Precis vid den här tiden förra året var jag i Bakewell i England. Min väninna Susie bor i en liten by i närheten, och hon hade sagt i flera år att jag måste komma och hälsa på. Till slut blev det av!
England i februari låter väl inte som någon strålande idé, men den dag när jag var där var det knallblå himmel, solsken och nästan ingen vind. Vi åkte omkring i Susies bil och tittade och pratade och tittade och pratade. Och klev ur bilen ganska ofta för att ta en promenad eller äta lite!
Ett par platser från den dagens resa har jag visat förut (här och här), men här kommer några till.
Bakewell är nämligen i stort sett världsberömt. För en paj. Bakewell tart!
En Bakewell tart är en paj med smördegsskal (osötat), sylt i botten, en kräm med smör, socker, mald mandel och flagad mandel ovanpå sylten och, efter gräddning, glasyr. Om jag förstod det rätt kan man välja syltsort själv. Här är ett recept från BBC, men när man är i Bakewell kan man ju ta chansen och köpa sig en proffsbakad paj för att känna hur de verkligen ska smaka.
De ser inte sådär väldigt aptitliga ut, kanske, men i en korg i skylfönstret hade det ju varit opraktiskt med glasyren.
Har man en sådan berömd tradition, då måste den ju stå överst på menyn! Och ingå i luncherbjudandet också.
En sak till som Bakewell är känt för, och kanske borde vara mer känt för, är att Jane Austen kom hit och stannade ett tag. Rutland Arms Hotel bodde hon på då. En trappa upp och längst till vänster är hennes fönster. Det var år 1811, och hon arbetade med en revidering av manuset till Stolthet och fördom som hon hade skrivit mer än tio år tidigare. Chatsworth House, ett slott som ligger i närheten (och som jag har berättat om tidigare), lär vara förebilden till Pemberley i romanen, och när Lizzie och hennes släktingar bor på hotellet i Lambton är det i själva verket Bakewell Jane Austen beskriver.
Bakewells kyrka ligger uppe på en kulle. Gravstenarna stod nog lite ordentligare i början av 1800-talet. Här klev jag omkring. Och här gick — med mer graciösa steg, skulle jag tro — Jane omkring lite drygt 200 år före mig.
Lustigt nog hade jag köpt den här boken i London precis innan jag tog tåget till Sheffield. Den ska jag berätta om någon annan gång.
När vi kom hem efter en lång utflyktsdag såg vi biofilmsversionen av Stolthet och fördom tillsammans med Susies familj. Jag har läst boken minst tio gånger och sett den filmen flera gånger också men faktiskt bara sett små snuttar av BBC-serien. Det var väldigt speciellt att se Peak District-miljöerna med 1800-talskänsla (så gott det nu hade gått att återskapa den) efter att ha upplevt dem i verkligheten.
Till lunch den dagen åt jag en annan paj med ett eget namn och en egen tradition: Homity pie. Den är också värd ett eget kapitel, minst!