Häromdagen frågade jag ju om demensboenden och handarbetande personal som samlande kraft och "lugnande medel". Vilket gensvar! Här är några av alla som har delat med sig av sina erfarenheter.
Anna skriver:
Visst är det så! Den generation som bor på gruppboende eller vårdavdelning och är dementa, ofta från 85 år och uppåt, är ju vana vid handarbete av olika slag.
Det spelar ingen roll vad personalen pysslar med, för det är egentligen personalens sällskap patienterna är ute efter. Att vara nära vårdpersonalen får dem att känna sig trygga. På något vis, oavsett hur " snurriga" de är, så kan de oftast urskilja en vårdare.
Lovisa skriver:
Har också erfarenhet av det från demensboende. En korg, några nystan, en enkel påbörjad stickning. De unga undersköterskorna blev nyfikna, prövade att ta några varv på halsduken. De boende plockade med garnerna, nystade om, började prata om handarbete och om handarbetande generationer före dem. Om julklappsraggsockor, blöta yllevantar, den stickiga ollen. Underbar, självklar och givande aktivitet, också i vila.
Det roliga är att jag flera gånger har sett att effekten av att personal handarbetar, kombinerat med aktiviteter som att nysta, känna på provlappar och plocka med garner, blir just lugn. Det tråkiga är att mången personal och arbetsgivare INTE kan se den effekten och tycker att det är bättre om personalen viker tvätt eller skurar ett skåp, det vill säga "gör något nyttigt". Bah.
Och Linda:
Jag har svårt att se på TV utan att ha något för händer, så en dag plockade jag fram en virkning.
En av herrarna utbrast:
"Nu känns det som hemma!"
Det har blivit både sjalar och mjukdjur i diverse storlekar till de boende.
Pia berättar om sin mammas avdelning:
På min mors boende hade de en aktivitetsdam som hade med sig bland annat trassliga garner. Hon sa att hennes hund trasslat till hennes garn och att hon behövde hjälp med att reda ut och nysta garnet. Det sysselsatte min mor väldigt bra.
Rebban berättar om en avdelning där hon och de andra arbetade just på det sätt som jag frågade om:
För ett par år sedan jobbade jag på en demensavdelning som satsade stenhårt på att hålla en lugn nivå och dämpa intrycken för dem som bodde där. Vi hade alltid minst en som satt i dagrummet med dem som ville vara där. Ingen TV, ingen radio, bara dämpad gammal musik i bakgrunden, väldigt få inredningsdetaljer. Den som satt med dem fick hemskt gärna sitta och pyssla med handarbete. Det är helt otroligt vilka minnen och samtal som kan komma av att en dement dam ser ett handarbete!
Eva skriver:
Detta funkar verkligen. Det bidrar till att skapa lugn, harmoni och hemkänsla.
Och Jessica som är undersköterska:
Så gör vi på min avdelning. Vi har ett par stickningar som ligger i TV-rummet. Vem som helst kan ta upp dem och sticka lite. Jag har ett virkprojekt också. Att vi handarbetar leder till spontana långa samtal om ditt och datt. Det är helt klart lugnande. Och så är det ju alltid positivt när personalen sitter ner tillsammans med de boende och "tar det lugnt ".
Flera uppfattade min fråga som en om demenssjukas eget handarbete. Intressant det också!
Anna igen:
Det viktiga är inte att den dementa stickar, eller pysslar med något, utan att han eller hon får vara med och se, känna, och tala om minnen runt aktiviteten, till exempel stickningen.
Att sätta en stickning på en dement kan vara rena förnedringen, eftersom hon (eller han) vet att hon "borde" kunna klara att sticka och märker att det inte fungerar i hjärnan eller praktiskt.
Däremot kan många leva upp otroligt när de ser en som stickar. Man får höra många minnen. Om personalen kan sitta ner och bara vara eller med korsord, stickning, eller en tidning vinner man mycket på det. Många lugnande mediciner skulle kunna uteslutas om våra styrande skulle vilja och kunna ta till sig den kunskapen!
Och Linda:
Att de boende handarbetar har jag bara varit med om en gång. Den kvinnan var inte heller speciellt långt gången i sin demens. Dementa glömmer ju. Bara för att "Elsa" stickat i hela sitt liv så är det inte självklart att hon kommer ihåg, och då kan det bli ett rejält nederlag för henne istället.
Är det någon mer som har en erfarenhet att dela med sig av — eller ett tips? Uppenbarligen är vi många som vill läsa om det här!