Ett äventyr till i helgen: eftersom den tilltänkta sopranens barnvakt inte kunde komma fick jag sjunga solot i ett Magnificat av Charles Villier Stanford. I anglikanska och episkopala kyrkomusiksammanhang är det en av de mest populära tonsättningarna av den texten och kallas ”Stanford’s Magnificat in G” eller ”Stanford in G”. Och det ”in G” innebär så klart att solisten, som ska vara en liten gossopran eller flicksopran, ska upp på tonen G gång på gång på gång. Jag påminde mig om ”Nur Mut!” som Malena talade om inför föreställningen på lördagseftermiddagen och ”Nice and fluty!” som min svåger brukade säga till sina körpojkar i St. Paul’s K Street.
Här kan man lyssna på stycket så som det ska låta och följa med i noterna (det var faktiskt den här videon jag övade med hemma, fast svagt för grannarnas skull).
När jag bodde i USA och sedan när jag var där och hälsade på var jag med i en kör som sjöng sådana här saker hela tiden — inte så ofta evensong-musiken (där Magnificat ingår), för det var en kör med gossopraner, manliga altar och så tenorer och basar som sjöng på de gudstjänsterna, men annat i den här stilen. I de körerna fanns det avlönade stämledare, två i varje stämma (kören var uppdelad på vänster och höger sida i koret), som sjöng alla solon. Våren 2020 hade jag fått noter till ett annat Magnificat och frågan om jag kunde sjunga solot med en ungdomskör här i Sverige, och precis den söndagen blev den första när det blev inget alls på grund av pandemin. Så det här inhoppet kändes lite grann som en andra chans! Jag önskar att jag hade gjort det bättre, men det var en upplevelse ändå.