Nu ska ni få se något som är väldigt sorgligt — men också hoppfullt och vackert!
Några av de Ana-dockor som Amina har broderat. Foto © UNHCR/Houssam Hariri
Ana-dockorna kallas det här projektet. Ana betyder jag på arabiska.
En familj i Libanon — libanesiske pappa Mousalli, syriska mamma Mousalli och döttrarna Marianne och Melina — bestämde sig för att människor i resten av världen måste få höra vad människor på flykt i och från Syrien vill säga om det som har hänt och om sin framtid.
En släkting som är kvar i Syrien hjälpte dem att samla berättelser och drömmar, och själva har de samlat ihop ungefär 80 kvinnor bland de många syriska flyktingarna i Libanon. Nu arbetar de tillsammans med att gestalta det insamlade materialet från Syrien i broderi — på dockor som sedan säljs. Pengarna går rakt tillbaka till de syriska flyktingarna.
Varje docka har ett namn — samma namn som den som har berättat.
På ryggen har hon en ficka där det ligger ett kort med en liten del av berättelsen.
Än så länge har dockorna sålts i bland annat Frankrike. De har inte kommit till Sverige. Men vi kan låta oss inspireras, eller hur?
Tack Sigrid som skickade UNHCR:s stora artikel om Ana-projektet!
(Är det helt och hållet en tillfällighet att Birgitta Arnlunds kvinnogrupper i Kenya kallas ANA? Man kan undra.)