Carol skickade en så fascinerande artikel nu i helgen.
Den handlar om hur stickande kvinnor arbetade som spioner under första och andra världskriget!
Jag har ju ingen möjlighet att liksom granska källorna, men några av inslagen låter helt sannolika:
Den som sitter och stickar kan iaktta mycket utan att vara alltför iögonenfallande själv. Det berättas till exempel om en äldre kvinna som registrerade vilka tåg som passerade hennes stickplats och höll reda på dem genom att sticka vissa maskor och släppa andra.
Den som stickar kan trixa ganska mycket med mönstret och använda det som kod eller chiffer — så att den som sedan tar emot stickningen och känner till koden kan se informationen. (I slutet av förra året läste jag en bok som var full av information om hur olika kodspråk och chiffersystem fungerar, och det är verkligen fascinerande! Berättelsen i sig är inte världslitteratur precis, men jag lärde mig massor. Popco heter den, och författarinnan heter Scarlett Thomas.)
Den som har med sig en stickkorg kan gömma ett och annat i den. I artikeln står det om en spion som använde sig av sidenband där hon antecknade mycket.
Men gladast blev jag förstås av några av bilderna som inte alls föreställde spioner.
Den här bilden har jag lånat från National Archives, här. Det är soldater på Walter Reed Hospital i DC i USA — de har skadats i strid och hamnat på sjukhus. De rehabiliterar sig, eller får tiden på sjukhuset att gå, genom att sticka! Han till vänster har inte kommit igång med stickorna än utan använder en sak som vi numera skulle kalla Quick-Knit, ett slags jättestor påtdocka.
Och här har en massa människor i Seattle i USA samlats för att sticka åt Röda Korset under samma krig. Det behövdes massor av strumpor och vantar, antagligen halsdukar och mössor med. Också den här bilden har jag lånat från National Archives, här.
Hjälpstickningshistoria skulle jag vilja ägna hur mycket tid som helst åt. Om bara … Tack Carol för inspirationen!