Under en period när Storbritannien i många år hade skickat ut massor av unga män i krig och på andra uppdrag långt hemifrån skrev Henry Gissing sin roman The Odd Women. Jag lyssnade på en inläst version av den för några år sedan och blev både fångad och ledsen. Förvirrad också förresten. Är det för att han har försökt skriva om kvinnors situation men är man som den blir så pessimistisk och underlig trots alla intressanta teman?
När jag har läst eller hört något intressant på engelska brukar jag försöka se om BBC har några program om det. Deras litteraturprogram, som Open Book, innehåller ofta fantastiska intervjuer, och serier som In Our Time (trots den dryge samtalsledaren som ofta avbryter sina gäster, särskilt sina kvinnliga gäster) och Great Lives är också fulla av biografiska detaljer och infallsvinklar. Ibland har jag extra mycket tur och hittar en radiodramatisering av en roman som jag har läst!
Nu visade det sig att The Odd Women dramatiserades ungefär samtidigt som jag upptäckte den. Vet inte varför jag inte har letat tidigare.
Två timmar för en riktigt tjock roman är inte mycket, och massor går förstås förlorat, inte minst två lite äldre kvinnors försök att överleva, den enas tapperhet och vita lögner och den andras uppgivenhet och misslyckanden. Men på det hela taget kände jag igen mig i stämningarna från när jag lyssnade på hela boken.
Sammansatta gestalter, ja verkligen! Rhoda är absolut den som det ligger närmast till hands att engagera sig i. För mig är hon en verklig person i all sin oförutsägbarhet, en som jag tror att jag kan förstå och som jag sympatiserar med.