Två containrar är på väg till Leros från södra Sverige — och under tiden arbetar Hanna och hennes volontärkolleger på med det som de har fått med posten och Schenker och kunnat köpa på olika sätt.
Såhär skrev Hanna häromdagen:
Kvällen kan sammanfattas med ett ord: hunger. Vi var ett tiotal volontärer som skulle dela ut ungefär 500 smörgåsar. Vi hade lagt dem i påsar som inte var genomskinliga så att ingen skulle se vad som var i, för om det syns så blir det kaos och man blir omringad av hungriga och desperata människor. Vi fick dela upp oss och gå snabbt åt olika håll och börja dela ut. Det blev såklart kaos ändå, men lite mer organiserat.
Otroligt många barn, jag skulle gissa på 80, från fem månader och uppåt. En hel del kvinnor också, tack och lov ingen gravid idag.
Vi försökte komma iväg efter utdelningen för att åka hem och lägga mina barn, men det var svårt att komma därifrån.
När det är så många måste vi prioritera bort en del grejer. Kläder fick bara de som var utan eller som var blöta. Tre blöjor per barn. Mjölkersättning fick jag hälla upp i en plastmugg, en dos som de skulle ha med en gång och en till senare.
Nu hinner man inte samtala med någon längre. Förr hade vi alltid lite tid över till att sitta ner och samtala, det går inte längre.
Efter att ha stannat en halvtimme extra och delat ut kläder till folk som var utan (en pojke i 4-års åldern blev dock utan skor …) så åkte vi hem.
Men sedan hände det som många av oss har läst om i någon tidning eller hört om i en nyhetssändning: en större träbåtbåt kapsejsade på väg till Leros.
Hanna skrev:
Jag och mamma var och hjälpte till att sortera förrådet med kläder till flyktingarna. Matina, vår inofficiella "ledare", kom och berättade att en båt kapsejsat utanför Farmakonissi. Sedan klockan 02 på morgonen har man endast räddat 40 av 100 passagerare. Mina tankar går till de förlorade och deras anhöriga …
Nu verkar det som om 35 människor drunknade, många av dem barn, bara 300 meter från land. De ungefär 90 som klarade sig hör till dem som Hanna och de andra fick ta emot den dagen. Hon berättar att en psykolog dök upp först vid nio på kvällen.
Ja, vad ska man säga? Kanske är det bästa vi kan göra för Leros att skriva till UNHCR, UNICEF, Röda Korset och de andra stora hjälporganisationerna, fråga vad de gör där och påminna dem om att vi hör om vad som händer och att vi gärna vill hjälpa till?