Påminnelseängeln

Här kommer andra advents-novellen, lite sent men i alla fall:

Aina i Glommersträsk skrev ett brev till mig och berättade om en påminnelseängel som hade kommit till henne. När redaktören på EFS tidning Budbäraren bad mig om en julnovell lite senare samma år kom jag att tänka på den. Det är nog tio år sedan nu, men varsågoda och läs om ni vill!

***

Hon hade just kommit igång med korsordet på allvar – kaffet höll på att kallna i muggen, pepparkakan låg delvis och simmade i, saffransbullen var inte så god som hon hoppats och hade blivit ensam kvar på fatet – när påminnelseängeln kom.

– Nina, sa den.

Nina, fyra bokstäver. N-I-N-A. Nej, det stämde inte, tredje bokstaven var redan ifylld, ett S, Lisa skulle passa mycket bättre, eller Disa kanske, om ”kylskåp förr” på raden där uppe skulle vara ”jordkällare”, vänta, få se nu, hur många bokstäver är det? Hon räknade på fingrarna. Eller kanske Dina, men i så fall var ju det där ordet med S i alldeles på tok, vänta, vad skulle det kunna vara istället, hur många bokstäver, och vart hade suddgummit tagit vägen?

– Nina, sa påminnelseängeln igen, lite starkare.

Hon ryckte till och vände sig om, var det någon där? Nej, dörren på framsidan var ju igenfrusen. Och hon satt så nära köksdörren. Hur skulle det kunna vara någon i huset?

– Populärt flicknamn på 20-talet, fyra bokstäver, Disa, D-I-S-A, sa hon högt och försökte få rösten att låta gemytlig och säker.

Det gick sådär. Använder man inte rösten varenda dag så vänjer man sig nog av med att höra den också, och förresten låter den aldrig riktigt som den ska när man säger sitt första ord för dagen. Det är bara lite sorgligt att säga sitt första ord klockan elva på förmiddagen med skrovlig röst istället för att få det gjort redan vid sju när man väcker någon med ett ”god morgon” och sedan har en hel dag på sig att prata om både frukost och snöskottning och elvakaffe och korsord. Det är förresten väldigt mycket trivsammare att lösa korsord om någon sitter mittemot och läser den andra delen av tidningen, den där korsordet inte är, och kommer med förslag till ”moderna rullskridskor”, tolv bokstäver, även om det för det mesta blir alldeles fel. Ja, kanske mest när det blir riktigt fel, för då kan man skratta till lite och skjuta ut stolen och gå och hämta lite mer kaffe åt båda två och titta ut genom fönstret och fundera på om det är snö på gång igen och om det kanske vore bäst att gå och handla nu, innan det vräker ner, men det är ju så varmt och gott inne, och man slog sig just ner till elvakaffet, och …

Hon harklade sig.

Elvakaffe, ja.

Muggen hade fått en liten brun rand av en droppe kaffe som tagit sig ner på utsidan. Hon gnuggade bort den med tummen och lyfte sedan muggen och vickade på den så att kaffet snurrade med blöt pepparkaka och allt.

Det borde nog hällas ut, inte skulle hon kunna dricka det kallt …

– Nina, sa ängeln, tyst, nästan som en viskning.

Nina, ja.

Plötsligt var det som om tanken gled in i rätt spår. Nina.

Nina hade ju verkat må ganska bra förra veckan när besökstjänsten kom till henne med amaryllislök och nybakta lussekatter. De hade suttit tillsammans i köket en stund och talat om hur annorlunda jularna hade blivit, hur konstigt det var att alla som trängts förr nu var borta, och hur onödigt det kändes att dra fram allt pyntet. Det fick allt räcka med ett par bågar och en stjärna nu, så att grannarna inte behövde undra, hade Nina sagt. Och det syntes att hon inte orkat mer.

Sedan gjorde Nina som hon alltid gjorde: tryckte händerna mot knäna, reste sig och strök klänningen slät.

– Men vad säger jag, jag har det bra, och tack ska ni ha för att ni kom, ni har säkert många att gå till, jag såg att kassen din var full av amarylliskrukor, sa hon, ni ska väl vidare nu?

Det skulle de ju. I år var det fler än någon gång tidigare på besöksgruppens amaryllislista, som diakonen satt ihop på grundval av vad de i besöksgruppen hade att rapportera.

I förrgår hade hon gått förbi på väg till torsdagsträffen och sett de båda bågarna – i fönstren på varsin sida om ytterdörren – men ingen stjärna. Kanske hade Nina satt upp den i ett av fönstren på baksidan? Eller vågade hon inte klättra upp och fästa den? Kanske borde man knacka på och bara fråga hur det stod till och ifall det var något hon ville ha hjälp med?

Men klockan var redan mycket, och hon hade lovat att hjälpa till med att ställa fram stolarna till torsdagsträffen. Kanske på hemvägen istället. Men då hade det hunnit bli så mörkt. Kanske en annan dag, då.

Påminnelseängeln hade gett sig av, och nu var hon alldeles säker på att den hade varit där en god stund. Konstigt att den inte haft något annat på hjärtat än Nina. Det fanns ju alltid kranar som behövde kontrolleras såhär när det frusit och töat och frusit, och sladdar att dra ur ifall det skulle bli oväder på riktigt, och pannan i källaren att kontrollera. Men ängeln hade bara påmint om Nina.

Hon spanade ut genom köksfönstret i riktning mot Ninas hus. Nej, idag gick det faktiskt inte att se så långt.

Lite motvilligt drog hon på termobyxorna, trädde fötterna i stövlarna och stack armarna i vinterkappan. Två halsdukar och en ordentlig mössa, dubbla vantar. Borde hon ta med en termos kaffe? Nej, det måste man väl kunna ordna hos Nina. Bullar då? Äsch, nej, de var ju inte goda. Pepparkakor då? Paketet var redan öppnat. Hon fumlade ner det i en ny plastpåse och stoppade det i ena fickan och några clementiner i andra.

Det var ljust ute, ljust och smällkallt. Hon hasade fram så nära snödrivorna som möjligt och kände plötsligt att hon hade bråttom.

Trappan var inte skottad sedan det senaste snöfallet, och hon höll på att tappa balansen när sulorna gled på isen under snön, men ringklockan fungerade, och snart stod Nina där och gläntade på dörren. I kappa och mössa och vantar!

– Ojdå Nina, om du är på väg ut ska jag inte …

Men Nina snyftade till, och då såg hon att Nina inte alls var på väg ut – hon hade raggsockor i morgontofflorna, och nattlinnet stack fram under kappan.

­– Kan du förstå att det är så kallt, sa Nina och drog igen dörren, har det någonsin varit så här kallt i vår by?

Det var kallt. Inte kallt som i farstukallt eller dragkallt – huset var utkylt. Och Nina grät.

***

Nästa dag var lillejulafton. Korsordet var inte klart och skulle nog inte bli klart heller. Hon packade tre korgar med den julmat som hon hade tänkt äta i ensamhet och drog sladden ur motorvärmaren. Nina hade fått komma hem till sin brorson, som var elektriker och bodde några kilometer utanför samhället, bara nu över helgen. Det gick ju inte att bo ensam i ett hus om man inte hade ork att förstå att pannan lagt av och att man borde ringa efter hjälp. Det hade väl varit lätt att ringa brorsonen? Men Nina hade inte kommit att tänka på honom förrän hon fått sina händer gnuggade en bra stund. När han väl kom såg han direkt vad som var fel. Nina trodde fortfarande att allt berodde på vädret, pannan hade ju fungerat i fyrtiotre år, men i telefonen i morse, från elektrikerns, hade hon låtit gladare och sagt att det skulle bli roligt att vara tre i ett par dagar, för han elektrikern hade bara köttbullar i frysen och det gör ju ingen jul. Och elektrikern hade sagt att visst var Ninas räddare välkommen, hon fick ta det som det blev och de kanske kunde ta sig in till julbönen åtminstone, Nina hade visst tyckt att de borde det.

Hon tvekade i dörren och klev sedan in i köket igen, på tå eftersom stövlarna redan var på. Ett oöppnat kaffepaket, en ny förpackning pepparkakor, en bullpåse ur frysen – kanske inte alla var sådär torra – och en Allers med kryssbilaga.

Kanske kunde de lösa ett korsord ihop på juldagen. Och prata så att rösterna blev mjuka och vana igen. Om påminnelseängeln inte hade andra planer, alltså.