Foto från byn Zaatari i Jordanien: Anne Collén
Ibland när någon frågar hur meningsfullt det är med hjälpstickning, och om det inte vore mycket bättre att köpa allt på plats, försöker jag förklara att praktiskt engagemang och påtagliga saker är något helt annat än att skicka pengar (eller, för den delen, att tycka att någon annan borde skicka pengar eller att någon annan borde ta ansvaret).
Det blir nog lite halvlyckat med mina förklaringar.
Men nu kan jag visa SVT Västmanlands intervju med Anne Collén också. I den blir det mycket, mycket tydligt att ett provisoriskt flyktingläger som nästan ingen i Sverige skulle ha hört talas om, med 1000 familjer som lever under minst sagt ansträngda omständigheter, utan någon tillgång till den hjälp som de stora biståndsorganisationerna ger på andra håll, har blivit en personlig angelägenhet för hundratals svenskar. Tack vare att Anne har personlig kontakt med så många blir hjälpen direkt, exakt, relevant och varm.
Det, kära stickarvänner, är en av anledningarna till att vi håller på. Och till att vi inte kan sluta. Eller hur?