Som lapptäcksmönster

Vid millennieskiftet bodde jag i Washington, DC, i två terminer.

Det är en otroligt konstig stad. De flesta som arbetar i den bor inte i den. Men den har sina vackra platser!

Under de första månaderna gick jag genom Foggy Bottom-kvarteren till mitt arbete. Sedan gick min väg istället genom gamla villakvarter mellan Georgetown och den kulle där National Cathedral ligger. Och det finns så vackra hus! Små tegelhus och trähus som säkert kostar fyra förmögenheter nuförtiden men som en gång byggdes för att vanliga människor, familjer, behövde någonstans att bo i en växande stad.

(Det finns också en annan sort som är speciell för Washington — lägenhetshus med ståtliga lägenheter tänkta för politiker, ungefär som svensk jugendstil. Jag var i en sådan lägenhet en gång, för att hämta något hos en fotograf som jag hade anlitat, och blev helt paff när jag insåg att det inte fanns något kök! Politikern förväntades ju hursomhelst aldrig äta hemma …)

Många av husen och radhusen är verkligen pyttesmå. Just den här sorten har jag inte varit inne i, men jag känner en som bor i ett av dem. De får mig att tänka på pyssliga lapptäcken.

Förra sommaren var jag tillbaka i Washington — då hade det gått tolv år sedan senast. Det var en konstig upplevelse. Ännu fler butiker hade försvunnit från innerstan. Jag gick runt i flera dagar utan att hitta någonstans där jag kunde köpa vanliga svarta knappar, och till slut fick jag be om skjuts till ett butikskomplex i en av förorterna (det gick inte att ta sig dit med lokaltrafiken). Nästan alla boklådor var borta, och vi hamnade i en helt bisarr Amazon-bokhandel i Georgetown där skyltarna på hyllkanterna bland annat kungjorde vilken mening i en viss bok flest Kindle-läsare hade strukit under (för sådant kan ju Amazon hålla reda på hur lätt som helst).

Då kändes det ännu viktigare att titta på de pyttesmå husen och komma ihåg att det bor människor överallt i världens städer.

Och att utan människor skulle ingen stad i världen klara sig. Det är inte bara människor med stor makt som behövs i en stad, eller extremt snabba och smarta människor, eller människor som förfogar över väldigt mycket pengar — alla behöver varandra.

Jag skulle aldrig att ha råd att bo i ett av de här små husen, såklart, det har nog blivit en kraftig gentrifiering där också — men jag kan titta på dem och komma ihåg att det var människor som byggde vartenda ett en gång för länge sedan. Och att det är människor som bor i dem nu, människor som försöker få rören och uppvärmningen och fläktarna att fungera, människor som funderar på om de gamla fönstren måste bytas ut snart, människor som är tvungna att städa kylskåpet ibland, människor som rensar i duschens avlopp (blä). Donald Trump och hans gäng skulle nog må bra av att lära känna dem bättre.