Tomas Åberg, som bor i Hakkas och arbetar i Gällivare och Malmberget och som jag inte träffar särskilt ofta men vars vantbilder jag beundrar på Facebook ganska ofta, berättade om sin stickning och om den fantastiska norrbottniska vanttraditionen här på bloggen för snart två år sedan. Men det har hänt mycket sedan dess, så jag kunde inte låta bli att be om en ny intervju. Tack för allt som du berättar, Tomas, och för allt vackert du visar!
Tomas, hur många par vantar har du stickat nu?
Många! Det är lätt att tappa räkningen. Men det kan aldrig bli för många vantar.
Hur kom det sig att du började?
Tror att jag lärde mig sticka som sjuåring, uppmuntrad av en stickande omgivning — mamma, farmor, faster. Vantar är ett ”lagom” projekt. Jag har gått kurser för Erika Nordvall Falck som är etnolog och mästerstickare från Jokkmokk. Erika satte mig på spåret med lokala vantar här från Norrbotten.
Var hittar du inspirationen?
Mycket av inspirationen kommer från gamla vantar, från gamla foton, digitalt museum. Ber ofta att få fota folks vantar om jag ser något intressant mönster eller någon teknisk lösning. Många av vantmönstren från norr ”går att räkna ut” om man tittar på mönsterrapporter och räknar ut antal maskor. Sedan handlar det om att prova, prova, prova.
Vilken är den vackraste modellen du har stickat?
Det enkla är oftast det vackra. Älskar Skaite-vantarna med sina små rutor. Älskar Arjeplogsvantarna med sina bårder och blommor. Variationsrikedomen.
I vilka situationer stickar du bäst eller helst? Och ensam eller tillsammans med andra?
Det är svårt att välja. Tycker om att sticka ensam och i tystnad. Tänker att det är som öknens fäder och eremiter som flätade korgar och tvinnade rep: ett hantverk med upprepning som höll vakenheten och ändå gav utrymme för bönen. Jag tycker mycket om att sticka med andra. Att inspireras och inspirera. Att ta tillvara den gemensamma erfarenheten.
Vilka är dina favoritgarner?
Ull, alltid ull. Ett tunt, sextrådigt kamgarn, Siessá – oöverträffat i lyster, värme. Eller tretrådigt eller fyrtrådigt ullgarn. Mycket handlar om kombinationen garn och nålar. Traditionellt stickas vantarna här uppe i norr med betydligt tunnare stickor än rekommenderat, 2 eller 2,25 istället för 3,5 eller 4. Det ger täta, stadiga vantar.
Du visar vantar på sociala medier ibland och får mycket respons – vad betyder det för dig?
Delandet handlar för mig mycket om att väcka intresse för särskilda vantar eller en särskild tradition. Responsen är viktig och inspirerande.
Har du några formgivningsidéer på gång, eller satsar du helt på gamla modeller?
Det handlar om det senare, men egentligen handlar det mer om att förmedla en tradition mer än att kopiera. Något av den som stickar kommer alltid med i vanten. En annan bård, en ny kombination av givna mönster. Mönster handlar för mig om möten – människor har mötts, berörts och sett, tagit upp en bård, men på något sätt gjort den till sin egen.
Varför är det viktigt att bevara den norrbottniska vantstickningstraditionen?
Det finns en genialitet i de gamla mönstren och teknikerna. De är formsäkra och funktionella med lyhördhet för material, estetik och bruk. Man gav liksom aldrig avkall på det ena eller andra – allt från nystandet av garnet till den färdiga vanten.
Vilka vantar passar dig själv bäst?
Har en uppsättning på 4–5 par vantar som jag använder. Ett par att använda i snöskottning och ett annat när man går till kyrkan. Är väldigt förtjust i arjeplogsvantarna.
Vad blir det av de färdiga vantarna som du själv inte använder?
Det finns alltid kalla händer, som någon sa. En del vantar är beställningar, andra är presenter, julklappar. Jag fotograferar alla vantar och sparar bilderna tillsammans med anteckningar: vem som fick dem, vilket garn, vilka nålar, antal maskor, speciella lösningar …
***
Tack Tomas!
Men prova också att beställa hennes bok Marknadsvantar Mässofáhtsa i närmaste bokhandel eller på biblioteket! Den finns i tre utgåvor, alla tvåspråkiga: meänkieli och engelska, svenska och lulesamiska samt svenska och sydsamiska. Den finns också hos till exempel Stoorstålka.