Igår fick jag se en udda nyhet mitt i allt om det amerikanska presidentvalet och pandemin: Mary Frances Heaton har fått en minnesplakett i Wakefield i England.
Mary Frances Heaton föddes Doncaster i England i början av 1800-talet. Hennes familj var ganska förmögen, men när hon var elva år tog pengarna slut. Hon blev snabbt tvungen att försörja sig själv, och hon gjorde det som pianolärarinna. Först arbetade hon i London, så kom hon hem för att vårda sin pappa som var döende, och så fortsatte hon med att ge pianolektioner i Doncaster.
Hon var drygt 30 år när en prästdotter blev hennes elev. Två lektioner i veckan skulle det vara.
Men i samband med en gudstjänst anklagade hon prästen för att inte ha betalat för lektionerna.
Det skulle hon inte ha gjort. Resultatet blev inte att hon fick ut sin lön utan att hon blev inspärrad på ett mentalsjukhus, West Riding Lunatic Asylum i Wakefield — och där blev hon kvar tills hon blev förflyttad till ett annat sinnessjukhus, i Sheffield, och dog drygt 40 år senare.
Vårdpersonalen utsatte henne för en rad behandlingar som nog bara kan klassas som tortyr, bland annat elchocker i underlivet.
De första åren protesterade hon, och ett rymningsförsök är dokumenterat, men efter sju år var det som om hon bytte sinnesstämning, och resten av sitt liv protesterade hon på ett alldeles eget sätt: genom att brodera.
Samplers kallas på engelska det som vi nog skulle kalla märkdukar här, men det används också om broderier med olika komponenter. Så samplers kallas Mary Frances Heatons broderier, som är fulla av budskap, en del av dem svåra att förstå såhär långt efteråt.
Det finns inte så många kvar, för hon gav bort nästan alla, och alla mottagare förstod nog inte deras värde … men här är ett broderat brev till drottning Victoria.
Blev Mary Frances Heaton en person som protesterade mot allt därför att hennes första protest inte fick höras? Eller vad var det som hände? Trodde hon att hennes brev skulle få någon effekt, eller broderade hon bara ändå?
”Treason against the state” broderade hon här — och så tätt, tätt ett långt brev med en dramatisk inledning.
Var hon psykiskt sjuk redan när hon ropade ut sina anklagelser mot pianoelevens pappa? Eller var det de brutala behandlingsmetoderna som gjorde henne sjuk? Eller var det här knasiga sättet att kommunicera hennes enda möjlighet att göra något överhuvudtaget och hålla sig någorlunda frisk — som en täckmantel?
Här är en film med flera korta föreläsningar som jag började titta på igår och som jag absolut ska se till slut någon av de närmaste dagarna:
Nästan som om det vore mer än ett sammanträffande fick jag just tillbaka den här fantastiska boken av Claire Hunter från min väninna Maria som hade lånat den:
I den finns bland mycket annat berättelsen om en annan brodös på ett annat sinnessjukhus, Agnes Richter. Hon broderade en patientuniformsjacka full, full, full med sitt budskap till världen. Elizabeth Parker och Lorina Bulwer använde samma uttrycksmedel där de satt inspärrade. Måste berätta lite om dem också någon dag!