Det är ju inte klokt att det har gått tre år sedan Ryssland anföll Ukraina. Jag minns precis var jag var när jag hörde det (är det någon mer som har sådana exakta minnen? Det brukar ju vara så) och vad de vänner som jag var med sa. Inom ett par dagar hade de tagit reda på hur de skulle kunna ta emot en ukrainsk flyktingfamilj i sitt hem ifall det skulle behövas, och de pratade om att de faktiskt inte var säkra på om några av deras vänner hade ryskt eller ukrainskt ursprung och att det var svårt att fråga om det nu utan att riskera att säga något som skulle göra någon ledsen. Vi tog alltihop på största allvar — men ingen av oss hade kunnat tänka sig att kriget fortfarande skulle pågå tre år senare.
Året efter gjorde jag ett helt tidskriftsnummer om Ukraina — det finns här. På det viset blev allt i nyheterna ännu mer personligt för mig, och alla kan ju inte göra en tidskrift för att bli drabbade, men jag hoppas att det som finns i det numret också kan göra situationen levande för fler.
Mycket av det som finns i numret är Lutherska världsförbundets arbete, som man kan stötta genom Act Svenska kyrkan.
Men det är också många andra organisationer som berättar om sina intryck och sitt arbete: Blågula bilen, Nordisk östmission, Bibelsällskapet …
Just idag vill jag ändå påminna om UNHCR:
PG: 90 01 64-5
BG: 90 0-16 45
Swish-nummer: 123 900 1645
Och om Operation Change som tar emot kläder och hygiensaker men också ekonomiska bidrag:
Bankgiro: 278-9535
Swish-nummer: 123 093 3325
Det kan kännas som om allt är omöjligt och som om ingenting man gör spelar någon roll, men så är det nog aldrig på riktigt. Eller?