Nu när så många läser Jenny Diskis sista bok, Den sista resan (ursäkta länken till jättelik webbokhandel — läs om den där och köp den sedan i närmaste mänskliga bokhandel, det är min varma rekommendation!), måste jag tipsa eller påminna om att hon stickade väldigt mycket och också skrev om det vid åtminstone ett tillfälle.
Läs här, i London Review of Books!
När jag hade läst var jag glad — över att någon som är en sådan berättare hade bemödat sig om att berätta om sin slingriga och steniga väg till ett slags lycka och ett nytt slags självförtroende.
Och lite sorgsen — över att det som var en stor källa till glädje för henne inte verkade sprida lika mycket glädje i nästa steg.
Så jag skrev och tackade för artikeln och föreslog att hon kunde ge sjalar och annat mer feminint till en organisation som arbetar med kvinnor som lever i utsatta situationer, och att hon kunde ge mer ”manliga” saker till en organisation som arbetar med hemlösa (jag vet, det kan låta fördomsfullt, men organisationer som arbetar med hemlösa brukar alltid be om mycket mer saker i herrfärger och herrstorlekar).
Och hon skrev tillbaka! Tack och vad roligt att du tyckte om artikeln, och så:
”I think, after the Christmas hand out, the idea of sending stuff off to homeless charities is a good idea.”
Det är ju omöjligt att veta om hon hann få iväg något innan sjukdomen blev för mycket, men visst är det fint att tänka sig att på något av Storbritanniens ställen för människor som har stora behov kan det ha delats ut värme från en stor romanförfattare som lärde sig att sticka, och att älska att sticka, mot alla odds?