Den lilla Jane-dockan (egentligen en julgransprydnad, men den hänger på en knopp på min skrivbordslampa året om) följde ju med Cecilia och mig till Ven igår.
Väntan på färjan. Det är inte riktigt som i Lyme Regis, men vi vet ju att havsbrisen kan pigga upp och få rosorna på kinderna att komma tillbaka! The bloom of youth etc etc!
Vi var lite osäkra på vädret först, så vi satte oss i salongen.
Horisonten! Vi säger som mr Parker i Sanditon: ingen kan må annat än bra vid havet!
Fint välkomnande på kyrkogården.
Om man går nära kan man läsa.
Vid kyrkporten blev det mer.
Och inne i vapenhuset blev det ännu mer.
Vid Tycho Brahes bänk måste man ju låta sig fotograferas.
Och vid åtminstone ett av votivskeppen. Men man får inte röra dem förstås.
Framme!
(Och sedan blev det ganska intensivt med repetition och lite matlogistik och en fantastisk förkonsertspromenad och konsert och finfint guidad promenad till stugan där vi skulle sova, så jag tog inga fler bilder.)
Vacker efterkonsertmorgon i hamnen på Ven.
Nu är vår lilla havsresa ett vackert minne. Vi mötte organisten på busshållplatsen när vi kom till fastlandet, och han berättade att han hade hört så mycket positivt om programmet på färjan hem igår kväll. Önskar ofta att det fanns något sätt att få verifierat att Jane i sin himmel vet om hur oerhört beundrad och älskad hon är — det var ju inte så att hon inte fick någon respons alls under sin livstid, men att hennes berättelser skulle bli så långlivade och betyda så mycket för människor i massor av länder …!