Visst är det, precis som Karin sa, vemodigt när det blir mer och mer uppenbart att sommaren håller på att försvinna bort?
Än är den inte riktigt slut.
Jag har inte åkt längre än till Stockholm och Nynäshamn i år, dels för att jag har hamnat på sjukhus tre somrar i rad (och flera gånger inemellan också förstås), dels för att det är bökigt att resa med sprutor (som måste hållas kylda) i sommarvärme, dels för att jag har så ont i huvudet och blir så trött, dels för att jag måste arbeta så mycket jag kan.
Men jag har inte hamnat på sjukhus den här sommaren. Hurra! Jag gått på en mjuk gräsmatta många gånger, hängt tvätt utomhus, tagit ner tvätt utomhus, plockat lite blåbär, gått några skogspromenader, spelat ganska mycket … och tänkt massor på hur många oskyldiga civila i Mellanöstern och Ukraina skulle njuta av sådana här saker. Det är inte klokt vad olika vi har det.
Och när jag åkte med bussen genom Malmö i morse och såg busshållplatsnamnet ”Stranden” på skärmen — har faktiskt inte vetat att hållplatsen heter så: tänk att vi här i Malmö kan ta en lokalbuss till en strand som är öppen för alla, helt gratis!