I december skrev Mikael till mig och berättade att Stig hade dött. Den minnestext som Mikael hade skrivit kom som bilaga:
Stig och jag träffades en gång för ganska många år sedan när jag var i Zinkgruvan och berättade om hjälpstickning — jag har skrivit om det här på bloggen, för det var så speciellt och inspirerande att träffa honom. Vi pratade om hemstickade strumpor och om de täcken som hans mamma och hennes väninnor hade samarbetat om när han var liten. Strumpstickningen hade han fortsatt med, men så tyckte han också så mycket om att virka.
Några år senare var jag i Hammars församling för att berätta om något, och då sågs vi igen. Han hade med sig en gaffelpärm med plastfickor där han hade satt in små virkade dukar, och jag fick välja en.
Det går ju inte att se här hur små detaljerna var, för bloggplattformen gör bilden så stor som det går, men duken är virkad med förstoringsglas!
Stig frågade också om jag ville följa med in i Hammars kyrka och se den altarduksspets som han hade virkat. Han hade bett kyrkorådet om lov och valt ett mönster med vinrankor. Det var så fint!
En gång när Mikael berättade på Facebook att han kommer från Hammars församling frågade jag om han kände Stig, och han svarade att de hade varit vänner i många år. Jag bad honom att hälsa så mycket, och Stig kom faktiskt ihåg mig (eller också var han bara snäll och sa att han gjorde det). Efter det fick jag ibland en hälsning från dem när de sågs.
Nu är Stigs liv i Zinkgruvan och Hammars församling och på ASEA och i Ansgarskyrkan på sätt och vis slut, men jag tror att det finns många som är glada för att de fick lära känna honom och som har njutit av hans musik, det han gjorde med sina händer och hans vänliga sätt att samtala och berätta. På det viset är han verkligen levande. Tänk vad mycket en enda person kan betyda i så skilda sammanhang och under så lång tid.
Tack Stig, och tack Mikael som har sett till att vi har hållit kontakten!