Ni som läste min förra blogg vet att jag har arbetat med en särskild sorts böcker i drygt tio år. Det finns inte riktigt något begrepp som fungerar när jag ska förklara vad det är jag har gjort — jag säger "insamlingsböcker" ibland, men det kräver ju massor av ytterligare förklaringar, och "crowd-sourcing-böcker" ibland, men egentligen tycker jag att det blir lite töntigt med ett amerikanskt begrepp. Själva poängen är i alla fall att det är böcker där många människor är med och bidrar på olika sätt. Oftast börjar projekten med mycket förarbete, en utförlig bokidé och så ett upprop som skickas ut åt alla möjliga håll, alltså en inbjudan: är det någon som vill vara med och hjälpa till? Och sedan fortsätter de med kontakter av olika slag, planerade och överraskande, och redigeringsarbete (mer än för de flesta mer traditionella böcker), och några dagar med en fotograf och många dagar med en formgivare, och till slut, till slut …
På det viset har jag arbetat med bakning och mat (massor) och med stickning och virkning (också ganska mycket), men också med ämnen som tro (det blev ett slags antologi med texter av 16–25-åringar), pilgrimsliv och syföreningsliv.
Min väninna Elisabeth, som arbetar på Uppsala Stadsteater, tyckte att det arbetssättet liknade något som pågick på hennes arbetsplats, så hon frågade om jag inte ville komma dit.
Välkommen hit, välkommen hem är en … insamlingspjäs? Nej, inte heller den låter sig beskrivas med ett enda begrepp.
Medborgarna presenterar sig. Foto: Micke Sandström, Uppsala Stadsteater
Som jag förstår det bygger den först av allt på att Uppsalabor har fått höra av sig och berätta nästan vad som helst som de har haft på hjärtat. Dessutom har en lite mindre grupp "statister" — också ett missvisande begrepp i det här sammanhanget, men man kan kanske säga tillfälliga skådespelare som spelar både sig själva och dessutom många andra roller — fått bidra med varsin längre monolog som är självbiografisk. Och så har det hela flätats ihop med flera parallella händelseutvecklingar som ibland går in i varandra och som innehåller många Uppsala-fenomen och mycket lokalgeografi.
Anita Nyman och medborgarskaran. Foto: Micke Sandström, Uppsala Stadsteater
Låter det spännande? Det är det. Men det mest spännande av allt är nog den jättestora grupp Uppsalabor som är på scenen under hela föreställningen. Med varsin egen stol att sitta på!
Göran Engman på cykeln och massor av Uppsalabor på resten av scenen. Foto: Micke Sandström, Uppsala Stadsteater
När Elisabeth berättade för mig om det hela hade hon just varit på en av de första repetitionerna där föreställningen var klar och där alla var med (men innan någon publik släpptes in). Ett av hennes intryck har jag tänkt mycket på: föreställningen innehåller flera ganska långa sekvenser där påståenden visas bakom alla på scenen och där de vänder sig om, tittar — och reser sig och går och ställer sig under påståendet ifall de instämmer. Ett slags mycket fysisk enkät skulle man kunna kalla det. Påståendena är alla möjliga: "född i Uppsala", "flyttade hit för kärlekens skull", "rädd för att dö i en olycka", "vill flytta härifrån" … nu minns jag inte exakt, men mycket gäller praktiska saker, och ännu mer är tankar och drömmar, och lite är skräckscenarion. Elisabeth sa att det var något alldeles särskilt att se hur många av "medborgarna" på scenen som hade saker gemensamma med varandra i olika konstellationer. Till slut var det omöjligt att säga om två människor att de inte hade något alls gemensamt.
Vad händer när man har börjat se ett sådant mönster? Elisabeth sa att hon hade börjat se sin hemstad på ett nytt sätt: "När jag går på stan tänker jag mycket mer på dem jag möter och vet att jag nog har något gemensamt med varenda en som jag ser. Där går kanske en vän."
Vad jag tyckte om föreställningen? En massa olika saker, och gladast är jag för att jag fick se alla de olika stolarna och deras ägare och för att jag fick höra Ramon Garcia berätta.
Med risk för att låta lite väl entusiastiskt pedagogisk skickar jag en hälsning ut till er allihop som egentligen läser den här bloggen mest för att ni är intresserade av hjälpstickning: se den här föreställningen om ni kan, och låt er inspireras — kanske till att fråga och lyssna ännu mer i olika sammanhang, och kanske till att le mot människor ni möter på gatan?