En pionjär: Anna Nilsson, brodös

Min kollega Marita visade mig ett nummer av metodisternas tidning Sändebudet för ett tag sedan. Det var faktiskt det sista numret av tidningen, för nu är ju metodisterna en del av samfundet Gemensam Framtid, men det var inte avskedsartiklarna hon hade fastnat för. Det var porträttet av Anna Nilsson från Blackstad. Och jag förstod genast varför och frågade redaktören Tomas Boström (just precis han, vispoeten, han är metodistpräst och har varit redaktör för Sändebudet i många år) om det kunde gå bra att återge den här. Han sa ja å tidningens och upphovskvinnan Els-Marie Hägglunds vägnar. Eva Andrén på Västerviks museum har hjälpt mig med att få fram en bild av Anna (de som var med i artikeln gick tyvärr inte att använda) och bekräftat att några av hennes broderier finns på museet. Tack Tomas och Eva!

***

Anna Sofia Nilsson föddes 1848 i Blackstads socken mellan Västervik och Vimmerby. Hon var svårt missbildad och saknade armar. Benen var förkrympta men hade små tår. Flickans mor skyllde missbildningen på en ”förbannelse över sin livsfrukt”.

Trots sina svåra handikapp visade sig Anna besitta en järnvilja och motivation att lära. Med hjälp av en trogen lekkamrat, Jenny, lärde hon sig att läsa, skriva, sy och brodera. Hon blev så skicklig att hon redan som 14-åring belönades med stipendium från Hushållningssällskapet. När hon var 18 fick hon ta emot ett hedersdiplom vid Industriutställningen i Stockholm.

Som 20-åring flyttade Anna från den småländska skogen till kuststaden Västervik. Försäljningen av broderier gav goda inkomster, och snart kunde hon köpa ett eget hus där.

Redan som barn, och i vänskapen med Jenny, hade Anna utvecklat ett andligt intresse. I Västervik attraherades hon djupt av den metodistiska väckelsen. Den kom också att bidra till relationen till modern, som alltid hade plågats av tanken på förbannelsen, läktes. Tillsammans blev de initiativtagare till att Metodistkyrkan på Kaptensgatan i Västervik byggdes. De köpte tomten intill sin egen och skänkte också den ekonomiska grundplåten till kyrkan till kyrkan. Det mesta hade Anna broderat ihop. Hon broderade också till församlingen, bland annat en gudstjänsthandbok med 36 000 pärlor (kan det verkligen stämma? Kyrkkaffe-Annas anm). På Kulbackens museum (Västerviks museum) i staden kan man se några av hennes konstfärdiga broderier.

I Lilla Sändebudet kunde man redan 1875 läsa:

En syster i församlingen, Anna Sofia Nilsson, har skänkt 379 kronor till grundfond för ett blivande kapell. Hon har genom ansträngning anskaffat dessa penningar på det sätt att hon under förflutna sommar rest omkring i landet och visat sina, mestadels med fötterna, utförda broderiarbeten. Vi lära af detta exempel att dem lemlytte äfwen kan wara nyttig för Guds rikes ekonomi, blott Gud får styra hjertat efter sin wilja.

Tio år senare fanns följande notis i det som då hade blivit Svenska Sändebudet:

Församlingen i Västervik fick en julklapp, hwars make man torde få leta efter … [Här berättas om de gudstjänsthandbokspärmar som Anna har broderat.] Jag undrar just om någon annan församling i hela verlden eger en sådan ritual.

Sina sista år bodde Anna i Linneryd utanför Växjö. Där avled hon 1922. Sändebudet har skrivit om henne flera gånger under åren.

Vi avslutar med en dikt som Anna Nilsson skrev:

Hur än livet sig ter,
se på Jesus alltmer
tills vi uppnå den himmelska strand.
Då är torkad var tår.
Kasta ankar vi får
uppå livsflodens härliga strand.

Els-Marie Hägglund och Tomas Boström (texten är lätt bearbetad av Kyrkkaffe-Anna)