeth Gaskell bodde i Manchester när hon skrev romanen, och Milton ska vara mycket likt 1800-talets Manchester. Hon arbetade som följetongsskribent för Charles Dickens, som drev tidningar där spännande romaner i småbitar var det som lockade läsare.

Det är inte bara jag som har sett likheterna mellan den här romanen och Jane Austens betydligt mer kända — jag kände mig både bekräftad och lite fånig när jag började läsa artiklar om den och såg hur många som jämförde just de båda berättelserna.

Har den blivit BBC-serie?

Javisst!

(Det här är inte den officiella trailern — någon sådan har jag inte hittat på Youtube.)

Jag köpte den som DVD-box (gammaldags eller hur?) i våras men råkade låna ut den innan jag hade hunnit titta på den. Av recensionerna att döma är den ordentligt förkortad, som de flesta filmatiseringar, och har en tillagd biperson som inte hade behövts, men är väldigt vackert filmad och innehåller helt fantastiska scener från John Thorntons spinneri.

En god nyhet sparar jag till sist: jag har inte hittat någon svensk översättning av boken, inte ens någon riktigt gammal, men nästa år kommer det en på Modernista!

Om det behövs en fortsättning

En del böcker och berättelser tar slut alldeles för snabbt. Det kan ha ganska lite med deras omfång att göra och desto mer med hur författaren lyckas.

Fanfiction, alltså att någon som tycker om en viss bok skriver en fortsättning eller en variation på den (till exempel skriver om samma händelser sedda ur ett annat perspektiv), har ju blivit en egen genre sedan det blev möjligt att publicera på internet — åtminstone en stor och enormt framgångsrik romanserie började som en berättelse inspirerad av en annan.

Men för några månader sedan hittade jag ett mycket tidigt exempel på fanfiction. Mer än hundra år gammalt!

Sybil G. Brinton föddes 1874, alltså ungefär 100 år efter Jane Austen, i Stourport-on-Sever i Worcestershire, och dog 1928. Det verkar vara ungefär det man kan få veta om henne utöver att hon gifte sig 1908 och led av dålig hälsa under hela sitt liv. Och så att hon kom på att hon skulle skriva en fortsättning på Jane Austens sex stora romaner.

Det som är så udda och kreativt med hennes idé var att hon bestämde sig för att skriva en enda fortsättning på alla romanerna tillsammans.

Hon tog huvudpersoner från några av dem — Lizzie, Jane, Mr. Darcy och Mr. Bingley, bland andra. Och så platser som förekommer i en eller flera av dem: Bath, Pemberley. Och så ganska många bipersoner som blir mer eller mindre huvudpersoner: Georgiana Darcy (Stolthet och fördom), James Morland (Övertalning), Kitty Bennet (Stolthet och fördom), William Price (Mansfield Park), Mary Crawford (Mansfield Park), Colonel Fitzwilliam (Stolthet och fördom).

Någonstans läste jag att idén är ganska självklar egentligen: eftersom Jane Austen i stort sett skrev om sin samtid, och eftersom det inte fanns hur många människor som helst som levde på den samhällsnivå hon beskrev i England, och eftersom flera av familjerna i romanerna är ganska rörliga och reser till London och Bath och andra platser — så skulle människorna i de olika sammanhangen, alltså de olika romanerna, kunna springa på varandra någonstans, lära känna varandra och kanske till och med bli vänner.

En komplikation för alla som försöker skriva en fortsättning på en Jane Austen-roman är förstås att det mest intressanta redan har hänt. I ett hav av människor med många egenheter, bisarra vanor och orealistiska förväntningar har två av de vettigaste fått syn på varandra, upptäckt att de verkligen såg rätt och liksom andats ut: ”Äntligen någon som jag vill vara med!” Det finns vettiga vänner och syskon i flera av berättelserna (Jane Bennet, Mrs. Weston, William Price, Charlotte Lucas, Eleanor Tilney …), och det finns också människor som visar sig vara lite vettigare än de först verkar (Emmas Woodhouses svåger Mr. John Knightley), men i stort sett är det ju berättelsens huvudperson och den hon blir förälskad i som får bekräfta för varandra att inte allt här i världen är hur tokigt som helst, även om det kan verka så, för nu har de i alla fall varandra.

Det svåra blir att skriva något som kan engagera någon när den viktiga delen av berättelsen är avverkad, och Sybil Brinton har löst det genom att titta igenom berättelserna på jakt efter ogifta syskon och släktingar och tänka ut hur de skulle kunna sättas ihop i nya konstellationer. Det gör att Elizabeth och Fitzwilliam Darcy blir viktiga mest som stöd till ett, två, nej TRE kärlekspar i sin omgivning, tvärsöver berättelsernas gränser, och då gör det kanske inte så mycket om de själva är lite tråkiga?

Jo, det gör det.

Och eftersom Sybil Brinton låter återberättande partier och långa reflektioner bli en mycket större del av berättelsen än dialogen blir det lite långsamt och inte så spännande.

Hon experimenterar med idéer från originalböckerna — bland annat låter hon Lady Catherine de Bourgh skälla ut en ny person på ungefär samma sätt som hon skällde ut Elizabeth Bennet och ger teateruppsättningen på Mansfield Park ett slags kopia i en charadlek.

Men inga av dem hon gör till huvudpersoner blir riktigt personliga eller engagerande, tycker jag. Och en sak som är oväntad-på-ett-inte-så-övertygande sätt är att åtminstone tre viktiga personer i berättelsen verkar ha bytt personlighet helt eller till stor del mellan det som hände i originalromanerna och den här berättelsens start. Häromdagen klagade jag lite för en vän: nu har de blivit såhär, och det kommer aldrig att försvinna, så när jag läser romanerna igen (det gör jag med ojämna mellanrum) kommer de att vara annorlunda. Men jag har inte provat än, och det kanske inte är så farligt.

Läsa eller inte läsa?

Läsa! För att det är så intressant att se hur sex romaner som är mer än 200 år gamla har fortsatt att fånga människor inte bara som en upptäckt i vår tid utan också för hundra år sedan.

Old Friends and New Fancies är en sådan där bok som när rättigheterna blev fria 70 år efter författarinnans död kom ut i flera budgetutgåvor, de flesta av dem lite slarvigt gjorda tror jag. I min närmaste bokhandel gick det att beställa en efter lite detektivarbete. Men den finns också som gratis e-bok på Project Gutenberg och i en förfärlig LibriVox-inläsning på Youtube.