Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Boktips

Bakewell finns på riktigt

Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!

England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!

Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.

Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!

En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.

De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.

Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.

En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.

Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.

Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.

När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.

Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!

Boken som alla borde läsa

Av Posted on Inga taggar 0

Här är en bokrecension som jag skrev till det nya numret av tidskriften som jag är redaktör för. Eftersom jag tycker att boken är så oerhört viktig vore det dumt att inte lägga ut den här på bloggen också.

***

Thord Eriksson

Dom som stod kvar

Natur och Kultur

Väntar inte

Ett tidningsomslag från 1980-talet kommer jag aldrig att glömma. Det var ett samhällsmagasin som granskade den så kallade baltutlämningen 1945–1946. Jag hade nog hört om den innan dess, men genom bilden på omslaget förstod jag vilken skada den hade gjort många människor.

Kommer nästnästa generation att granska Sveriges migrationspolitik under 2010-talet på samma sätt? Eller har nyhetstempot skruvats upp så till den grad att det mesta som händer nu kommer att vara helt ointressant då?

Thord Eriksson väntar inte. Mitt i massutvisningarna av unga män som kom till Sverige som minderåriga, mitt i deras jämnåriga landsmäns flykt från Sverige till Frankrike, skriver han en bok som jag hoppas att alla svensktalande jag känner läser.

Han har intervjuat många asylsökande unga afghaner, och han har intervjuat de svenskar som de har mött: par och ensamstående som har blivit deras svenska familjer, tjänstemän, jurister. Han har också letat upp den unge man vars kristna tro och församlingsengagemang har gjort att otaliga andras har underkänts och den unga socionom vars snabba bedömningar under några intensiva dagar i Malmö har fått oöverskådliga konsekvenser.

Dom som stod kvar är full av människor. Jag önskar att de inte hade haft anledning att säga det de säger och att boken aldrig hade behövt skrivas, men nu när den finns: läs den, tala om den och sprid den.

Begagnade böcker

Av Posted on Inga taggar 0

Två antikvariat hann jag — tack vare sällskap som visste var de låg — med när jag var i Washington över jul och nyår.

Det ena var ett koncept som jag önskar skulle ta sig in i svenska stadsmiljöer också, och kanske gallerior: ett pop-up-antikvariat!

Carpe Librum (Grip boken!) heter det, och jag förstod inte riktigt hur det fungerar, för det är inte vinstdrivande. Kanske någon stor fastighetsägare använder konceptet för att fylla tomma lokaler i några månader så att de inte ska se övergivna ut?

Alla böcker kostade högst 6 dollar styck. Jag tycker att det är ganska sympatiskt att det inte var 50 cent — visserligen är det roligt att kunna köpa en hög på en del loppmarknadsbutiker här i Sverige, men extremt låga priser signalerar ju ett extremt lågt värde. Och det är inte sant!

DVD-filmer fanns också. Jag undrar om de kanske, kanske är på väg att komma tillbaka lite grann? Om det ändå lockar att äga de bästa av favoriterna?

Själv hade jag tänkt hitta några klassiker, kanske något av Charles Dickens eller Elizabeth Gaskell (visste ni att han var hennes uppdragsgivare?) eller så. Det gjorde jag inte, men två andra böcker köpte jag.

Här är den ena, och den läste jag ut nästan direkt. Nu har Jennie (som också älskar Mozartmusik — vi har spelat en del tillsammans) fått den. Jag ska berätta lite om den någon gång snart.

Böckerna var sorterade efter ämne och författarnamn, och medan vi var i butiken blev en tonårspojke upplärd (och lite uppläxad) av en ung kvinna som verkade vara chef. Jag tyckte lite synd om honom, men det var också uppfriskande att höra att de var noggranna med sina lådor med begagnade böcker. Att boken går att hitta gör ju att någon som letar efter den kan köpa den.

En bok hör inte till de saker som automatiskt tappar det mesta av sitt värde bara för att de har blivit använda. Eller hur?

Snart kommer Luna till Sverige

Av Posted on Inga taggar 0
Omslaget till musiksagan.

En ganska lång översättningsprocess är inne på sina sista steg — i mars kommer den slovenske kompositören Blaz Pucihars (ursäkta, jag hittar inte specialtecknet ovanför hans z här i WordPress) musiksaga om Luna ut på svenska! Lite grann har jag berättat tidigare, men nu är vi nästan klara!

Det var tack vare min kammarmusikkollega Annette som jag hörde talas om honom och hörde hans musik första gången — vi skulle göra ett program med enbart musik av kvinnor, som vi brukade, men Annette hade hittat hans flöjtsonatin och ville absolut spela andra satsen ur den. Lyssna!

Den gången använde vi inte vårt vanliga programnamn, Feminissimo, utan kallade istället konserten ”Åtta kvinnor och en sloven” (eller om det nu var sju). Det blev bra det också! Och sedan letade jag efter mer musik att lyssna på och hittade bland annat sagan om Luna, skriven för berättare, flöjtist (eller flöjtister) och pianist.

Här kan man höra lite av den engelskspråkiga versionen:

Och här kan man höra några små snuttar och se några av bokens illustrationer:

Min musikhögskoleklasskamrat Anna förmedlade kontakten med mig när Blaz letade efter en svensk översättare. Jag är inte alls någon rimmare, så det var en utmaning för mig att varje kapitel avslutas med en vers, men Anna och ett par andra vänner har läst igenom allt, och nu har jag fått läsa korrektur också.

Blaz och Ana, hans fru som är en stor orsak till att han har blivit en sådan flöjtkompositör och skriver så mycket undervisningsmusik, kommer till Sverige för att vara med på en flöjtkonferens dn 21–22 mars — Föreningen Svensk Flöjt arrangerar Pedagoghelg på kulturskolan i Halmstad — och då presenteras också boken. Det ska bli så roligt att se och höra Luna resa ut i Sverige. Hoppas att många barn och vuxna får höra sagan om henne och den fantastiska musiken, så full av kreativitet och energi!

Okonventionella sätt att rädda världen

Av Posted on Inga taggar 0

Den här boken, Teach Your Granny to Text & Other Ways to Change the World, visade en agent för mig på en bokmässa när den var ny. Det var som en uppenbarelse: det fanns ett förlag till som arbetade med crowd-sourcing för att inspirera människor (och låta människor inspirera varandra) till att göra vår gemensamma framtid bättre!

Den bygger på nästan 4 000 barns svar på frågor om vårt ansvar för världen. Här är ett uppslag om att försöka undvika att köpa nya saker.

Och ett om att ställa en viktig fråga om och om igen: Varför?

Såhär mycket formgivning har jag aldrig haft råd med när jag har arbetat med böcker. Varje uppslag är en ny upplevelse, och varje uppslag är formgivet helt och hållet med utgångspunkt i barnens råd och förslag och idéer som är samlade i olika teman.

Det mesta är — och det här är naturligtvis en av de stora poängerna — råd som många vuxna skulle behöva ta till sig. Nu är boken ungefär tio år gammal, och man kunde ha hoppats att det skulle ha hänt mycket mer, men kanske har vi börjat få mindre skräppost? Vi är väl ganska många som har ”Reklam — nej tack”-skyltar på våra brevlådor och dörrar?

Lek! Och så en bild av högt gräs. Utan det här uppslaget skulle det ha varit en helt annan bok, eller hur? (Och jag hoppas att det kommer att fortsätta finnas platser i världen där man kan se högt gräs utan att det första man tänker är fästingar.)

Utan det här uppslaget, om vänliga ord på teckenspråk, hade det förstås också varit en helt annan bok.

Här förstår ni att den vinner mitt hjärta om den inte redan har gjort det.

Och så måste jag erkänna att jag aldrig har läst precis hela boken — jag har ägt den tre gånger, men alla gångerna har jag fått så bråttom att skicka iväg den till ett barn som jag känner (tre olika barn alltså). Jag får väl be att få låna tillbaka den någon gång.

Organisationen som gjorde boken, We Are What We Do — finns den fortfarande? Är det någon som vet?

Såhär presenteras den på Arts Council i Storbritannien (men med en webbplatslänk som inte fungerar):

We Are What We Do is a global movement that believes it’s not just politicians, institutions and big businesses that can change the world – ordinary people can do it too. There are loads of small things we can all do everyday. We call them Actions. Little things like turning off the tap when you’re brushing your teeth, taking your own bag to the supermarket or teaching your granny to text. They might seem small and insignificant on their own, but their effect can be massive. If we all do them regularly, we can have a huge impact on many of the environmental and social problems we are facing.

Det här med ”teaching your granny to text” är det jag är mest skeptisk mot — och det kan ju verka knasigt att jag skriver om en bok som heter så då … Men jag tycker att det finns så många exempel på hur elektroniska lösningar som ska spara till exempel el och papper och transporter resulterar i behov av mer och mer elektronik (till exempel nyare telefoner hela tiden), och vad är då vinsten jämfört med de vykort som jag antar att den här fiktiva farmor eller mormor hade som kommunikationsfavorit tidigare? (Det kan också vara så att det är en helt social insats att lära ut det här med att skriva meddelanden på telefonen och att det verkligen var angeläget att lära ut det för tio år sedan. Är det någon som minns?)

Här är en film som gjordes samtidigt som boken:

Adlibris upptäckte jag att boken var en av fyra som We Are What We Do gav ut när det begav sig, och att rörelsen började som ett innerstadsprojekt bland barn i London. Nu skulle jag verkligen vilja veta mer om alltihop.

Den verkar vara slutsåld, och jag önskar att jag hade skrivit om den medan den fortfarande fanns i tryck, men fråga om ditt bibliotek kan beställa hem den! Här finns vad som skulle kunna vara en annan utgåva av samma material med en annan titel, och här finns den amerikanska utgåvan av en av de andra böckerna som e-bok.

Trådar bakåt

Celia B Dackenberg har gjort en ny bok! Det är en stor nyhet i stickarnas Sverige. Och nu har jag läst den!

Sagornas stickbok som kom för några år sedan blev ju mycket populär, för att inte säga älskad, och i förordet till den här boken berättar Celia B Dackenberg att hon har tagit fram och omarbetat en del material från sin första bok med barnplagg eftersom den är slutsåld sedan länge och fortfarande efterfrågad.

Celia B Dackenberg. Foto: Göran Segeholm, Norstedts

Celia Dackenberg har varit chefredaktör för tidningen Hemslöjd och visat stickade plagg på utställningar som har rest runt i Sverige. Hon är utbildad på Konstfack men också på sätt och vis av sin mamma som sydde och stickade alla familjens barnkläder, mest för att det ingick i mammauppgifterna på den tiden.

Lånat, sparat, ärvt & nytt gör nog inte anspråk på att vara någon heltäckande svensk stickningshistoria, men den innehåller mycket hantverkshistoria och textilhistoria. Dels har Celia Dackenberg tagit fram stickade plagg ur museers samlingar, och dels har hon letat bland äldre stickbeskrivningar, bland annat i boken Vi syr, vi stickar, vi virkar, som Aktiv Hushållning gav ut 1946 och som blev enormt spridd i Sverige under 1940- och 1950-talen.

Resultatet är en bok full av beskrivningar till barnplagg — och en bok full av vackra bilder och berättelser om människor, samhälle, lösningar, årstider, arbetsuppgifter, material, omtanke och flit.

Klassisk handarbetsbok från 1946.

Den här koftan kommer därifrån. Eller: den finns med där. Jag har haft med den i ett par av mina böcker och kallat den Röda korset-koftan, för den beskrivning jag hade var en kopia av den som spreds i Röda korsets babypaketsgrupper på 1980-talet utan notering om någon upphovsperson. Celia Dackenberg verkar inte heller ha hittat några spår men skriver att den är mer praktisk än 1930-talsmodellerna. Hon har modifierat den lite grann för att få halsringningen och ärmöppningen att stämma bättre med dess övriga mått, och så har hon gjort sin version av den variant där man stickar med två färger — jag har sett liknande flera gånger tidigare.

Det genialiska med den här koftan är att den utnyttjar det faktum att rätstickning är enormt töjbar i höjdled och att man formar den med förkortade varv. Den är stickad helt på vertikalen, och man börjar i den ena framkanten och slutar i den andra. Om det gick att hitta upphovspersonen borde hon eller han få något slags postumt pris! Och om stickning var som musik, så att upphovspersonen fick betalt per färdigstickad kofta, skulle arvingarna bli rika.

Ett annat plagg ur samma bok är vantarna med söm på handens utsida. De kallas för vantar på två stickor, och det är inte riktigt sant: den stora delen stickar man fram och tillbaka, men tummen stickar man på strumpstickor. Celia Dackenberg presenterar den som sitt första stickprojekt och som ett mycket lämpligt nybörjarprojekt. Tummen sparar man till sist, och vid det laget kan nog nybörjaren klara strumpstickorna, skriver hon. Barnets lilla tumme inte ska behöva skavas av någon söm. Men jag, som lärde mig att sticka vantar på två stickor med en beskrivning från en gammal Konsum-bok (jag har min mormors anteckningar kvar på en kopia, och hennes handritade linjal i papperskanten) och använde dem själv, måste säga att jag inte tycker att en tumsöm behöver vara så störande. Jag rekommenderar gärna två stickor hela vägen (och att man stickar tummen färdig så snart man är klar med tumkilen).

En av de allra finaste sakerna med den här vackra boken — ni som har läst Hemslöjd i många år känner säkert igen estetiken — är berättelserna om många av plaggen, och kanske har bandykoftan den finaste berättelsen av alla. Celia Dackenberg råkade se en bild av en lite udda kofta på en webbplats, blev nyfiken och letade upp dess ägare och hans livshistoria. Han kallades Sleven och var en enormt känd idrottspersonlighet för ungefär hundra år sedan — en bandymålvakt som tillverkade egna bollar, uppfann egna träningsmetoder och alltid hade samma kofta och byxor på sig (under hela sin karriär använde han bara tre olika par skridskor). Koftan var en omsydd tröja. Celia Dackenberg har gjort ett slags barnversion av den.

Hennes egna versioner av klassiska modeller, som den tvåfärgade fiskartröjan, finns också med. Vissa av dem har hon byggt om dem lite eller lagt till nya detaljer.

Museibilder dyker upp här och var. De här är starten på ett kapitel om strumpor, och de strumpor som man sedan får chansen att sticka är alldeles vanliga fast med en lite vidare vaddel — de superlagade lapptäcksstrumporna donerades till en museisamling med villkoret att givaren fick vara anonym.

Koftor (den här är också hämtad ur Vi syr, vi stickar, vi virkar och lite modifierad), tröjor, strumpor och vantar utgör det mesta av boken. Några tunikor eller klänningar finns också — en av dem kallas kolt och har hamnat på bokens omslag. Storlekarna sträcker sig från spädbarn (några av koftorna) och upp till tolv år.

En modell som jag har sett stickare efterlysa är mameluckerna som finns i två modeller. Jag tycker att det är så fascinerande att människor vill sticka dem och ha dem på sig, men Maja Karlssons stora succé med en mameluckmodell (Mamelucker 2.0) för ett par år sedan fick mig att förstå att det är så. Nu finns det alltså beskrivning i skolbarnsstorlek också. De är i stort sett helt slätstickade, och jag skulle gissa att man kan härma Majas idé med resårstickade partier men låna garnval, maskantal och allt annat från boken.

Är det något jag saknar i den här boken? Ja, några saker.

Dels reagerar jag på att det inte finns en enda levande fotomodell i boken. Jag förstår att det är ett estetiskt val, och det är en mycket vacker bok, men jag skulle vilja se hur kläderna sitter. Dessutom är barn i stickade kläder ofta enormt fina att titta på.

Dels skulle jag gärna ha velat se mössor, hjälmar eller hättor som matchar åtminstone de minsta koftorna. För alla hjälpstickares skull — det är ju extra roligt att skicka iväg paketen när innehållet är extra fint.

Och dels tyckte jag efter ett tag att det blev väl mycket av att sticka tygbitar som sedan ska sys ihop till plagg. Celia Dackenberg skriver här och där om hur fantastisk stickningen är därför att man kan forma den, och det är ju en stor poäng att man faktiskt inte behöver tänka ut allt som platta bitar där bara kanterna formas. Lite grann av det kan man se i Röda korset-koftan och också i kjoldelen på en klänning där hon arbetar med förkortade varv. Jag skulle gärna ha tagit del av fler riktigt smarta modeller — kanske delvis därför att jag tycker att det är svårt att sy ihop delar.

Jag undrade också om förlagets redaktör inte borde ha lagt mer tid på de berättande texterna. Det är roligt med vindlande tankegångar och associationer, och konceptet med långa presentationer av varje koncept eller modell ger verkligen mer än bara en korrekt beskrivning, men det skulle ha varit en ännu större glädje att läsa om texterna hade varit mer genomarbetade.

Mest är Lånat, sparat, ärvt & nytt ändå en så väldigt vacker bok och en så väldigt vacker hyllning till textilkunnandet i tidigare generationer. Det ska bli spännande att spana efter de olika modellerna i verkligheten framöver, när Celia Dackenbergs läsare har hunnit välja, sticka, montera, fästa trådar och leverera till levande barn runtom i Sverige!