I måndags intervjuade jag Jennifer — den intervjun kommer snart i Dagen (tillsammans med beskrivningen till Rigamössan).
– Vitsen är att tänka på dem man stickar till, sa Jennifer. När man är säker på att det man stickar kommer fram känns det personligt och roligt. Stickhjälpen har gett mycket respons, och jag har fått se bilder när barnen provar kläderna. Det är något annat än att stoppa saker i en UFF-container, om man säger så.
I förrgår intervjuade jag Maja — den intervjun kommer också snart i Dagen (tillsammans med beskrivningar till tre enkla stickade sjalar).
– Det kan vara svårt för människor att hjälpa, sa Maja. Man lägger pengar i en bössa och undrar om man la för lite eller för mycket och vad det blev egentligen. Mössorna är något konkret, något praktiskt. Det känns inte omöjligt längre. Jag kan inte hjälpa alla, men någon får min mössa! Och det praktiska inslaget är nog viktigare än man tror. Det känns ärligt att göra något med händerna.
Sant eller hur?
Det har ju samlats in mössor på många håll i världen. Här är en liten film om hur tioåriga Molly som går på en Montessoriskola i Connecticut i USA stickar en mössa som hamnar hos en nyfödd i Mali genom Rädda Barnens mösskampanj. Jag tyckte att den passade så bra ihop med både Jennifers och Majas tankar, så varsågoda: