Om det skulle föras någon form av statistik på den här bloggen så skulle det antagligen uppdagas att den absolut vanligaste starten på ett inlägg är ”Nu ska ni få se något fint!” — och då ska man veta att jag oftast håller mig i skinnet och försöker hitta på en annan inledning.
Men idag ska ni verkligen få se något fint!
Det började högst ordinärt när jag var på resa i England i februari. En av mitt livs vackraste resor hittills, men stickningen var verkligen precis som vanligt.
Jag hade bestämt mig för att sticka två kappöverdelar i ylle för att sedan be två syvänner att på varsitt håll förvandla dem till kappor med vävd yllenederdel och foder. Klänningen Ulla, som jag gjorde för ett par år sedan, fick mig nämligen att komma på alla möjliga kombinationer av sytt och stickat.
Min teori var att om man stickar det som kräver mycket anatomi, så att man slipper sy det, så kan man sedan sy det som bara är raka stycken, så att man slipper lägga tid på att sticka det. Och det resonemanget hade naturligtvis varit poänglöst om jag inte dessutom hade tyckt att kombinationen blir så charmig.
Såhär såg den ut när den var klar — en Två trådändars lilla kofta med den lilla skillnaden att efter ärmarna kommer direkt några varv resårstickning och sedan avmaskning.
Den här röda reste till Anna Sigrid Pettersson i Vallentuna. Hon är en mästarinna på textilt återbruk — en riktigt konsthantverkare. För ett tag sedan ställde hon upp på en intervju här på bloggen, och efter den stickade hon massor av Klänningen Ulla.
Hon kombinerade genast överdelen med några sparade knappar och en rutig yllekjol i kiltstil. Perfekt!
Anna Sigrid satsade på att vecka det rutiga ylletyget mot överdelen och sedan fodra hela kappan med riktigt fodertyg (det är inte använt tidigare, men Anna Sigrid hade det i sitt förråd). Halsringningen och handledskanterna fick ett mjukare foder.
Det här är en kappa till ett ganska litet barn — Anna Sigrid mätte och fick överdelen till 70–84 cl, och jag har inte mätt på riktigt själv, bara tänkt på en flicka som jag känner — så den fick en ganska kort nederdel också. Man kan tänka sig strumpbyxben och allväderskängor som sticker fram undertill eller hur?
Överdelen har tre knapphål, och Anna Sigrid gjorde inte fler på nederdelen — de tre och de pampiga knapparna är det hela. Vackert tycker jag.
Anna Sigrid är så nöjd med resultatet, och ni kan ju gissa om jag också är det. Ser mycket fram emot att ta med den på fotografering nästa helg och låta en pappa eller mamma klä på någon liten som gillar rött.
Tack Anna Sigrid!
Och tack Susie som bjöd mig på ett par alldeles osannolika dagar i Peak District!
Tro det eller ej, men det är jag som står där på klippan. Min fantastiska väninna Susie och jag skulle egentligen bara ses och hinna prata ordentligt, men hon kom på att vi kunde åka runt och prata i hennes bil och på vackra platser, och det gjorde vi. Och så satt jag i hennes familjs stora soffa och la upp röda maskor. Vilken början va?