Nu annonseras och presenteras och recenseras den brittiska författaren Sally Rooneys nya roman nästan överallt där storsäljarböcker säljs, och jag kommer att tänka på att jag aldrig skrev om Normal people när jag läste den fastän jag hade tänkt göra det.
Det var en vän som berättade om TV-serien när den just hade dykt upp på SVT Play och som sa att den var så speciell, att det inte gick att låta bli att engagera sig i de båda huvudpersonerna fastän de hade så svårt att nå fram till varandra.
Jag såg den och fastnade nog för delvis andra saker — jag tyckte att skolscenerna (med vad man väl måste beskriva som mobbning) var så enormt obehagliga och att familjesituationerna verkade så stiliserade och orealistiska.
Kanske förstår man bättre om man också läser boken?
Det gjorde inte jag — jag förstod inte bättre, alltså, fastän jag köpte boken och läste den. Däremot blev jag så förvånad att den manlige huvudpersonen som är tafatt och inkonsekvent och rädd men oftast framstår som så sympatisk i TV-serien nästan är en annan person i romanen.
Så många skrev om Sally Rooneys fantastiska stilsäkerhet, och jag ville verkligen förstå vad som var så fantastiskt, så jag köpte hennes första roman också. Den är svårare att engagera sig i, och om den inte blir TV-serie tror jag att det kan vara lika bra.
MEN!
Det finns en scen som gör att jag ändå är helt tagen av alltihop.
Nu har jag letat på Youtube en stund, och hittat en gammal länk som jag skickade till en vän, och klippet som jag ville visa är borttaget …
… men det är när Connell är trött och förtvivlad och avtrubbad på samma gång en bit in i en depression som han har fått och Marianne är långt borta i Stockholm som utbytesstudent. Deras videosamtal fungerar sådär när de väl talas vid, och Connell måste sova för det är nästan det enda han orkar. Då säger Marianne till honom att ta med datorn till sängen, och han ställer den med kameran riktad mot kudden och lägger sig och somnar, och Marianne som måste arbeta med någon uppsats håller honom sällskap hela natten, alldeles tyst. Det är så otroligt sorgligt och vackert och antagligen helt fulländat skildrat i all sin enkelhet och värt hur mycket som helst.