Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Läs igen

Tack vare Anders, som var min kollega under tre terminer och fram till i somras, och tack vare hans storasyster som hittar övergivna böcker i second hand-butiker, läste jag under hösten en bok som jag minns mycket tydligt från när den först dök upp.

Det är Johan Tells bok 100 sätt att rädda världen, som kom ut 2007. Först var den en en påkostad coffee table book med klotrygg, tryckt på exklusivt papper, och lite senare kom den i en pocketutgåva med färgbilderna kvar. Den har också översatts till finska, danska och engelska.

Man kunde ha hoppats att en tolv år gammal bok om miljöfrågor skulle vara helt inaktuell på det viset att vi skulle ha kommit tillrätta med alla problemen eftersom vi redan för tolv år sedan visste att de fanns och också vad vi kunde göra.

Man kunde ha hoppats att så många skulle ha tagit de här råden till sig att de skulle ha blivit en del av allmänbildningen och det gemensamma livet och på det viset överflödiga nu.

Det är massor av detaljer som jag inte är insatt i och massor av fakta som jag inte kan bedöma, men mitt intryck är att nästan alla de hundra uppmaningarna är lika aktuella nu som då — för att inte säga akuta.

Det som jag önskar att jag och många andra vuxna skulle ha tagit till mig eller oss redan då är Johan Tells återkommande råd att ta kontakt med politiker och företag och berätta att jag som röstar och köper vill att de ska ta sitt ansvar och hur jag tycker att de ska göra det. Så många frågor och ärenden hade kunnat komma mycket längre om vi hade hört av oss och hållit kontakten. Det gäller väl allt som har med miljön och klimatet att göra, och lika mycket mellanmänskliga och medmänskliga frågor som hur vården och omsorgen och skolan i Sverige fungerar — och asylpolitiken.

Texterna är korta och lite kaxiga i tonen men ofta också fullproppade med information. Bilderna är det som känns mest daterat — de kommer från ett bildarkiv som 2007 antagligen var väldigt framåt och exklusivt.

Min enda invändning är den ibland lite oreflekterade uppmaningen att byta ut den och den elektriska eller bensindrivna grejen (hushållsapparater, bilar, kontorsutrustning) mot nyare, energisnålare modeller. Det är ju uppenbart att vår längtan efter ständigt nytt har hjälpt många företag som forskar för att hitta nya och bättre alternativ, men jag undrar hela tiden exakt var gungbrädan tippar över så att det nya verkligen sparar resurser totalt sett. Borde vi inte oftast använda det vi har så länge vi bara kan? Tillverkningen av nya saker och hanteringen av kasserade saker är ju också energikrävande.

Men det är en ganska liten invändning. Och boken finns som e-bok också, och den kan man få tag på via sitt bibliotek, så man behöver inte förlita sig på en kollegas storasyster och hennes blick för second hand-bokhyllor. Läs den och ha den som referens inför det nya året och alla eventuella mål som ska sättas upp hemma och i föreningslivet och på arbetsplatsen — det är min lilla rekommendation!