I Hamburg finns det massor av ståtlig arkitektur. Jag var där med min bror i slutet av juli i år.
Broder Rudolf, som jag har lärt känna i Brasilien och som jag satt och pratade med många timmar i somras när vi var på samma plats i Frankrike i ett par veckor, har berättat en del för mig om hur det var att växa upp i Hamburg på 1940-talet. Han och hans vänner letade efter bombfragment, byggde samlingar och bytte bitar med varandra — färgglada och vackra. Det är så overkligt att tänka på det när man vandrar omkring i staden, men det är ett faktum att många av de modernare husen ligger där de ligger därför att staden blev bombad.
Men många jugendfastigheter klarade sig eller har blivit renoverade. När vi (jag och min bror alltså) var på väg förbi Asiahaus blev vi så fascinerade av den vackra porten att vi blev tvungna att titta närmare.
Det är alltså en administrationsbyggnad — här hanterades på något (eller alla?) vis hyror från och med förra sekelskiftet. Asientemat beror förstås på att Hamburg, som den enorma hamnstaden, hade täta kontakter med Fjärran Östern. Kanske är det uppenbart för en jugendekonom — jag kan inte påstå att jag ser att det här skulle vara särskilt Asieninspirerat.
Om man ska gå ner i källaren för att hämta något, så är det ju fantastiskt trevligt att källarnedgången har ett ljusgult blomstergaller med många detaljer.
Blommor av järn.
Och blad.
Den som har stämt träff med en kollega för att gå ut och äta lunch kan nästan gå vilse med blicken i mosaiken på golvet.
Den ovala formen är en ljusgård. Intill den finns trapphuset — som väl egentligen hade räckt om det är skönhet som ska mätas, eller hur?
Och här sitter en som det är lite svårt att få ögonkontakt med.
Vad ska man göra med alla de här otroligt vackra jugendintrycken? Bara njuta kanske.