Det kom ett paket för ett litet tag sedan …
… och det var Stina Tiselius nya stickbok, utgiven på Ordalaget Bokförlag.
Sticka till dig själv heter den, och den går att köpa eller beställa i vilken bokhandel som helst — ni som läser den här bloggen ofta vet säkert att jag tycker att man ska handla av en människa när man kan, så jag föreslår att man försöker i den bokhandel som ligger närmast.
Stina Tiselius har bloggen Garnterapi, och förlaget presenterar hennes nya bok såhär:
Ge dig själv en present! Sätt på favoritmusiken, sjunk ner i soffan och unna dig lite sticktid. Och framför allt: unna dig att stickat något till dig själv!
Det kanske är en logisk fortsättning eftersom hennes första bok på Ordalaget var en om stickade grytlappar och den andra var Sticka enkelt till barn (den skrev jag om här).
Sticka till dig själv är en bok i ganska stort format och med många och stora bilder. Alla modeller är kläder: mössor, halsvärmare, halvvantar, sjalar, några tröjor … och allt är såhär vackert fotograferat, men fotomodeller som ser ut att vara människor som verkligen blir glada av att ta på sig något stickat.
En del plagg, som sjalarna och västen och ponchon och vantarna och de fluffigare halsvärmarna, kan man nog sticka till sig själv nästan oavsett vilken storlek man har. Med andra, som tröjorna, får man som vanligt försöka föreställa sig hur plagget skulle se ut på ens egen kropp och vad storlekarna (S–XL) innebär i det här sammanhanget — Stina Tiselius stickar löst sittande plagg som hon beskriver som oversize.
Jag tror att jag förstår tanken med att boken ska vara till för den som äntligen kan ta sig tid att sticka något lite lyxigt till sig själv — men jag tror att den kan vara till glädje (och inspiration!) för en hjälpstickare också. Många av modellerna är sådana som behövs på många ställen. Mössorna fungerar fint hos stadsmissionerna, Hela människan och Frälsningsarmén. Halvvantarna med, särskilt om diakoniarbetarna träffar kvinnor. En sådan som Elise Lindqvist i S:ta Clara i Stockholm skulle nog ha användning för i stort sett allt. För att inte tala om de organisationer som försöker stötta familjer i Rumänien och tända ljus i en ganska dyster tillvaro för kvinnor där.
Ja, för alla modeller i boken är tänkta för kvinnor och visas av kvinnor såvitt jag kan se. Är det fördomsfullt eller bara realistiskt? Jag vet inte om man behöver ägna så mycket tid åt den frågan. Vill män sticka ur boken finns det i alla fall en hel del som de kan sticka åt sig själva — eller åt någon kvinna som de bryr sig om.
Jag minns att när jag fick Stina Tiselius förra bok blev jag lite förvånad att den var såpass traditionell, både till sin utformning och vad gällde själva modellerna. Min mamma och jag bläddrade i den här också tillsammans, och hon reagerade direkt på att presentationerna är ganska opersonliga, lite som i en veckotidning. ”Jag tycker att det är så trevligt när modellerna har namn och när det finns en berättelse att läsa!” sa hon. Och det tycker faktiskt jag också. Jag tycker också att det är roligt när modellerna är lite av uppfinningar, så att man kan få ett nytt koncept att prova och sedan kanske fortsätta på egen hand. Men det verkar inte som om Stina Tiselius arbetar på just de sätten — hon är kreativ med annat, som att hitta vackra miljöer där hon fotograferar och att komponera i en färgskala med mycket naturfärger. Några av plaggen, som ponchon med luva och ponchon med hög och vid polokrage, är också stickarens varianter av plagg som har varit moderna de senaste åren. Det kan vara en poäng.
Har jag testat någon beskrivning än? Nej, det har jag inte hunnit, men det vore roligt att försöka med ett par halvvantar till att börja med. Som ni ser står det garnmärke (Sandnes Merinoull här på de nedersta) och noggranna mått angivna. Ska jag ha dem själv eller ge dem vidare? Hmmm. Tur att man inte behöver lova något för att få köpa boken!