Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Vackert och rörigt (och kramrekord)

”Den såg jag minst hundra gånger!” sa en väninna när jag frågade om hon hade sett 1990-talsfilmatiseringen av Louisa May Alcotts roman Unga kvinnor.

Hundra gånger var ju inte nödvändigtvis så mycket på 1990-talet om man gick i skolan då och hade investerat i sin favoritfilm på videokassett.

Jag såg den inte hundra gånger, högst två, men Susan Sarandons Marmee och Winona Ryders Jo gjorde bestående intryck. Häromåret upptäckte jag att det var Claire Danes som spelade Beth och Kirsten Dunst som spelade Amy som liten. Och Christian Bale som spelade Laurie. Vilken rollbesättning!

Mitt eget första intryck av Unga kvinnor var ett utdrag i en julantologi som jag läste när jag gick i lågstadiet. Där fanns recept på amerikansk julstubbe, en beskrivning av hur man skulle borra hål i ett vedträ, blanda sågspån med olika kemikalier och peta ner smetarna i hålen för att få en mångfärgad brasa, berättelsen om pappa Panov (tror jag), recept på marsipanbokstäver med mördegsskal … och så berättelsen om familjen Marchs julfirande utan pappa och utan pengar under det amerikanska inbördeskriget.

Nu har det alltså kommit ytterligare en filmatisering, en av Greta Gerwig som blev enormt uppmärksammad för Lady Bird för inte så länge sedan. Hon har tagit med sig sin Saorsie Ronan och gett henne en ny huvudroll som på nästan alla sätt är mycket olik Lady Bird, men de båda har det gemensamt att de är unga kvinnor som försöker hitta en egen väg in i vuxenlivet utan att nagga på sin integritet.

1990-talets Little Women kom snabbt att räknas som en julfilm, och den här nya kom också vid jul i Storbritannien och USA (i Sverige kommer den i januari). Huruvida någon av de ännu tidigare filmversionerna eller TV-serierna har hamnat i samma genre vet jag inte, men det ligger nära till hands att citera en annan julfilmsklassiker:

”It’s just that I know the old version so well!”

”Well, that’s why we’re making a new version!”

Storasyster Meg, lillasyster Amy, näst äldsta syster Jo och näst yngsta syster Beth. Bild lånad från IMDB.

Alldeles säkert vill Greta Gerwig på allvar tillföra något nytt när hon plockar upp romanen igen — den har kallats Nordamerikas första realistiska ungdomsroman, en tidig feministisk roman och mycket annat genom åren.

Men mitt intryck är att hon tar för givet att alla känner till berättelsen utan och innan, om inte från originalboken eller någon mer lättläst bearbetning så från just 1990-talsversionen. I en del detaljer har hon gått närmare originalberättelsen, men det stora nya är att hon har stuvat om handlingen helt och hållet. Hon börjar med Jo i New York, vuxen och på egen hand för första gången, och berättar allt som har hänt tidigare i återblickar. Det kräver mycket av vilken publik som helst eftersom nästan inget i hemmiljön eller skådespelarnas utseenden eller kläder förändras. (Undantagen är Amy som har kortare kjolar när hon är tretton och Jo som ett tag — och alla som känner till berättelsen vet precis varför — har kortklippt hår.) Det är rörigt. Och visst har berättelsen beskrivits som realistisk, men det blir lite överdrivet med alla trådar som kastas ut här och där och inte leder någon vart.

Saorsie Ronan som Jo March. Bild lånad från IMDB.

Det verkar också vara svårt för skådespelarna att göra något av sina roller när det avbrutet skuttas fram och tillbaka i tiden. Megs romans med läraren i grannhuset uppstår aldrig — den är plötsligt ett faktum, fastän hon nyss försökte etablera sig i societetslivet utan att det gick att förstå varför (vännen som drar henne med in i det presenteras inte). Amy har det kanske allra mest otacksamt, för när en tydligt vuxen skådespelerska ska gestalta en 13-åring framstår hon lätt som bisarr. Beth får aldrig någon riktig chans.

Så Greta Gerwigs Little Women blir Saorsie Ronans film helt och hållet, och scenerna när hon bygger sin roman uppe på vinden är kanske inte så trovärdiga, men de blir en behövlig kontrast mot alla mer traditionellt kostymfilmsvackra klänningsscener som blir ganska lika trots att årstider och miljöer skiftar. (Vilken press på en fattig familj att alla klänningar måste innehålla så enomt mycket tyg och kräver så enormt mycket underkjol!)

Saorsie Ronan ser absolut inte ut som någon tonåring i filmens tillbakablickar, men intensiv och impulsiv och målinriktad och rebellisk är hon, och hennes försök att klä sig som en man skulle ha kunnat bli en ny trend (kanske gjorde Louisa May Alcott det intrycket på sin samtid?). Vid några tillfällen låter Gerwig henne leverera små monologer om samhällets förväntningar på unga kvinnor, och jag tycker att de låter övertygande.

Något som inte alls lyckas är mötena med den fattige tyske professor Bhaer, som i den här iscensättningen har förvandlats till en ung fransman (!). Kombinationen av filmens hoppighet och något slags önskan att skapa större dramatik (ett stort och ordrikt gräl som låter mycket olikt Louisa May Alcott) gör deras relation helt obegriplig. Det har den i och för sig varit för generationer av unga läsare också, men de har (genom Jos brev hem) fått lite bättre chanser att misstänka att något är på gång.

Nej, det här är inte något lyckat manus, och med undantag för Saorsie Ronan är rollbesättningsarbetet också ett misslyckande. Men o vilka vackra miljöer. Och jag tror att årets rekord i både duokramar och gruppkramar är satt.

(Ni som brukar spana efter textilhantverk: Meg syr lite grann strax före julfirandet, och det ser inte ut att gå så bra. Senare låter hon sig övertalas att köpa tjugo meter siden till en klänning, men hon lyckas sälja tyget till sin rika väninna eftersom hennes man behöver en vinterrock. Det är i stort sett vad den här versionen har att erbjuda, och Jo stoppar inte professor Bhaers sockor, åtminstone inte så att man får se det. Men flera stickade sjalar syns, och de fina vantarna är ju med på en av affischerna!)