Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Överleva och lite till

Av Posted on Inga taggar 0

The Endless Steppe är en mycket, mycket speciell bok.

Det är lika förfärligt som fantastiskt att den finns överhuvudtaget.

Författaren och huvudpersonen, Esther Hautzig (född Rudomin), är ett av de många barn som tillsammans med sin mamma och pappa deporteras till Sibirien under en av Sovjetunionens stora omflyttningskampanjer. Hennes föräldrar har inte gjort något särskilt för att straffas på det viset – de råkar bara tillhöra en grupp som ledningen bestämmer ska flyttas, nämligen ”kapitalister”. Och snabbt ska det gå. Det är krig i Europa sedan två år, östra Polen är under Sovjetunionens kontroll, 1941 vet förstås ingen hur länge kriget kommer att fortsätta, och Esther är tio år.

En skolutgåva av boken.

Inget hade kunnat förbereda en välbeställd judisk klockmakarfamilj från Vilnius (vid den här tiden är Vilnius inte Litauens huvudstad utan heter Wilna och ligger alltså i Polen) på den två månader långa tågresan i boskapsvagnar eller på livet i Sibirien, där de vuxna till en början blir gruvarbetare och där livet bara blir något lite enklare och friare efter ett par år när familjen tillåts flytta till en sibirisk by.

Samtidigt fortsätter ju andra världskriget, och Esthers mamma inser sent omsider konsekvenserna av ett snabbt och desperat beslut. När familjen skulle föras bort dök hennes bror upp, och för att rädda honom ljög Esthers mamma och sa att han inte hörde till familjen. Det hon räddade honom till blev, förstår hon, något mycket värre.

För några år sedan var jag på Ockupationsmuseet i Riga och råkade höra delar av en guidad tur där. Guiden berättade om hur mammor, barn och åldringar från Lettland lämpades av mitt ute i ödemarken i Sibirien och fick gräva och bygga sig ett slags backstugor där – att bygga hela hus var inte att tänka på. En extra backstuga användes som förvaringsrum för alla de människor som dog under vintern och inte kunde begravas medan marken var frusen.

Den berättelse som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma är den om mamman som råkade skada sig och blödde ur ett sår på handen. Hon insåg snabbt att näring gick förlorad på det viset och lät ett av sina barn slicka i sig blodet. Efter det stack hon sig regelbundet i fingrarna och lät sina barn suga på dem för att de skulle få i sig åtminstone något.

Esther Hautzig. Bild lånad från The James C. Kirkpatrick Library, University of Central Missouri, http://guides.library.ucmo.edu/hautzige

Just det händer inte i Esther Hautzigs skildring, men hon gör verkligen den ändlösa stäppen verklig för sina läsare och berättar bland annat om sommarhettan, om den ständiga bristen på mat och om hur livsfarligt det kan vara att gå ut på bygatan ensam en vanlig vinterdag. Mörkret och kylan gör att vem som helst kan gå vilse på bara någon minut, frysa ihjäl och bli hittad först långt fram på våren. Det gäller att alltid gå tillsammans. Men stäppen drar också Esther till sig – trots dess brutala ogästvänlighet inser hon, när familjen till slut blir fri att ge sig av, att hon har haft sitt hem där och att hon alltid kommer att höra till den.

En ganska ny utgåva av boken.

Att jag har läst The Endless Steppe beror på att en agent gav mig den på Frankfurts bokmässa för ganska många år sedan. Kanske hade den just kommit i en nyutgåva på engelska då, för det gör den ibland – den räknas som en klassiker, och jag har till och med sett läsarrecensioner där det står att den är ”bättre än Anne Franks dagbok”, hur man nu kan jämföra sådant. Jag läste många självbiografiska historiska böcker och historiska romaner under en period och hoppades att jag skulle hitta sådana som vi kunde ge ut på förlaget där jag arbetade. Det tydligaste resultatet av det arbetet blev Gudrun Pausewangs dokumentärnovellsamling Jag var där, och den finns faktiskt fortfarande att få tag på – En bok för alla gav ut den i en ny utgåva för ett par år sedan.

The Endless Steppe kunde vi inte ge ut. När Esther Hautzig sammanfattar sina fem år i Sibirien och försöker förstå varför hon överlevde när så många andra dog blir hennes slutsats, så som jag tolkade den, att det gällde att satsa på sin egen överlevnad i varje ögonblick och inte låta sig påverkas av andras behov, av vänskaper eller av något slags medmänsklighet. Naturligtvis hade hon rätt att tolka och berätta som hon vill – det var ju hon som hade varit med om alltihop. Det fanns så mycket mer i hennes berättelse, men det allra sista var inte ett budskap som jag ville se till att översätta och sprida.

Den hade faktiskt kommit ut på svenska två gånger tidigare, på 1970-talet och 1980-talet: en gång som Flicka i Sibirien och en gång som Stäpp-barn. Så den borde gå att beställa från bibliotekens magasin eller som fjärrlån!

En pytteliten detalj som verkligen fångade mig i den utgåva som jag fick, och som nog egentligen är anledningen till att jag skriver om boken här, var tryckortssidan, kolofonen, en sida som oftast är nummer fyra och som innehåller en massa formell information om boken: när och var den är tryckt, vilka som har varit inblandade i produktionen, rättigheter och sådant. Om en författare har skrivit fler böcker nämns de ofta där. När jag har letat har jag hittat en hel rad, bland annat A Gift for Mama och Remember Who You Are, men i ”min” utgåva fanns det bara en titel utöver hennes barndomsbiografi: Let’s Make Presents – One-Hundred Gifts for Less Than One Dollar. Jag undrar om inte den titeln säger mer om orsakerna till att hon överlevde än de slutsatser som hon själv drar.

Världens fulaste bok

Elizabeth Gaskell (bild lånad från Lancashire Life)

En bok som jag har läst gång på gång (och lyssnat på som ljudbok flera gånger också) är Elizabeth Gaskells North and South. Den ska absolut inte förväxlas med TV-serien om det nordamerikanska inbördeskriget — det här är en roman som är skriven ungefär samtidigt som Charles Dickens skrev Hard Times och som handlar om krocken mellan stillsamt lantliv (South) och konfliktfyllt och intensivt industristadsliv (North — bokens Milton brukar ses som Manchester eftersom det var där Elizabeth Gaskell bodde medan hon skrev boken).

Den boken ska jag berätta mer om en annan gång, det måste jag, men det jag tänkte berätta idag är att jag gjorde en otroligt dum miss när jag tänkte att jag måste läsa något mer av samma författare.

Jag skickade ett meddelande till en bokhandlare som jag känner och brukar handla av — och jag trodde dumt nog att Ruth skulle finnas i en massa pocketutgåvor i olika klassikerserier, som North and South, och att vilken utgåva som helst skulle fungera finfint.

Det som hände var att min bokhandlarbekant gick in i det stora Ingram-beställningssystemet som bokhandlare använder när de beställer från förlag utanför Sverige — helt bra — och att han klickade på den billigaste utgåvan där.

Den är gjord av en robot!

Massor av engelskspråkiga klassiker har ju författare som har varit döda i mer än 70 år, och då finns det ingen copyright på själva texten. Hos Project Gutenberg kan man ladda hem mer än 59 000 olika e-böcker helt gratis i flera olika format, och man kan läsa dem direkt i webbläsaren också. Det är en fantastisk tillgång, och flera gånger när jag har letat efter citat ur böcker har jag kunnat hitta dem på bara några minuter tack vare Project Gutenberg.

Men så finns det de krafter som försöker utnyttja sådana projekt för att tjäna snabba pengar.

Det jag fick var en print-on-demand-bok i ungefär A4-format, helt oredigerad, helt utan layout, med pytteliten grad på ett fult typsnitt och med rader som är så långa att jag ganska ofta halkar med ögonen och önskar att jag orkade läsa med linjal.

Baksidestexten är helt enkelt bokens första rader.

Fåglarna på framsidan är pixliga.

Logotypen verkar vara avhuggen på mitten.

Och rekordet: på något vis har roboten missat första bokstaven i författarens namn.

För mig blir det här ytterligare ett bevis för att iskall kommersialism kommer att få oss att tappa hoppet totalt.

För några år sedan blev robotböckerna ett stort problem — nämligen när robotförlagen sålde böcker som bara bestod av artiklar från Wikipedia. Bibliotekstjänst gjorde en lista med förlag som de filtrerade bort från sina system. Sveriges Radio uppmärksammade bibliotekens problem.

Nu kan jag ju inte precis klaga på innehållet i min superfula bok — bara på att det är svårläst och att alla sorters vindar får väldigt bra tag i de stora boksidorna. Det finns inget skäl att tro att det inte är Elizabeth Gaskells Ruth jag läser. Det är en berättelse om en mycket ung kvinna som har blivit alldeles ensam i världen och som lyckas hitta ett hem hos vänliga och omtänksamma människor precis i det ögonblick när hon tror att allt är förlorat. Den är dramatisk och kanske till och med melodramatisk, och händelseutvecklingen överraskar mig gång på gång på gång. Om jag jämför den med North and South måste jag medge att den inte alls är lika väl sammanhållen, och jag tycker nog att Margaret Hale känns som en mer sannolik hjältinna än Ruth. Den snabbväxande brittiska textilindustrin är närvarande — Ruth är anställd som en av många unga sömmerskor på ett stort damskrädderi där de anställda också bor tillsammans och kan arbeta hur mycket övertid som helst inför viktiga händelser, som en bal. I en annan av Elizabeth Gaskells romaner, Mary Barton, blir en ung kvinna nästan blind efter att ha suttit och arbetat med krävande sömnadsarbete utan tillräckligt med ljus.

Men det som blir extra ironiskt är att temat i romanen om Ruth verkar vara integritet. Och det är ju något som Jefferson Publication verkar sakna helt och hållet. Puh.

(Om du vill läsa den och inte vill läsa den som e-bok, så prova till exempel med den utgåva som Oxford University Press har gjort. Den är inte så mycket dyrare än min. Och köp den av en levande bokhandlare!)

En sångbok på tryckeriet

”En dag att fira” skrev jag på ämnesraden i ett meddelande till en uppdragsgivare och en formgivare i fredags. Och det var det, för då åkte den här boken iväg till tryckeriet! Jag fick redaktörsuppdraget i början av förra året och trodde först att det skulle vara klart före midsommar (alltså förra året), och sedan har det hänt en rad saker med materialet. Men nu!

Det här blev Gunlög Roséns sista sångboksprojekt — hon skrev sångtexterna och en del samtalsfrågor och lektips, Gustav Rosén har tonsatt och också skrivit en del sångtexter, Göran Lillieström har satt noterna, Linus Pettersson har illustrerat, och Ingrid Stenberg har kompletterat med fler samtalsfrågor och lektips. Maggan Brisell Axelsson har formgett boken, och Bulls i Halmstad trycker den så att den kan resa ut i världen ungefär när höstterminen börjar.

Hurra!

I Jane Austens värld: Chatsworth House

Chatsworth House, nära Bakewell och Chesterfield.

I februari i år skulle jag göra ett kort besök hos Susie, som jag lärde känna för kanske femton år sedan när hon hade startat ett barnboksförlag tillsammans med sin man Jon. Jag köpte rättigheterna till flera av hennes böcker och översatte dem åt ett förlag där jag själv arbetade då, och sedan dess har vi hållit kontakten och försökt ses när jag har varit i England.

Susies adress har hela tiden fascinerat mig — den låter så väldigt pittoresk. Nu när jag hälsade på henne insåg jag att adressen inte kan förmedla en tredjedel av stämningen i byn där hon bor. Och ganska snabbt insåg jag också att byn ligger mitt i Jane Austens värld!

In i Chatsworth-slottets trädgård (som var stängd den här dagen).

Det vi hade planerat att göra var att prata, så Susie bestämde snabbt att vi kunde prata i bilen, på vackra picknickplatser och på ett café som hon tycker om. Och så åkte vi till Chatsworth House.

Jane Austen bodde i Bakewell, Susies närmaste lilla stad, under en period, och det är inte osannolikt att Cavendish-släktens enorma anläggning Chatsworth House är det slott som inspirerade henne när hon skrev om Mr. Darcys hem Pemberley.

Och Chatsworth House är också det slott som ”spelar” Pemberley i en av filmatiseringarna av Pride and Prejudice, den som gjordes i början av 2000-talet av Joe Wright och som har Keira Knightley och Matthew Macfayden i huvudrollerna.

Minst sagt pampig entré.

För en svensk är det nästan omöjligt att förstå hur rik en familj som familjen Cavendish är, eller vad slottet och ägorna betyder för alla i familjen. De har ägt det och bott där sedan 1549!

Februariturister.

Den här februariveckan hade många brittiska barn mitterminslov, och vi var inte alls ensamma om att besöka Chatsworth House fastän det var en av de dagar när det inte var visning där. Man kan gå fina promenader runt slottet, och vi hittade en perfekt liten picknickplats.

Picknickpåse med stil.

Homity Pie och en lustig liten torr kaka med fruktfyllning (namnet har jag glömt) åt jag. Hade den vackra papperspåsen inte fått fettfläckar skulle jag absolut ha sparat den.

Susie sa att det var helt osannolikt att det var så torrt och varmt och vindstilla den dagen — dagarna före hade det varit typisk engelsk vinter med regn och blåst.

Vatten åt alla hundar.

En väldigt fin och jordnära gest vid slottsporten: familjen Cavendish har placerat en kran så att alla törstiga hundar som har åkt långt i bil eller gått en promenad kan få dricka direkt. Tydlig skylt finns också!

Stenvägg med årtusendens virvlar i.

Och så blev jag helt fascinerad av hur mycket rörelse det kan finnas i en ståtlig stenvägg. Strömmarna kastar sig fram och rusar in i virvlar ibland!

Tydligt februari — men en osannolikt vacker dag.

Jag kan inte så mycket om brittisk historia, och därför blev det nästan lite underligt att en person som jag råkar ha läst om också har påverkat Chatsworth House mycket: Deborah Mitford, den yngsta av systrarna Mitford, gifte sig med Andrew Cavendish som hade blivit Duke of Devonshire (den 11:e) när att hans storebror hade dött som stridspilot i Belgien, några år efter krigets slut. I och med att de båda tillsammans tog över Chatsworth House började en ny tid för slottet. Bland annat arbetade Deborah mycket med att ta emot besökare och med att utveckla gårdsbutiken (den ligger några kilometer bort och är helt magnifik — jag ska nog berätta om den en annan dag).

Men det finns otroligt mycket som är intressant i slottets historia innan dess — förstås. Bland annat fungerade själva slottsbyggnaden som flickskola under andra världskriget när många stora familjeägda byggnader togs i anspråk för det allmänna bästa. 300 flickor och deras lärare flyttade in och stannade i sex år, och de stora salarna användes som sovsalar. Det är bara ett exempel!

Var Jane Austen radikal eller superromantisk när hon föreställde sig att en ung kvinna från en ganska fattig och okänd familj skulle kunna gifta sig med ägaren till ett sådant här slott? Hela Pride and Prejudice är ju full av information som talar emot att det skulle kunna hända, inte minst allt som Lizzies mamma och tre av systrarna säger. Och ändå händer det till slut, och tvärtemot en mycket inflytelserik äldre släktings vilja. Inte undra på att många glömmer hur rolig, vardaglig, samtidskritisk och samhällskritisk berättelsen är och mest minns den som en vacker saga!

Proteststickning

Här kommer ett boktips från ett av min systerdotters och mina långa bokhandelsbesök i London! Att gå till bokhandeln är i stort sett vårt gemensamma nöje — eller i alla fall det enda som passar ihop med hennes vardagsbehov och samtidigt med mina enorma behov av att ta vara på tiden med henne och i en storstad som jag tycker är så spännande.

Proteststickning alltså!

Och naturligtvis kan man beställa boken i en vanlig bokhandel här i Sverige istället för att gynna monster-internet-handlarna som redan dominerar marknaden. Man frågar bara — de flesta småbokhandlare tycker att det är roligt med specialbeställningar.

Proteststickning är något som alla stickare kan ägna sig åt. När jag gick i gymnasiet framförde en av esteteleverna en monolog där en kvinna berättade om hur hennes man hade sprungit rakt på hennes stickor gång på gång på gång (är det någon annan som har hört den?), men annars är ju stickandet mycket fredligt, och proteststickandet är det också, i alla fall medan man stickar. Sedan kan det bli allt möjligt!

Det har en hel del gemensamt med gerillastickandet, men proteststickare har alltid ett protestbudskap att framföra, och de är inte nödvändigtvis anonyma.

Det här är nog det mest kända exemplet: de rosa mössorna, med fyrkantig överkant och ofta också med avsydda öron, som många, många människor i många länder stickade och tog på sig för att protestera mot sexistiska beteenden (mest USA:s presidents, i alla fall från början).

Egentligen behöver man nästan ingen beskrivning till dem, men jag förstår ju att de måste vara med i boken — berättelsen om dem är ju viktig!

Det som jag har lite svårt för både med gerillastickning och med den här typen av manifestationsstickning är att det går åt material till något som inte har någon praktisk funktion. Jordens och människans materiella resurser är så begränsade, och det är så många som inte har ens det nödvändigaste.

Men med det resonemanget skulle man ju avstå från nästan all konst också, och det menar jag såklart inte att man ska. Så …

De här vantarna fyller i alla fall vantfunktionen lika bra som andra slätstickade vantar. Och det finns ju mycket mönsterstickade, tvåfärgade också, om man vill ha varmare — till exempel Maria Lärkängs Gudrun-vantar som (det är mitt intryck i alla fall) har varit väldigt populära bland svenska stickare och som absolut skulle ha passat i boken.

Ordvitsande är oftast mycket tacksammare på engelska än på svenska, tycker jag, och konfodralet är kanske ett exempel på det. Det här är något som jag nog aldrig skulle lägga tolv timmar av mitt liv på (eller hur lång tid det nu skulle ta), men jag förstår såklart att det är en maffig känsla att gå ut och montera den på alldeles rätt ställe när den är klar.

Som ni ser står det inget författarnamn på boken. Är författarna anonyma för att kunna fortsätta arbeta som gerillastickare? Är det ett förlag som har kommit på att man kan slå mynt av en rörelse som inte håller på sin upphovsrätt än? Eller är det en kombination av de två?

Att kalla på världens uppmärksamhet och fästa den vid något som behöver ändras är i alla fall något av det mest angelägna man kan ägna sig åt, eller hur? Heja alla som försöker!

Kort, kort (och långt, långt)

Av Posted on Inga taggar 0
Körsbärsblomning i Kalmar på påskdagen.

För ett par veckor sedan kom en kollega in i arbetsrummet som jag delar med tre andra. Vi tittade ut på körsbärsträden och såg blommor lite här och där på tre av dem men inte på det fjärde.

Bara några dagar senare var de helt översållade.

Möbler som ska bort och blommor som man gärna hade velat behålla lite längre. Foto: Anders Angel

Den dag när vi avslutade inför påsklovet tog en av mina arbetsrumskamrater, Anders, den här bilden — våra kolleger på grundskolan intill skulle byta ut en massa möbler.

Sedan var jag borta en vecka, fotograferade ett körsbärsträd i Kalmar på påskdagen, och kom tillbaka till i stort sett överblommade träd utanför arbetsrumsfönstret och en i stort sett överblommad magnolia vid hörnet av lägenhetshuset där jag bor. Den blomningen missade jag helt och hållet i år.

I år har jag nog tänkt lite mer än tidigare på de blommande träden. Det har inte bara med ålderspanik att göra (hoppas jag) — i februari köpte jag Fiona Staffords bok The Long, Long Life of Trees. Eftersom det är en bok som passar att läsa i små, små bitar — åtminstone passar det mig att läsa den så — hade jag kommit in i körsbärsträdskapitlet just när jag kom hem till det skära blombladsregnet.

Fiona Stafford är en av de brittiska professorer vars minibiografi får det att låta som om man kan hinna med allt akademiskt i världen och mycket mer och tusen specialintressen och samtidigt skriva böcker som ligger i högar vid bokhandelns ingång, men när hon berättar om körsbärsträden är det bland annat förgängligheten hon uppehåller sig vid. Hur snabbt tiden går och hur snabbt allt tar slut, alltså. Hon berättar om hur körsbärsblommen firas i Japan (såklart) och också om hur USA:s huvudstad har tagit till sig delar av den vanan och nästan stannar upp när det är dags för picknick under ett lågt rosa himlavalv. Träden där är en donation från Japan, och den första leveransen blev misslyckad, men den andra tog sig. Någon borde bjuda henne till Kungsträdgården i Stockholm så att hon får uppleva hur lyckliga nordbor blir när det blommar!

Såhär viktiga — bland annat — är körsbärsblommorna i Japan: de har en egen sång som alla kan. Sakura, sakura

Körsbärsträden hör inte till de träd som har gett boken jag läser dess titel, tror jag. Poängen med dem när människor planterar dem, njuter av dem och pratar om dem är inte att de blir hur gamla som helst utan att de både finns från år till år och påminner oss om hur obeständigt livet är. Vad poängen med dem är i ett större perspektiv kommer vi kanske aldrig att kunna kartlägga helt och hållet — och det gäller ju att se också det som en poäng.

Men det första kapitlet i boken handlar om idegranar. Ett av de träd som hon berättar om där finns också med i Judi Denchs BBC-serie:

Vilka perspektiv eller hur?

Och det som fanns i söndags är antagligen borta nu …