I ett par olika miljöinriktade grupper på Facebook har jag sett tips om Våran lilla bondgård (Biggest Little Farm) som finns på SVT Play nu.
I söndags letade jag upp den och började titta, och nu förstår jag något av vad alla verkar vara så fascinerade av.
Se den!
Först tyckte jag att den var mer än lovligt Youtuber-aktig och undrade hur paret och alla deras medarbetare har kunnat samla sig till praktiskt arbete när det ska kommenteras och funderas på kameravinklar hela tiden — särskilt som nya motgångar ramlar i högar över dem. Kan man göra en dokumentär om sig själv överhuvudtaget, eller blir den en helt annan verklighet än den som skulle ha uppstått utan dokumentärambitionen? (Jag brukar tycka att alla dokumentärer där människor är med är svåra att se just därför att varenda scen kan vara iscensatt och inte alls dokumentär, och det här blir lite extremt eftersom den är ”hemgjord”.)
Men det som de lyckas förmedla är så otroligt mycket större än det problemet. Alla möjliga följder av människans rovdrift på jorden blir så uppenbara, och de små stegen i riktning mot ett mer naturligt sätt att odla och leva får sådana oförutsägbara konsekvenser eftersom ordningen från början var rubbad. Att vi får se det så konkret är något att vara mycket tacksam för.
Och vi som inte har möjlighet att köpa oss en gård?
Vi får väl göra det vi kan. Kanske genom att medvetet stötta andra människor som tar viktiga initiativ — handla på REKO-ring och fråga efter och handla små, ekologiska märkens varor i våra närmaste matbutiker istället för att välja de billigaste eller kedjans egna, till exempel.
Ett tips för alla stickare som har Facebook är gruppen Garnförmedlingen — svensk fiber från svenska djur spunnet i Sverige. Där visar småskaliga svenska garnproducenter sitt garn så att man kan beställa det direkt från dem. Och i en vanlig garnbutik kan man alltid fråga efter Järbos nya satsning Svensk ull.
Men först: ta dig tid att se filmen!