Hur våra hjälpstickningsprojekt började

De tre första hjälpstickningsböckerna. Foto: Daniel Bäckrud
De tre första hjälpstickningsböckerna. Foto: Daniel Bäckrud

Har jag berättat om hur det kom sig att vi började med hjälpstickning på Libris?

Tror inte det.

Det var ytterligare en av alla situationer där något som först verkade svårt och svårbegripligt blev något riktigt bra.

Redan när vi gjorde Kyrkkaffe, alltså för sisådär tolv år sedan, pratade vi om att det skulle behövas en bok om kyrktanter eller kanske syföreningstanter. Vi sa det med enbart kärlek i rösterna, bara så att ni vet!

Vid ungefär den tiden arbetade ett annat förlag med att dokumentera Svenska kyrkans syföreningar, och vi ville inte göra något som konkurrerade med deras idé, så vi satsade på Kyrkkaffe istället.

Stor bok.
Stor bok.

Några år senare kom en vikarie, Ulrica, till redaktionen. Hon sa att det borde göras en syföreningsbok. Då var det plötsligt dags — och efter en del samtal om hur den skulle vara satte jag igång. Utan att överdriva ett dugg kan jag säga att det var ett av de roligaste projekten jag har fått arbeta med. Svårt också, såklart, för det finns så mycket att berätta och så många som skulle vara förtjänta av uppmärksamhet och kunna inspirera andra, men mest roligt!

Kärlek, nål och tråd fick ett varmt mottagande (även om jag blev lite upprörd en gång när en intervju började med orden ”det är ju en trevlig liten bok du har gjort” — hallå, den speglar, om än på ett ganska opretentiöst vis, stora delar av den svenska välfärdens och det svenska biståndsarbetets tillkomst, och den väger ett kilo!), men det är också dyrt att trycka en så stor bok och hålla den i lager. Så vid ett tillfälle när den hade tagit slut bestämde min chef Inger att den inte skulle tryckas om.

— Kan du göra en liten bok istället? sa hon.

Det tyckte jag inte alls var någon bra idé.

— En där du bara samlar ihop beskrivningarna? sa hon.

Första hjälpstickningsboken.
Första hjälpstickningsboken.

Jag gick till mitt rum och funderade. Bättre med en liten bok än med inget alls. Och jag hade ju stött på ganska många roliga idéer när jag höll på med den stora.

Det blev Värma varandra, och ganska snart insåg jag att hennes idé och det som jag kunde göra av den i själva verket var strålande roligt. Det blev steget från att dokumentera det som var fint till att säga ”sätt igång och fortsätt!”.

En enda bok skulle det bli, men ganska snart frågade hon om jag kunde göra två till. Det blev Värma en liten (finns tyvärr inte att köpa nu) och Restvärme.

Och sedan kom Daniel från ett möte på tidningen Dagen i Stockholm och frågade om jag hade några idéer om hur vi skulle kunna samarbeta.

— Mössor, sa jag.

Det blev Värma liten-insamlingen till Panzisjukhuset i Kongo. Steget från att säga ”sätt igång!” till att säga ”nu gör vi något tillsammans!”.

Och det blev ju början till ganska mycket.

Så ett lite bakvänt tack, Inger, för att du inte ville trycka om!

(När jag kom tillbaka från första mötet med Joakim och NinniHemmets Journal och sa att de ville samarbeta med oss om en insamling och att de ville att den skulle heta Sticka & skicka sa Inger: ”Det låter ju som en boktitel!” Och så fick jag sätta igång igen …)

3 reaktioner på ”Hur våra hjälpstickningsprojekt började”

  1. Carol Thuresson

    Ja det är en sån lycka för alla oss i Sverige att ha fått dessa böcker i våra händer så att vi kan jobba med våra stickar och hjärtan. för att de som inte har ska få…
    TACK! Hjärtinnerligt tack! <3

  2. Det värmer hjärtat ♥ att ha denna skatt i sin bokhylla.De senaste 5 åren har jag fått inspiration av dom här böckerna.Ni anar inte hur suveränt det är att ha så många härliga mönster att välja mellan.Kram till er alla som jobbat med dom här böckerna.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.