Det är inte jag som har sagt det — det är ett ganska vanligt förekommande omdöme om Stella Gibbons roman Cold Comfort Farm.
Och den är väldigt, väldigt rolig!
30 år var hon när den kom ut 1932, och det var hennes debut. Sedan fortsatte hon att skriva i ungefär 50 år till, över 20 böcker, men ingen blev en sådan succé som den första.
Det finns hur många utgåvor som helst.
Från nästan alla årtionden sedan den kom ut för första gången …
.. och ibland får man gissa vad som är ”vintage” och vad som bara är ”retro” …
… men ibland blir det mer tydligt när ett omslag är gjort, och att någon har blivit glad över uppdraget och haft riktigt roligt.
Jag upptäckte boken tack vare filmen när den gick på bio på 1990-talet, och filmen var förstås så proppfull av atmosfär och bisarra skämt, och så var det så oväntat med flygplanet som landar precis på slutet. När jag försökte förklara det roliga för en av mina bröder för kanske 20 år sedan köpte han en mycket snygg och sofistikerad utgåva av boken åt mig, men den lånade jag ut i något obevakat ögonblick, och så kom den aldrig tillbaka.
Efter det har jag börjat på en ful utgåva flera gånger och hakat upp mig på en helt urspårad beskrivning av Cold Comfort Farms arkitektur. Men för några veckor sedan tog jag mig förbi den och susade igenom resten av boken i pur glädje. Den har så mycket gott humör! Flora är så full av friskt självförtroende!
Frågan är naturligtvis om någon som jag någonsin kan förstå allt det roliga — massor går säkert ovanför huvudet på mig, det är säkert tusen referenser till fånigheter och knasigheter i den 20–30-åriga Stella Gibbons samtid. Och jag har inte läst särskilt mycket D. H. Lawrence som jag tror att hon driver med, men jag får en känsla av att hon skämtar med Thomas Hardy också.
Och så är det detta med hur hon till slut tar udden av familjens förbannelse, ”I saw something nasty in the woodshed”. En sådan livsvisdom!