På lördag den 16 februari klockan 9 är alla som vill och kan välkomna på frukost i Härlunda sockenstuga en bit från Älmhult. Nå, alla kvinnor eftersom det är en kvinnofrukost … Jag har lovat att berätta om måltidsgemenskap med utgångspunkt i två böcker, Tillsammansmat (som inte finns att köpa längre) och Fester med rester (som går jättebra att köpa).
Det ska bli roligt att komma till Härlunda, eller tillbaka ska jag kanske säga. Min morfar var präst där när jag föddes, och fram till att jag var kanske fem eller sex år var jag där mycket och hängde med på allting som min mormor och morfar gjorde: husförhör och friluftsgudstjänst och symöten och prästgårdsliv. Starka intryck gjorde till exempel den glänsande brödrosten, lukten i deras Saab 96 (den luktade alltid som ny), en spännande förbandskudde som man inte fick leka med, en uppblåsbar Kalle Anka som någon av mina morbröder hade lämnat och den nedbrunna lanthandeln. Undrar om jag kommer att känna igen mig.
Hur som helst, välkomna! Jag tror inte att det blir rester att äta, men däremot tror jag att om det blir något över kommer arrangörerna att se till att det inte slängs. Ha!
(Härlunda är en av de roliga församlingar som inte heter som samhället där den ligger. Tittar man på en karta kan man spana efter Häradsbäck istället. Eller om det nu var tvärtom, eller om det nu har ändrats sedan 1980-talet när jag hörde resonemanget senast.)
Det var märkligt – mina morföräldrar hade också en spännande förbandskudde i sin bil, och den fick man inte heller öppna…
Kanske var det obligatoriskt för morföräldar med en sådan?
Vad mysigt det låter när du berättar om Härlunda!
Svar till Maja:
Och nuförtiden skulle den betraktas som en livsfarlig projektil!
En sak som jag glömde i listan på starka intryck: min mormors syskrinspall. DEN var spännande.
Husförhör??! Fanns det när DU var liten? 😉 Ha en härlig frukostlördag!
Svar till Carol:
Det finns fortfarande på en del håll! Jag har inte varit på något på ganska länge, men mina föräldrar är på många varje höst. Det är riktiga kalas!
Husförhör, det låter som att du är minst 100 år gammal 😉 Kul att de lever kvar! Tänker på stackars Lina i Emil i Lönneberga…
Jag kände mig som 100 år härom veckan när barnen på dagis fick lära sig om hur det var att gå i skolan ”förr i tiden”. Lärarinnan spelade orgel och barnen sjöng en psalm varje morgon och kom det in någon annan vuxen i klassrummet så reste sig barnen upp.
Det är bara det att jag gjort exakt det! Vi sjöng ”Din klara sol” varje morgon, bad ”Gud som haver” och lärarinnan trampade på sin gamla orgel (ja, orgel i klassrummet!). Högläsning ur ”Barnens bibel” och varsin barn-psalmbok i bänken. På mellanstadiet ställde vi oss upp varje gång det kom in någon annan lärare och hälsade unisont.
Observera att detta var kommunala skolor, inte någon kristen friskola.
För så var det förr tiden! Och på 90-talet 😉
Svar till Jennifer:
Vi är nog minst hundra år båda två! Min lärare när jag gick i femman och sexan var skolkantor …