Eftersom Facebook-gruppen Handarbeta för välgörenhet arbetar för fullt med variationer på Femtimmarskoftan nu under årets tre första månader …
… så tänkte jag att jag måste berätta om hur den kom hit till Sverige!
Några receptböcker hade fått mig att förstå hur roligt det är att arbeta tillsammans med många och hur bra det kan bli när man ber om hjälp för att kunna berätta om något viktigt, och syföreningsboken Kärlek, nål och tråd hade gett mig en glimt av hur många konstruktiva och påhittiga idéer och lösningar som kan uppstå när människor handarbetar tillsammans. När den tog slut och inte skulle tryckas om uppstod Värma varandra. Och eftersom den blev något alldeles nytt, en hjälpstickningsbok, och eftersom den fick ett så varmt mottagande, så fick jag i uppdrag att "göra två till". Jag tänkte nästan direkt att temat för den ena måste bli att ta vara på allt och att det andra temat borde bli världens nyfödda.
Ungefär då började jag upptäcka hjälpstickningen på riktigt — och när jag klickade runt på engelskspråkiga sticknings- och hjälpstickningssidor stötte jag hela tiden på "The five hour sweater", "The weekend sweater", "The five hour baby sweater", "The five hour baby boy sweater" … De var lika, så jag tittade på dem och jämförde lite grann, provstickade och översatte och provade igen. (Den gjorde alltså helt klart intryck av att vara allmängods. Hade det funnits en enda upphovsperson skulle jag förstås ha frågat om tillstånd.)
Femtimmarskoftan var en av de första beskrivningarna som jag verkligen var "inne i". Och därav den "baklängesögla" som så många har hakat upp sig på — det var mitt sätt att förklara ett vridet omslag (eftersom jag just då bara hittade "omslag" som översättning och inte tyckte att det räckte — med ett vanligt omslag blir det ju hål). Och det där stället på varvet efter den sista okranden … det var ju inte fel, men många har läst det lite fel, så till slut gjorde jag om den raden på Kyrkkaffebloggen. Här hos Hemmets Journal ligger originalversionen kvar.
Edith i femtimmarskofta i mamma Carolinas famn. Foto: Magnus AronsonDen första koftan jag stickade var den här gröna i Marks & Kattens ekologiska ull (inte babyullen utan den tjockare). Då hade jag inte förstått det här med att virka under ärmarna utan sydde istället. Det går ju, det också! Edith hade den på sig när vi fotograferade till Värma en liten och fick den med sig hem. Hon blev också vår bokomslagsflicka!
Tredje Femtimmarskoftan. Foto: Magnus Aronson
Den andra koftan var beige i samma garnsort — jag trodde att jag köpte tre likadana nystan, men det visade sig att ett av dem var melerat … Det var mest för att testa att jag hade förstått allting som jag stickade klart den ändå. Min brorsdotter bad att få den till en docka, så den försvann snabbt och hann aldrig bli fotograferad.
Och den tredje blev en grå i många nyanser, också i Marks & Kattens ekologiska ull. Här provade jag att börja med 37 maskor istället för 33 för att ha plats med en knapphålsrad också! Den åkte till en översättares nyfödda dotter. Efter den har jag stickat många koftor och västar med knytning och några med knapphål, men det här är den enda där jag satte första knappen så högt upp. Jag tycker att det blir lite för smalt — och att det blir en ganska fin halv-V-ringning om första knappen istället sitter halvvägs ner på oket.
Såhär började det alltså, och för att beskrivningen skulle bli provad bad jag Stickhjälpen, en liten Trelleborgsbaserad organisation som arbetade för Lettland och som var väldigt aktiv då, att lägga ut den på sin blogg. Så var den med i boken Värma en liten, förstås. Senare la jag den på Kyrkkaffebloggen, och Hemmets Journal använde den i vår första Sticka & skicka-insamling.
Och sedan satte allt det kreativa igång. Mer om varianter och idéer en annan dag!
Du som har stickat Femtimmarskoftan, skicka gärna en bild och berätta lite grann (adress: annabraw[snabel-a]gmail.com)! Eller skriv en kommentar och länka till din blogg om du har visat koftan där. Det är så roligt att få se och att få visa vidare!