Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Sitt kvar under eftertexterna!

Potatisskalspajsprovsmakningsförväntan. Vad säger ni om den bokstavsmängden? Bild lånad från imdb.com.

Redan när jag läste Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap första gången tänkte jag att det skulle vara underbart att se den som film.

Det är en roman i brev- och telegramform, lite i minnesanteckningsform också (precis på slutet), och den påminde mig om några böcker som jag tycker mycket om:

* Jean Websters brevroman Pappa Långben (Daddy Long-legs på engelska, och det är alltså en spindel fastän det inte framgår på svenska, ett ofint smeknamn på en okänd man), där alla breven är skrivna från en och samma person till en och samme mottagare,

* Helene Hanffs brevsamling Brev till en bokhandel (84 Charing Cross Road på engelska), autentiska brev från en ganska ensam amerikansk dam till bokhandelsmedhjälparna i en bokhandel i London efter andra världskriget, och

* Astrid Lindgrens debutroman Britt-Mari lättar sitt hjärta.

Jag ska verkligen inte säga att jag blev förälskad direkt, för jag tyckte att det svenska omslaget var så fult och hakade upp mig på kombinationen av andra världskriget och ett så oerhört gott humör. Osmakligt, tyckte jag först. Och typiskt att två amerikanska kvinnor tror sig om att skildra något som de inte ens var i närheten av när det hände.

Men det tog inte så lång stund innan jag hade ändrat mig lite grann. Efter det har jag köpt boken på antikvariat, både på svenska och engelska, till en hel liten skara vänner, och gett bort den — alltid med förbehållet att man kan reagera starkt emot själva idén, och alltid ändå med en mycket varm rekommendation.

Det är, förstår ni, kära vänner, är nämligen en bok om människor som lever långt bort från medias och allmänhetens uppmärksamhet och som har så mycket godhet och mod i sig. Dessutom upptäcker de en fantastisk gemenskap genom att läsa böcker, och de fortsätter att låta gemenskapen vara öppen. Flera av dem är lite udda, men nästan alla har något slags humor, och ibland lyckas de verkligen prata med varandra.

Kan man göra en film av en brevroman utan att den förlorar sin karaktär?

Nej, det kan man förstås inte. Det går inte att gestalta brev efter brev på något vettigt vis, och gör man något annat så blir det ju något annat.

Kanske är det därför som den här filmen har dröjt så länge?

Så hur blev den?

Ja, berättelsen har förlorat mycket av sin karaktär. Den är också ombyggd — kronologin är omflyttad, händelser har lagts till och tagits bort, flera viktiga personer saknas, åtminstone en har lagts till, ett par verkar ha blivit hopbyggda till en som dessutom har fått byta yrke för att fylla en viktig funktion i den nya berättelsen.

Och inte är det kanalön Guernsey som syns i filmen — det gick inte att spela in där.

Här kan man få lite bakgrund till delar av berättelsen:

Men:

Något av det viktiga är kvar, och i några av de ”påhittade” scenerna blir det nästan ännu bättre. Jag vet inte om det beror på en fantastisk regissör eller på att de äldre skådespelarna tillhör den brittiska rekordgenerationen och helt enkelt fyller vilken biroll som helst med personlighet. Titta bara på Ebens mun!

Fram till slutet sörjde jag lite här och där. Det var inte som det borde ha varit.

Så kom eftertexterna. Det råkade bli så att de flesta av oss i salongen satt kvar. Och det var då boken blev alldeles levande. Missa inte dem, vad du än gör! Jag skulle tro att det är allra bäst att uppleva dem på bio och utan att veta exakt vad det är som ska komma.