Påhittiga Lucia

När det här dyker upp på bloggen har jag gett mig av igen — till två veckors volontärarbete hos Taizébröderna i Alagoinhas i Bahia, och så till en vecka på Abrigo Rainha Silvia i Rio de Janeiro. I Alagoinhas har jag varit två gånger tidigare, men Abrigo har jag bara läst om, så det ska bli väldigt spännande!

I Alagoinhas får volontärerna hjälpa till med att backa upp utsatta barn i den stadsdel där bröderna bor. Många kommer för att få frukost på morgonen innan skolan börjar och skriva på ett papper om att de är i skolan den dagen (deras mammor får en liten summa pengar för varje dag barnen dyker upp i skolan).

På förmiddagarna är volontärerna med i ett slags specialklasser för barn som av olika anledningar inte får eller kan gå i den vanliga skolan — en del av dem har läs- och skrivsvårigheter, en del blir lätt okoncentrerade, en del är för högljudda och stökiga, en del har handikapp (men få har ordentliga diagnoser). Då och då händer det att någon av dem gör ett litet genombrott och förstår hur saker hänger ihop — då jublas det! Men det är klart att man skulle önska att de kunde få hjälp av ett helt kompani specialpedagoger med tillgång till alla möjliga hjälpmedel egentligen.

På eftermiddagarna är fritidsgården öppen. Många av de barn som far illa bor ganska långt bort, så volontärerna går två och två till gatorna längst bort och tar med sig alla barn som vill komma (och vars mammor är med på det) på vägen tillbaka. Efter lektimme och fruktutdelning på fritidsgården är det samma promenad tillbaka igen. Det kan dra ut ganska ordentligt på tiden ibland, särskilt när det är många som vill följa med och många som hittar spännande grenar och plastbitar och annat som vuxna har slängt och som måste utforskas på vägen …

Och så är det morgonbön, middagsbön och kvällsbön i Taizébrödernas kapell eller kyrka, förstås. Och gemensam lunch och middag i matsalen, som kallas Mombitaba — oftast bönor och ris, och nästan alltid med någon färskmixad juice till.

Hos bröderna i Alagoinhas arbetar Lucia. Hon är deras receptionist, kan man säga — det är hon som släpper in folk på det inhägnade området där kyrkan och gästhemmen finns, och så har hon hand om deras lilla butik där man kan köpa konst och konsthantverk och böcker och skivor. (Jag har handlat en hel del där. Det är svårt att låta bli!)

Före böner och gudstjänster kan det vara ganska tät trafik genom dörren bakom Lucias rygg, men under andra tider på dagen är det lite lugnare. Så Lucia har alltid med sig ett handarbete. Under mina två veckor där förra sommaren spanade och spanade jag. Det var alltid nya saker hon höll på med. Och aldrig med någon beskrivning i närheten, alltid helt på fri hand! Ganska ofta var det enkla barnkläder i bomull som hon virkade kanter och blommor på, men så var det handdukar och väskor också, och ett hårgummiband som hon virkade åt mig och som tyvärr inte har hamnat på någon bild än men som var en enkel och smart och effektfull konstruktion.

Innan jag åkte lovade en annan volontär, Veronika från Tyskland, att om Lucia tog med sig lite av det hon hade virkat skulle de fotografera tillsammans så att jag kunde få visa det för Kyrkkaffebloggens läsare.

Så varsågoda — lite frivirkningsinspiration från Bahia!